Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu. 
Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit. 
Jag startar tomt. 

Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni? 
Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3

Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn. 
Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd. 

Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar? 
Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör jag med och ibland står stjärnorna rätt på himlen. Då vaknar en trött mamma efter 2 timmars sömn efter en natts skrivande men med ett leende på läpparna. Rätt riktning. Allt har sin tid. 

På tal om stjärnor fick vi en ny stjärna på himlen för några veckor sedan. Jag hann till sjukhuset och fick krama om henne innan hon gav sig av. Det var så otroligt viktigt för mig och jag vill tro att det betydde något för henne också. Den här döden alltså. Jag sparar på de tankarna till boken. 

Förmodligen vill ni hellre veta hur det går för den där lilla fågelungen. Tänk att han blir fem år i november?! Han är Unik. Den mest omtänksamma unge jag nånsin träffat. Han är mån om att alla ska ha det bra. Speciellt alla djur. 
Ser vi en spindel låter det: Naaaw, en spindel! Hej Spindel! Åh vad du är fiiin! Jag gillar dig. 
Hälsar han på vår katt: Åh hej Svea! Du är såå söt! Vad du är värdefull. Jag förstår dig Svea. 
Hundar är han rädd för. Antagligen för att de väsnas. Han gillar inte höga ljud och är det nån som är ledsen blir han orolig. 

Innan vi somnar räknar han upp alla personer som han älskar. (Alla katter han känner inräknat) 
Favoriträtten är fisk. Favoritboken är svår. Han gillar verkligen allt från Lotta på Bråkmakargatan till Alfons. Han är busig ibland och säger vi till honom blir han tjurig och säger: MAN FÅR INTE SÄGA SÅ TILL ETT BARN! 

Pottan har äntligen blivit godkänd!

Han är faktiskt klok som en bok och en eftertänksam gosse. Pratar mycket om rätt och fel. Fantiserar ihop egna sånger och sjunger så hjärtat mitt slår dubbla slag. 
Hans käraste ägodel är hans fjärilskudde. Eller gosedjuret späckis. Han pratar med alla ting som om de har ett liv. Riktiga bilen. Leksaksbilen. Späckis. Späckis kom bort under en tid. Han hade gömt sig i ett hörn i vardagsrummet och när vi hittade honom slog abbe armarna runt honom och sa: Åh Späckis! Vad jag har saknat dig! Förlåt, jag ska aldrig svika dig igen! 

Nu ska mamman sova så hon orkar med allt som ska göras med jobbet i morgon. 
Många trådar som ska knytas ihop innan jag tar helg med familjen. 
Det renoveras för fullt här hemma i köket och så skulle jag så hemskt gärna vilja skriva bok. Och skratta med min familj. 

Det har varit skönt att få skriva av sig lite. Har varit så trött på sociala medier på sista tiden. Känns som det enbart blivit en plattform för hårda ord. Saknar kärleksfulla ord. Har du tid, skriv gärna en positiv rad eller två. 

Ta hand om varandra nu. Världens största kram till er som fortsätter läsa mina ord.