600 gram kärlek

Började skriva ett inlägg i morse men så fanns tillfälle för hud mot hud så när jag startade mobilen igen var inlägget borta. Igår skulle vi åka hem för att titta på Mejas dansuppvisning. Kl 15 skulle Anders mamma komma och hämta oss utanför sjukhuset.  Jag får låna en portabel bröstpump och det är dags att säga hejdå till Albin för en stund. Anders står i dörren och väntar. Jag frågar personalen om de har vårt nummer och de svarar att det är klart att de har. Anders säger att vi ska gå. Jag står kvar vid kuvösen och ber om ursäkt i tankarna. Usch vilken jobbig känsla. Jag känner mig skamsen. När jag tar några steg mot Anders börjar jag gråta. Han tröstar mig och säger att Albin är i tryggt förvar. Så var vi påväg.  Jag somnar på vägen till Kristinehamn och när jag slår upp ögonen är vi i strand-rondellen. Anders mamma ska hjälpa oss köpa blommor till meja eftersom det tagit lite längre tid än väntat då hon skulle in på rusta. Hon skjutsar hem oss så jag hinner säga hej till katter och

Fredag. Om en dag är du tre veckor gammal. Det känns som vi har varit ifrån omvärlden i minst ett halvår. Men det har vi ju inte. På söndag går du in i v 29. Lille plutt. När jag skulle pumpa vid 7.30 bestämde vi oss för att vi kunde ta 8-målet på mitt bröst. Sagt och gjort, mys på bröstet på morgonkvisten. Och jag älskar att se när syster kommer och drar ner syrgasen varje gång du kommer till mig eller din pappa. Du mår bra av oss. Och vi mår bra av dig.  Idag ska vi åka till Kristinehamn en sväng nu på eftermiddagen. Albins storasyster ska ha dansuppvisning. Anders har ju redan varit ifrån lillgrabben eftersom han varit hemma med Meja men för mig känns det så svårt. Har dåligt samvete redan nu över att lämna honom. Samtidigt känns det lugnt att göra det eftersom personalen är änglar här.  Har aldrig känt mig så trygg som jag gör nu. Har aldrig vågat hoppats så mkt heller för den delen. På de andra sjukhusen har vi bara hört: en timme i taget. En dag i taget. Det är klart att vi fortf

Oj, bortsett från en tur med bröstpumpning vid 03.30 har jag sovit riktigt skönt och länge. Vaknar kl 09 och får lite ångest att jag vaknat så sent. Men nu kommer det bästa: jag har min älskade skatt alldeles bredvid mig! Ingen stress med att jag först ska pumpa och måste få i mig något innan jag ska till dig, jag har dig ju så nära man kan va! Du har haft en lugn natt. Igår kväll när vi vägde dig låg du fortfarande stilla på 796 gram men de olika vågarna kan ju skiljas åt lite så det ska bli spännande ikväll när du ska vägas igen, kanske vi äntligen får fira 800strecket❤ Inatt kommer även pappa Larsson sova här. Och i eftermiddag kommer din farmor och faster och får se dig för första gången. Som de har längtat!  Det är så många jag skulle vilja visa dig för. Du är och kommer alltid vara det bästa vi nånsin gjort och självklart är jag så stolt över dig. Jag skulle vilja göra som Rafiki i Lejonkungen och visa dig för hela världen, de skulle buga för dig för du är så stark.  Nu är det do

Klockan 03.30 bestämde sig mamma Gustafsson för att ta kvällen. Då hade jag försökt packa ihop så mkt det bara gick och fått ihop 3 st väskor.  Klockan 06.00 var det dax att stiga upp igen. Kändes som någon kört över mig när jag hörde väckarklockan. Men så kom jag på: idag ska vi till Karlstad! Då skuttade jag upp ur sängen! Åt en macka och slängde sopor. Drog ner till Hemköp och gav mina pantflaskor till en man som skulle panta. Kollade min post men inget hade kommit idag. Sedan ringa taxi. Nu ska jag ge er en syn:  Emelie 27 år. På vänstra axeln: en rosa väska. På högra axeln: en bröstpumpsväska. I ena handen: en rusta-kasse ( tung som tusan). I högra handen: en till väska samt 2 kassar innehållande bröstmjölk och massa godis. Plus en stor kudde. Jag har även dragit på mig 2 par byxor och 4(!) överdelar för att få med mig all packning. På det en vinterjacka med fickor proppade med saker jag inte fått plats med i väskorna. Ni kan förstå att taxichauffören höjde ögonbrynen när han såg

