Fortsätt till huvudinnehåll

Om du vill ha en idiot lägg din hand i min

Otillräcklig. Ett ord som skulle kunna sammanfatta denna dag. 
Börjar dagen med att försova mig. Jag måste ha somnat innan jag hunnit ställa väckarklockan inatt så jag vaknar kl 8.40 av att brösten läcker. Det var ett annorlunda sätt att vakna på. Känner mig misslyckad på en gång. Hade tänkt duscha och ta mig tid till frukost innan jag ska upp till lillkillen samt pumpa brösten. Hinner inte med något av det utan hoppar i mina kläder och traskar upp. Måste gå till pumprummet först vilket gör mig ledsen, vet nämligen att jag kommer missa ronden. Det är ju inte hela världen men har ändå blivit en punkt på min vardag. Natten har iallafall gått bra. Han har stigit i mat och äter nu 2,5ml varannan timme. Han är uppe i födelsevikten oxå. Jag säger till sköterskan att jag gärna vill sitta hud mot hud på förmiddagen och att pappa vill sitta under eftermiddagen. Hans sista dag innan han ska flyga hem. Det ska gå fint. 
Går ner och äter frukost innan blodtrycket ska tas. Kollar hur allt är med Anders. Han har ont idag med:( Tusan oxå! Jag säger åt honom att fortsätta sova medan jag går upp och kollar blodtrycket. När jag väl är däruppe frågar jag sköterskan hur vi ska gå tillväga och hon säger att det bara är att gå till akuten med Anders. Jag vet att Anders inte kommer vara glad åt det svaret. I Karlstad har han kommit direkt till hjärtmottagningen eftersom det är hjärtsäcksinflammation han har. Men nu när det är nytt sjukhus och de inte har nån journal på honom vet vi att vi måste sätta oss på akuten. Och det kan ta tid!  

Jag går upp och pumpar igen och säger till personalen att det blev lite ändrade planer så vi får hoppa över hud mot hud på förmiddagen. När jag går därifrån känner jag mig otillräcklig. Personalen här säger hela tiden att hud mot hud är den bästa medicinen vi kan ge vårt barn. 
Men det är inte mkt att göra något åt.
Kommer ner till Anders som har så ont. Tårarna rinner nerför hans kinder. Nu är det han som känner sig otillräcklig. Han måste ringa till Meja och säga att han antagligen inte kommer kunna ta flyget hem i morgon. Det gör så ont i mig. Vi vet så väl att hon har det bra därhemma med alla nära och kära runtom henne. Men att inte få träffa mig eller pappa måste ju kännas tomt för flickebarnet.  

Vi sitter på akuten när Anders ringer. Meja är glad, hon leker med kompisar. Anders förklarar att han måste få lite hjälp med hjärtat och Meja säger att det går bra. Sedan frågar han henne om hon vill prata med mig, det vill hon först inte men Anders frågar igen och då vill hon. När jag hör hennes röst börjar jag nästan gråta. Det blir så påtagligt att jag inte träffat henne på länge. Hon berättar att hon varit på kalas. Laguna Blue från monster High. Hennes andra kompisar var Batman, spindelmannen och punkare. Älskade unge! ❤ 

Efter att EKG, temp och blodtryck tagits ligger Anders på akuten i ett rum med andra patienter. Vi är avskärmade med ett skynke och det vi är med om nu är som taget ur en scen från gökboet. Vi tror verkligen vi hamnat på psyk. Vi har en kvinna bredvid oss som vi inte kan bestämma ålder på men hon måste vara dretfull eller påverkad av något annat. Hon har tydligen blåmärken vid ögat och nåt förband över magen som hon menar är från någon operation hon gjorde 1973. Hon kan knappt prata ena sekunden och vrålar den andra. Otrevlig mot personal och måste få ringa sin mamma. Sedan har vi en annan patient som för ett himla liv. Hon har varit på gudstjänst och börjat kräkts. Hon säger gång på gång att hon kan inte begriiiipa hur hon kunde spy när hon inte mådde illa. Plötsligt kommer prästen från denna gudstjänst in samtidigt som den fulla kvinnan kissar på sig. Herregud! Tillslut säger läkaren att Anders ska läggas in på MAVA. 
Medan vi väntar på transport ringer jag till avdelningen där vår son ligger. Min telefon har så dålig mottagning så jag får låna personalens. Detta akuten-besök har tagit ca 2 h och jag blir galen av att veta att händer det något med lillplutten kommer de inte fram på min mobil. Men allt ser så fint ut med grabben. 
När transporten kommer får vi åka truck för första gången. 

