600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute.

För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll. 

Tisdagen den 4 november förändrades allt. 

Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september. 

"-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spindelmannen. Inte för att han missunnat de saker han gjort med Meja men det har varit väldigt "flickigt" med henne så nu skulle han få ta del av att bli pappa till en son. ( det kan förstås bli lika flickigt med honom, det får han bestämma själv)

Iallafall, tisdagen den 4 november skulle vi på vårt första besök på MVC. Vi skulle få höra Lill-killens hjärtljud. Blodtrycket togs samt urinprov. Barnmorskan sa även här att det var en rörlig liten krabat, det tog lång tid innan det lilla galopperande ljudet uppenbarade sig. Hej vad det slog! Men sedan hände något oväntat. Barnmorskan tog blodtrycket igen och denna gång sa hon att trycket var för högt. Jag hade även protein i urinen och hon skulle därför ringa ett samtal till specialistmödravården i Karlstad. Samtalet gick fort och när hon lagt på sa hon att vi hade fått tid på en gång. 

"-Vi måste hämta Meja från skolan först." 

Barnmorskan sa att hon inte rekommenderar att vi tar med oss Meja. Redan där börjar jag ana oråd. 

Hon frågar oxå om jag ska jobba idag, vilket jag ska, och säger sedan att jag får ringa till jobbet och meddela att jag inte kan komma. Jag blir nästan lite arg när jag hör henne. Tror hon att det bara är att strunta i jobbet sådär? 

Vi bokar iallafall in alla tider fram till BF och sedan går jag förbi jobbet. Känner mig väldigt liten när jag kommer in till chefen och säger att jag inte kan jobba idag. När jag förklarar att mina prover inte såg bra ut brister det och jag börjar gråta. Min chef är väldigt förstående och ger mig en kram. 

"-Vi fixar det, ta hand om er nu så hörs vi senare"

Vi åker sedan förbi skolan för att meddela Meja att hennes mamma kommer och hämtar för vi behöver åka en sväng till sjukhuset. Det syns på en gång att hon börjar tänka. Sjukhus är ett laddat ord. Jag snor åt mig en snabb kram. Om jag bara hade vetat hur lång tid det skulle ta innan jag får hålla om det där älskade barnet igen hade jag gett den där kramen lite mer tid. 

När vi kommer till sjukhuset ska det tas ett till urinprov. Efter det lägger jag mig på en brits, en glad och trevlig sköterska kommer in och förklarar att vi ska kolla lillkillens hjärtljud. Det tar ett tag och vi slappnar av en del. Efter ca 40 minuter blir vi lotsade till ett annat rum där ett ultraljud görs. Nu är det tre st i rummet. Pratar över huvudet på oss och vi förstår ingenting. Efter ett tag är de klara. 

"-det är så att du har fått havandeskapsförgiftning. Vi kommer lägga in dig här i kväll men vi ska även ringa till Uppsala och höra vad de tycker. I sämsta fall kan det bli så att du får åka dit och förlösa ditt barn"

Jag förstår ingenting. Vad då förlösa barn? Jag är ju bara i v25. Han är inte redo. Jag är inte redo. Är det möjligt? Anders kramar om mig hårt. Barnmorskan stryker mig på benet. Tillslut när jag samlat mig mod hör jag mig själv fråga: Kommer han att klara sig? Sedan brister det för mig igen. Barnmorskan svarar att oddsen är goda. Vi kommer in till ett rum där jag får kortison-spruta. De förklarar för mig att om bebisen måste ut så hjälper sprutan hans lungor att färdigutvecklas snabbare. 

Vi får nu reda på att jag ska åka med ambulans till Uppsala. Anders ska åka hem och fixa lite kläder åt oss. De frågar om vi undrar över något. Min hjärna hänger inte med. Det är för många frågor så den kan inte sålla bort det som är oviktigt. Jag tänker på tvätten jag la in i morse, kommer den bli möglig nu? Jag har ingen skötväska! Kommer han klara sig? Ambulansen kommer, Anders pussar mig när jag dras in i bilen. 

"-Vi ses snart! Jag älskar dig!"

Resan tar 3 timmar. Jag tror jag somnar av utmattning under halva resan. När de ska byta chaufför vaknar jag. Jag bara gråter och gråter. Den enda frågan som ekar i huvudet är om han kommer klara sig. Personalen är jättebra. Hon håller mig i handen när jag gråter. Jag håller mig om magen och känner hans sparkar. Han lever. Jag sänder en tanke upp till han däruppe och tänker förlåt för att jag inte tagit mig tid åt dig på massa år. Gör du så min son får leva så lovar jag dig att övertala min man om dop i kyrkan. Jag lovar att ta mig tid till dig och börja tro. Snälla, snälla! 

Plötsligt stannar ambulansen. Vi är framme. Jag ser en skylt: Förlossningen. 

Kommer in i ett rum och fler prover tas. Tillslut kommer en läkare in. Hon låter nästan lite otrevlig när hon förklarar att mitt blodtryck är ju faktiskt inte jättehögt, jag ska få den lägsta dosen. Sedan frågar hon: så de tyckte i Karlstad att du skulle komma hit?

