600 gram kärlek

Jag minns så väl när vi kom in på avdelningen. Albin låg där i sin sjukhus-säng, en så liten människa i en så stor säng. Omringad av slangar och apparater som pep.  Några steg närmare börjar mitt hjärta slå snabbare. Vad är det han har i sängen!!!!???? Personalen kom fram till mig och sa:  Jo Albin har fått en Hjärte-katt. Det får alla barn som opererat hjärtat.  Den var ju så vacker. En virkad grön katt med ett hjärta på. Handgjord av en okänd kvinna som gjorde dessa helt ideellt. Runt kattens hals satt en lapp där det stod: Jag heter Olle. Jag gillar kramar och varma filtar.  Jag blev alldeles varm i hjärtat av det fina gosedjuret Albin fått pga sin tapperhet MEN VAD FAN GÖR DEN I ALBINS SÄNG?? :D Albin hade varit ute ur min mage i 4 månader när han skulle göra en hjärtkateterisering  ( Hjärtkateterisering innebär att en mycket tunn slang (kateter) förs in i kärlsystemet via ljumsken eller handleden och lirkas genom kärlträdet upp till hjärtat samtidigt som kontr

Hej hopp i galoscherna! Här sitter jag nu med min kärlek mittemot. Han sitter med gitarren, den där vännen som för evigt är hans. Jag smuttar på lite rödvin från min kaffekopp, på nåt sätt tycker jag vinet smakar godare då.  Jag känner mig lite som farmor Gerda på nåt vis. Inte för att hon på nåt sätt var "drucken" eller alls som mig. :) Jag har inte några jättestarka minnen från min farmor. Jag minns äldreboende, bröstcancer och förvirring. Eller nja, jag har ett speciellt minne vi delade vid hennes köksbord men det tänker jag behålla för mig själv. Så egentligen är det nog mest hennes namn jag vill åt om sisodär 40 år. Jag kan väl få byta namn till Gerda på ålderns höst och få sippra på mitt rödvin, ha på mig en såndär mörkblå helly-hansen-skogströja medan jag rensar kantareller, det kan jag väl? Nej nog om mina galna framtidsplaner. Jag lovade ju att skriva lite om vår renovering. Min pappa har varit hos oss för vi behövde hjälp med en bärande vägg. Det var den egent

Galet vad tiden kan gå fort ändå. Har inte skrivit här på länge. Haft fullt upp med det som kallas livet och det är ju såklart bra i sig. Men ändå får jag ett vemod när jag nu sitter och tar mig tiden att väcka liv i denna blogg.  Den här bloggen har betytt så mycket. Extremt mycket för mig under den svåraste perioden i mitt liv. Mycket för andra har jag hört efteråt. Den förtjänar lite mer kärlek än jag kunnat ge. Men nu börjar löven lämna sina grenar och med det kommer den bitterljuva hösten på inspräng. Mörkare dagar och oftast blir det automatiskt dunkla färgtoner i det innersta rum som jag kallar mitt hjärta för. Kanske är det jag som behöver dig nu bloggen.  Sommaren har varit fantastisk. Innan semester var det butiksjobb varierat med sommarteater och teaterledare-jobb. En tid då familjen tyvärr inte var hel så ofta. Meja fick jag med på sommarteatern även detta år vilket var härligt.  Sedan kom den, semestern. Albins förtjusning över att få kasta sten i Vänern.