Anders har nu fått ett rum och äntligen vet jag vart han kommer befinna sig. Då vågar jag gå därifrån. Det är dags för pumpning igen och jag måste få i mig något att äta. När jag står i köket och lagar mat har ett annat par sina föräldrar på besök. De spelar kort och skrattar. Jag går in på rummet och gråter. Jag känner mig så ensam. Efter maten är det äntligen dags för hud mot hud. Att få känna värmen från min bebis är verkligen det bästa som finns. Jag ligger och myser med honom i över 3 timmar. Jag berättar för honom att pappa oxå ligger på samma sjukhus som han. Och att han oxå haft hjärtfel. 

Efter hud mot hud ska jag upp och kolla blodtryck igen. 140/90. Helt ok. Jag går ner till rummet och packar lite saker till Anders. Godis, byxor, dator, böcker, tandborste, snus. Det blir ganska tungt. Jag känner efter och konstaterar att det kommer bli jobbigt att gå genom den långa kulverten med den tunga väskan. Men skam den som ger sig. Jag tar min rullstol och placerar väskan på sätet. Det måste se väldigt roligt ut när jag kommer och skjutsar på min väska. Anders blir glad när jag kommer. Vi kramas och pussas. Han har längtat efter mig och jag efter honom. Vi gör i ordning lite så han kan kolla dator och så. Jag berättar om vad jag pratat med lillen om idag. Sedan säger vi att vi älskar varann. Så sjukt jobbigt att gå ifrån honom. Hur ska man nu kunna somna när man inte får ligga bredvid den man älskar? 

Jag går upp till lilla livet och säger godnatt. Han har fått värmelampan på sig igen och är väl inte helnöjd med det. Då kan man inte mysa in honom i filtar och göra det så likt mammas mage som möjligt. För det är ju så att hans kropp fortfarande tror att han är inuti mig. Därför är det skönast för honom att ha så tajt omkring sig som möjligt. 

Nu är det tid för en dusch tycker jag. Sedan ska jag försöka sova, hur nu det ska gå till. Men det har gått åt så mycket energi idag så det kanske inte blir så svårt. 

Älskling nr 1: hoppas att sömntabletten gjorde susen och att inte gubben bredvid dig snarkar. Jag älskar dig till månen och tillbaka och vi ses i morgon. Jag känner mig så ensam när jag inte kan somna i dina armar. Blir inte hel utan dig❤

 Älskling nr 2: förlåt att jag inte kunnat vara vid din sida lika mycket idag. Det finns ett talesätt: Home is where your heart is. Just nu är ju mina hjärtan på samma sjukhus fast på olika ställen. Jag vet att personalen har koll på dig så jag ska försöka att inte klandra mig själv för mycket. Och du är så duktig och ställer inte till med några besvär. Du kanske kände på dig att denna dag var det bäst att hålla sig lugn❤ hoppas du får en bra natt. I morgon lovar mamma att komma i tid till dig. Och när pappa får åka hem till Meja får han ta med sig detta kort så hon får se vilka små tassar du verkligen har. 
Min lilla familj. Vad jag älskar er❤ 

Kommentarer

  1. Emelie, jag följer dig varje dag, din resa e överväldigande. Nu e så starka som familj. Önskar der fanns nått man kunde göra. Gör ont att ni alla 3 e i separata rum. Allt detta kommer göra er starkare pc ni kommer klara er ur detta och kan åka hem till Meja sen. Tänker på er. Kramar Kicki

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...