"-ja alltså, som jag fattat det som så beslutade Karlstad och ni här i Uppsala att jag skulle komma hit."

Hon svarar då att de inte pratat med förlossningen utan någon annan avdelning i så fall. Nu skulle jag få ett rum på BB. Anders kommer efter några timmar. Då känns allt tryggt igen. 

Nu är allt mkt lugnare. Det tas blodprov och blodtryck, de säger att allt ser bra ut och vi börjar andas. Vi går på mätning och ultraljud, allt ser fint ut. De menar att allt kan förändras så fort så vi får helt enkelt vänta och se. Ons blir tors. Tors blir fredag. På fredag eftermiddag kommer nästa överraskning: det är fullt på sjukhuset. En mamma har kommit in med två tvillingar så skulle jag behöva föda nu finns ingen plats för mitt barn. De lugnar oss och säger att allt ser ju så bra ut så antagligen blir det bara en liten resa för att sedan komma tillbaka till Uppsala igen. Den här lilla upplevelseresan ska gå till: Umeå! Nu börjar gråten komma igen. 

Jag är så trött på att gråta! Detta ska ske under eftermiddagen men kan ta ett tag. Jag och Anders håller om varandra i sjukhussängen. Jag somnar på hans bröst och allt är tryggt för en stund. Den stunden varar dock inte för evigt för snart kommer en sköterska in och säger att ambulansen kommer om 20 min som ska ta mig till arlanda där jag ska åka ambulansflyg. Fort packas allt. Denna gång är det lite svårare med det praktiska. Anders längtar efter sin dotter och bilen måste hem så han kan ta flyget upp. Jag är skiträdd för att Anders inte ska följa med. Vet inte om jag har på känn att någonting kommer att hända. Än en gång åker jag i från min älskling. Än en gång säger vi att vi älskar varann. Detta är dock sista gången vi ser varann då vi inte blivit föräldrar.

Jag ligger på en sjukhussäng i ett litet flygplan. Jag ser på landningsbanan där stora flygplan ska starta och undrar vart de är påväg. Jag önskar jag kunde trycka paus på en knapp och resa till något varmt land för en stund. Jag gråter igen för jag tycker synd om mig själv. 

I Umeå blir det förlossningsavdelningen igen, samma procedur med prover och hjärtfrekvenser. Dagen efter, runt lunch, kommer en barnläkare in och frågar om vi kan ta ultraljud. Jag är precis påväg att öppna en chipspåse (som meja skickat med) när hon kommer och nu i efterhand känns det rätt ironiskt att jag inte hann äta. Efter ultraljudet kommer nämligen en tjej in och säger att flödet i navelsträngen har försämrats så pass mkt att vi måste förlösa barnet idag. När åt du senast? 

Jag tänker efter, inte sedan i morse. 

Hon kollar på klockan och säger att tidigast om en timme. Jag blir rädd. Jag har haft förlossningsångest och nu ska det bli ett akut kejsarsnitt.  

Jag samlar mod och ringer Anders. Jag vet hur ledsen han kommer bli. Det blir han också. Han har varit med mig hela veckan och första dagen han inte är på plats ska han bli pappa. Han börjar kolla flyg men vi vet båda två att han inte kommer kunna vara vid min sida. 

Allt detta med kejsarsnittet är ett kapitel för sig så vi hoppar fram till kl 15:52 då vår älskade lille prins kommer till världen. Jag hör små läten och de människor som gräver inuti mig säger: Hör du vad det är som låter, Emelie?

"-är det mitt barn?"snyftar jag

"-grattis, du har blivit mamma!"

Känslan är helt absurd. Nu är jag mamma. Mamma till ett barn som föddes i v 25 (+6). 

Anders kom upp dagen efter, på söndagen. Då fick vi titta på vårt barn tillsammans. Det lilla som syns. Han ligger i en kuvös med slangar lite överallt och nerbäddad i massa filtar. 

Det lilla livet vägde 664gram när han kom och var 32,5cm lång. Efter det har han bara gått ner men idag hade han gått upp 10 gram så nu väger han 580gr. 

Man skulle kunna tycka att det nu får vara nog. En vecka har gått och vi har varit med om överraskningar som kunnat kommit lite mer pö om pö. Vi är oroliga för det lilla livet som det är. Igår fick vi veta att vår son har fötts med ett hjärtfel. Vissa kallar detta hjärtfelet för 3 i 1, andra för 5 i 1. Hur kan man ha fem hjärtfel i ett hjärtfel kan man fråga sig. Jag tänker inte ljuga för er. Igår ville jag på riktigt dö. 

För fan vad livet känns orättvist kan man tänka. Men inte ska vi ge upp. Vi ska överleva detta. Alla tre. Och aldrig har min kärlek till Anders känts starkare än den gör just nu. Och det enorma stöd vi fått hemifrån går inte att förklara. Denna blogg ska få finnas till för alla. För de där hemma som vill följa oss på vår resa. För de därute som känner igen sig. För de som går igenom samma sak som oss. För mig och Anders, som behöver ventilera. Men mest för dig, älskade skatt. Du som kommer växa till dig och kunna läsa detta själv om 7 år. Du som kommer läsa om dig själv och din resa från start, när du bara var 600 gram kärlek.