Fortsätt till huvudinnehåll

Här kommer alla känslorna på en & samma gång

Denna måndag börjar bättre än gårdagen. Fast idag är det en fin kombination av bröstmjölksrinnande och väckarklocka jag vaknar av. Det blir likadant idag, bara hoppa i kläderna och bege sig till pumprummet. 

När jag kommer till vårdavdelning M håller din ansvariga sjuksköterska Jon på att byta blöja på dig. Vi gillar Jon väldigt mycket. Han är så duktig och förklarar vad som händer med din lilla kropp, varför du beter dig som du gör etc. Han säger när blöjan är bytt att han vill göra ett nytt ultraljud på dig idag. Han hinner inte säga mycket mer förrän jag börjar gråta. Alla mina känslor går verkligen inte att kontrollera idag. Istället för att ge mig en stöttande hand på axeln går Jon och hämtar ett block. Ännu en bra sak med Jon. Han förklarar att lungkapaciteten har bra och dåliga dagar. Och du min älskade skatt har haft så otroligt bra dagar sedan du kom ut så vi blivit bortskämda. På det här hjärtfelet de hittat på dig så kan de läsa på saturationsmätaren om den går ner och ditt syre går upp, så har du blivit försämrad. Och just idag ser inte din lungkapacitet så bra ut. Men Jon förklarar för mig att du måste också få ha dåliga dagar precis som alla har. Han ger ett exempel på mig, om jag har ställt väckarklockan och försover mig, då kan det kännas som hela dagen är förstörd. 
Det var ju precis så jag kände mig igår. En liten stund funderar jag på om han har läst min blogg. Det är flera saker han säger som det känns som han varit inne i min hjärna och rotat fram. 

Men nu när jag tittar på dig ser du så trygg ut. Du ligger under sol-lampan och sover. Jag vill bara krama om dig. Vagga dig och säga att allt kommer bli bra. Säga förlåt för att din mamma sitter och stortjuter bredvid dig. 

Jon förklarar för mig att han har koll på dig. Det du mår bäst av är att ha en välmående mamma. Han tycker att jag ska ta hand om mig själv så tar han hand om lillpojken. Det känns så tryggt att lämna dig när Jon jobbar. När vi väl flyttar till Uppsala tycker jag att vi kidnappar Jon så han får följa med oss. 

Nu vet jag att jag kommer missa ronden. Men jag har ju redan varit uppe hos dig och sett att allt gått bra så jag tänker skyffla undan de tankarna. Jag ska ta mig en lång dusch, äta frukost och kolla blodtrycket. Sedan får vi se. Idag är Världprematurdagen💙💗💙💗 Sverker Olofsson kommer hit i eftermiddag och är konferencier för denna dag. Får se om mamma unnar sig ett besök. Vi tar dagen som den kommer iallafall. 
Det positiva med denna morgon är att du kissar som en vattenspridare ( ordagrant ordval av Jon) du fortsätter bajsa och du växer och blir starkare för varje dag. 704 gram!! Stoltaste mamman i världen-det är jag det! 

Kommentarer

  1. Känner ju inte er men vi har några gemensamma vänner på facebook och det är på det viset jag har halkat in på din blogg. Du skriver fantastiskt fint och jag tror att lilla knytet kommer tycka det är roligt att läsa om sin omtumlande entré in på jordelivet. När min äldsta son föddes så föddes han 2 veckor för tidigt med ett väldigt lågt blodsocker, 0,8, så han hamnade på prematuravdelningen på huddinge sjukhus. I en kuvös med sina 3537g, hans granne var lilla Saga, född i v 26 endast 625g. Jag skämdes och bad faktiskt om ursäkt för att min son var normalstor :D haha så dumt. Iallafall, vi blev nära vänner med hennes föräldrar och Saga är idag en söt, lagomt kaxig och superduktig 16åring! Tänk på det i era jobbiga stunder, snart är han 16 och lagomt stöddig ;-) Allt kommer gå bra och grattis till er prins! Kram till hela er familj. Hälsningar Carina

    SvaraRadera
  2. Skockar styrka och kramar till er �� ...skönt att ha en sådan trygghet i Job, förstår att ni vill ta med honom ��. Hoppas resan hem går bra! Kram

    SvaraRadera
  3. Känns ju lite dumt att svara på dessa kommentarer sissodär 6 månader senare men jag kände att jag behövde få säga tack för de fina orden.
    Carina- roligt att er kontakt består. jag önskar och hoppas att jag oxå kan få prematur-föräldrar-vänner. De som gått igenom liknande resor som är svåra att förstå. Kram på er och tack!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...