Så var denna dag till ända.
Tack gode Gud. Vilken pärs.
Efter lunchen gick jag upp till lilla livet igen. Jon och Julia skulle jobba eftermiddag. De är verkligen våra favoriter. Jon, med sina förnuftiga svar på mina frågor jag ställer. Och Julia, en tjej jag verkligen skulle kunna tänka mig att umgås med utanför detta sjukhus.
Nu står det klart att det blir en vecka till i Umeå för mig och lilleman. Bebisen som är i Uppsala, som vi ska byta plats med, har tydligen försämrats så de kan inte flyga hen hit. Jag gråter som vanligt men går ut och tar lite vatten så det känns bättre.
Jag vill så gärna sitta hud mot hud och känner att jag MÅSTE göra det. Inte för hans skull utan för min. Om jag inte får känna honom vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag frågar hur ultraljudet har gått och de såg ingen förändring. Väldigt skönt. På röntgen av lungorna syns det att vänstra lungan inte får lika mkt luft i sig som den högra. Men än så länge behövs ingen respirator. Vi hoppas natten blir lugn för dig älskling.
Jag lägger mig tillrätta och öppnar min känguru-skjorta. Äntligen får jag känna din hud mot min. Lugnet infinner sig direkt och Julia drar ner på trycket på syrgasen. Hon säger att du mår så himla bra hos mig. Jag gör allt jag kan för att inte börja gråta. Jag viskar till dig att jag känner samma sak. Sedan sjunger jag för dig och berättar min första saga om en liten prins som föddes som var lite mindre än alla andra. Men han var en riktig kämpe och tillslut växte han till sig och levde lycklig i alla sina dar med sin familj. Efter det matar jag dig. Du är nu uppe i 6 ml.
Du ligger och sover på mitt bröst och jag somnar jag med. Vaknar med jämna mellanrum och tar fram spegeln så jag kan kolla på dig. Du är den vackraste varelse jag sett. Jag älskar hur du känner med dina fingertoppar på mitt bröst. Hur du känner med handen ( som är lika stor som en femkrona) på cpapen och din mun. Hur du räcker ut tungan åt mig. Hur du försöker få upp dina ögonlock.
Det är dags för mat igen. Det har tydligen redan gått två timmar.
Du ligger på mitt bröst ända tills min mage kurrar för mkt. Kl är 22.00 och det är dax för mat igen.
Nattpersonalen hjälper dig tillbaka till kuvösen. Varje gång du försvinner från mitt bröst börjar jag gråta. För jag känner mig tom. Jag går och pumpar och sedan ner och lagar mat. Ser en lapp från de andra föräldrarna som bor här nere: Knyt-taco! På fredag ska vi äta tacos tillsammans. Jag skriver upp mig och ber om ursäkt för att jag inte kan fixa nån mat för tillfället men ska någon iväg och handla får de gärna pengar eller om jag får följa med. Maten börjar ta slut i min kylskåpslåda så jag hoppas kunna följa med någon och handla snart.
Efter det ringer jag till min älskling. Han är hemma i huset och känner sig tom utan mig. Jag känner mig tom utan honom. Han har iallafall fått träffat meja, hon ska komma i morgon till pappa. Hon gör en bok till lillpojken och nu har vi alla bestämt att han heter Albin. ❤
Vi pratar i över en timme och han skickar kort på våra älskade katter som blev så glada när pappa kom hem. Så gott att de får känna att någon kommer vara där och sova med dom. Önskar jag kunde teleportera mig hem så jag fick sova sked med Anders och mysa med katterna. Så kunde jag vara tillbaka här i morgon igen.
Jag ser att många har ringt och jag vill bara ni ska veta att hos Albin får vi inte ha på oss våra mobiltelefoner. Jag har varit däruppe hela kvällen och därför har jag inte gått att få tag på. Jag förstår att det inte är lätt att vara anhörig eller vän till mig just nu. Jag går aldrig att få tag på och svarar dåligt på sms. Det är så svårt att svara på ett: hur mår du idag? För jag orkar liksom inte dra historien om och om igen. Jag hör verkligen hur detta låter men psyket är verkligen inte på topp stundtals och därför blir det ännu mer påfrestande om jag ska orka svara alla som är oroliga för mig. Därför skriver jag denna blogg och kommer ha kontakt med Anders varje dag. Jag vill och kommer såklart höra av mig till er men det kan ta tid. Så snälla, hata mig inte för att jag inte svarar direkt. Ha lite tålamod med mig. Jag har mina gråtanfall men sen reser jag mig igen.
Igår kom ett paket till mig från en tjej jag är vän med på fb för jag tänkte köpa en katt av henne en gång i tiden. vi har aldrig träffats. Hon hade köpt en molo-filt till Albin❤ jag tycker det är så fint gjort av dig Frida och skickar massa kramar som tack.
Sedan kom ett paket från mamma som hade packat lite kläder. Nu när jag får fortsätta vara i Umeå är det guld värt!!
Idag kom ett paket från mina vänner Therese och Emma. De hade skickat massa pysselgrejer jag kan hålla på med häruppe. Ni är bäst!! ❤❤
Ordet tack känns så fjuttigt. Vet inte hur jag nånsin ska kunna visa hur tacksam jag är för alla er som hör av er!
Ni är några som undrat över adressen hit och jag har inte velat ge er den eftersom jag var helt säker på att jag skulle hamna i Uppsala innan helgen. Nu ser det inte så ut så här kommer adressen:
Barn 4/ anhörigrum
Emelie Gustafsson
Norrlands universitets sjukhus
90185 Umeå.
Nu ska jag gå upp och pumpa en sista gång och säga god natt till min prins❤
Sov gott allihop! 
Kommentarer
Skicka en kommentar