600 gram kärlek

Älskade Abbe!  Nu har mamma försökt skrivit på denna bloggen hur många gånger som helst men livet har kommit emellan. Och det är ju fantastiskt på sina sätt. Men det är dumt att det inte sparas, det blir svårt att komma ihåg allt roligt vi gjort. I fredags var vi iallafall hos sjukgymnasten för första gången. Hon var jättesnäll och trevlig. Hon fick lära känna dig och se vad du kunde göra och vad som var svårt.  I bara blöjan la vi dig på en matta och du fick leka och träna på olika saker. Du hade svårt att rulla över på en sida men jag förklarade oxå att du inte var frisk ( du hostade och var snuvig) så du orkade inte till 100% och blev ledsen ibland. Det är en sida du är lite svagare och det syns när du försöker sitta upp. Det är svårt. Men vi ska träna här hemma varje dag och har ett nytt möte om ca 3 veckor. Tänk, då har du fyllt 1 år. Helt otroligt.  Jag vet inte om gympan gav dig inspiration för på kvällen vände du dig åt båda hållen, du är så duktig.  I alla fall, när vi kom hem

I morse när jag hade fått i dig välling somnade du på mitt bröst. Då låg jag och mindes tillbaka. Tillbaka till dagarna på sjukhuset som då var vårt hem.  Det händer något i kroppen när jag får känna hur din kropp blir tyngre, andetagen djupare och värmen strömmar från din kropp rakt in i mitt hjärta. Och precis så var det på sjukhuset. Dagarna bestod i att ha dig på bröstet. Och hur jobbigt det än var med alla slangar och hela denna ovissheten för hur sagan skulle sluta, så var det så fridfullt att sitta där med dig i timmar. Somna med dig på mitt bröst och veta att just det här som du ger mig nu, det mår du också bra av. Jag önskade att jag hade kunnat stängt av den där hunger och toa-klockan så jag slapp lägga ner dig i kuvösen igen. För varje gång jag blev tvungen att gå ifrån dig kände jag mig verkligen halv. Och skuldfylld.  Det låter konstigt men i morse när jag låg där, längtade jag lite tillbaka till sjukhuset, och tro mig, absolut inte för anledningen till varför vi var där,

Först och främst måste jag ju berätta vad du vägde vid senaste BVC-besöket. 6980 gram. Så nu har du nog kommit upp till 7 kg äntligen, I fredags åkte mamma till Stockholm. Jag kunde inte hålla tårarna borta när jag skulle säga hejdå till dig. Det är lång tid att vara ifrån dig i 2 dar. Men farmor, meja och pappa höll ställningarna. När jag kom till stationen stod Emmy och väntade på mig. Världens goaste kram senare berättade hon att hon nyss varit på balett. Det är i princip det enda jag tycker är lite jobbigt med att bo i en småstad. Utbudet är gigantiskt i storstäder. Skulle jag bo i exempelvis Stockholm hade jag hängt på mycket fler föreställningar av alla dess slag istället för att kolla tv hemma i soffan varje kväll.  På fredagskvällen blev jag bjuden på mat hemma och sedan tog vi oss en drink ute på stan. På lördagen gick vi i affärer. Det fanns så mycket jag hade velat köpa till dig och din syster. Men tyvärr ekar plånboken just nu. Hela familjen fick iallafall en liten sak var.

Mitt älskade hjärta. Nu är det så att mamma kommer vara borta i 2 nätter. När vi blev överraskade med babyshower så kunde inte mammas kompis Emmy närvara. Men jag fick ett kort där det stod att jag var välkommen till Stockholm där hon bor, för myshelg. Och nu är den helgen här. Så idag reser jag. Det känns väldigt roligt på alla sätt och vis. Få träffa underbara Emmy som ger mig så mycket energi. Och detta ordet SOVMORGON gör att jag nästan börjar gråta. Men nu när det bara är 4 timmar kvar tills tåget går börjar jag få abstinens från dig. Gud vad jag kommer sakna dig. Höra ditt skratt. Se ditt leende. Snosa din nacke. Pussa dig godnatt. Ojojoj hur ska detta gå? Men pappa får skicka kort på dig. I onsdags åkte vi till kd. Kristin ville så gärna ha dig medan mamma var till psykologen. Vi parkerade på mitticity och när jag gick på vägen till mottagningen sken solen på mitt ansikte och jag kände mig så lycklig på nåt vis. Väl inne hos psykologen kunde jag inte annat än le och när hon fråg

Så har hösten kommit. Det är så skönt att solen finns med. Jag brukar, som säkert många andra, tycka det blir lite mer dystert om hösten. Känna att sommaren var alldeles för kort. Kallt när man ska gå och lägga sig. Höstjackan kommer fram, sommarskorna faller i glömska i garderoben. Tankar börjar komma, tankar som kan vara deprimerande.  Jag har haft en liten oro inför hösten. Sedan vi fått komma hem och försökt "landa" har jag ibland känt mina dagar som gråa. Att orken är borta. MEN! Just nu känns faktiskt allt bra. Vi har börjat jobba med julshowen. Jag har tagit mig iväg på rytmik och öppna förskolan med dig. Och på nåt vis känner jag mig lite "duktig" så fort jag gör något. Även fast jag känner mig som en grå prick bland människor då och då. När mammor pratar om amning, då har jag inget att säga mer än att jag tycker det låter så mysigt med bebis och mamma som somnar bredvid och tillsammans under nattamning.  Och självklart har jag förstått att amning är skitjob