Jag har inte riktigt förstått detta än.  I morgon min älskade lille Albin ska vi ut och flyga än en gång. Men denna gång ska vi "hem". Vi ska tillbaka till dit allt började för 3 veckor sedan. Då var du fortfarande i mammas mage. Nu är du ute och sprätter med dina ben. Alltså dina ben har blivit en liten snackis på de sjukhusen vi vistats på min älskling. Alla säger att de är så långa. Och alla som inte hunnit träffa din pappa har nog förstått att han är en lång man, för inte är det mig du fått dem från. Nej jag gav dig mina stortår.  Det är egentligen 4 saker personalen har sagt om dig: att du är unik, du har långa ben, du är väldigt liten och du har ett temperament som heter duga! Så fort någon är på dig, ska byta blöja eller mäta koldioxiden så säger du ifrån. Här ska man inte komma och störa dig på bästa mys-tid inte! Då börjar du jämra dig, fötter och händer ska så långt ut som möjligt och det roligaste är att du är så stark! Vilka nypor! Ligger du på mage kan du nästan

Ni anar inte hur gott det var att vakna i en sked i morse!! Och sovmorgon tog vi oxå. Det är lite blandade känslor när man tar sovmorgon. Skönt att få vakna i egen takt samtidigt som man får panik att man inte är på sjukhuset. För såhär är det mina vänner att eftersom läkaren sagt att vi får ta var dag som den kommer, så hoppar min hjärna alltid in på det värsta. Och det värsta som skulle kunna hända, alltså värsta, är att vår son dör och jag finns inte där hos honom.  Jag försöker vara stark men på riktigt ska jag erkänna att jag tänker de tankarna säkert 50 gånger på en dag. Och nej, jag har inte gett upp. Och nej, jag tror inte att det ska hända. Jag säger bara att jag inte kan hjälpa att min hjärna tänker så. Väldigt ofta.  Vi bestämde oss iallafall för både vår och mejas skull att vi alla tre skulle vara med varann idag och att inte vara alltför mkt på sjukhuset. Eftersom Anders tänkt komma upp mer i veckan så får han tid att sitta med Albin ändå. Vi bestämmer oss för att gå ner p

Mamma och syster åkte igår runt tolv-tiden. De fick sträcka in handen till Albin och båda började gråta. Det var jobbigt att se dom gå samtidigt visste jag ju att jag inte skulle vara ensam. Först skulle jag ju ner till dig och sedan skulle ju din pappa och storasyster komma.  Vi lägger oss hud mot hud.. I sisådär 6 h;) även om du sover emellanåt rör du dig väldigt mkt och saturationsmätaren som brukar gå upp när du kommer till mig, gör inte det idag. Här i Uppsala har de ingen signalknapp man kan trycka på, man får liksom hojta till. Jag gör det några gånger och säger att du inte verkar riktigt nöjd. De testar att vända på huvudet men jag känner ändå att nånting är fel. Ibland låter det väldigt mkt om cpapen. Jag hojtar igen och berättar om det höga ljud som kommer ibland men det är helt normalt. Nu ser jag att Anders och Meja är på ingång. Meja är reserverad när hon kommer fram till oss. Det är klart att lillebror inte ser ut som en vanlig bebis, han har ju sladdar och allt, vem har

Igår mina älskade vänner hände något helt fantastiskt!  För när jag packat in mina väskor i detta akutrum, hade pratat med Anders och skrivit på bloggen så gick jag ner till vår nya sal. Jag kände mig ensam och väldigt nere. Jag tittade in i kuvösen och precis där och då öppnade min son sina ögon! Jag började gråta och en sköterska som inte förstått att jag gråter kommer fram och frågar; hur sa? Var det nåt? Jag tittar tillbaka på henne med gråt i halsen och utbrister: min son har öppnat ögonen! Jaha, okej! svarar hon.  Jag fortsätter stirra in och upprepar: hej min lilla älskling! Det är mamma här.  En annan sköterska kommer fram och säger: hämta din telefon så du kan ta kort! Bara du har på i flygplansläge går det bra! Jag springer till rummet där min telefon har dött! Snor med min laddare och ber till Gud att han inte hunnit stänga dom små. Jag vet hur glad Anders skulle bli över ett kort. Tillslut hoppar mobilen igång.  Jag vill inte gå därifrån men känner att jag börjar bli trött

Egentligen för trött i skallen för att skriva men jag försöker ändå... Gick på blodtryckskontroll: 130/90. De tyckte de kunde släppa mig nu så Uppsala behövde inte ta hand om mig.  Väl däruppe ringer Julia och berättar att allt gått bra och jag får komma nu om jag vill. Men gråten i halsen svarar jag att jag kommer direkt. Allt ser egentligen ut som vanligt när jag kommer till dig💙 du ligger i din kuvös och är lite lugn pga medicinen men annars ser det ut som allt är som det ska.  Jag hör att ambulansen är på ingång och vill direkt gå ner och hämta mina grejer vilket jag gör. Allt på plats. När jag kommer upp till dig igen är teamet påväg att lägga över dig i transportkuvösen och sjuksköterskorna säger att taxin är påväg så jag ska gå ut och vänta i den. Nu går allt sådär fort igen. Jag säger hejdå till alla som är där och de önskar oss lycka till. Jag ger mina två kort till Julia och Jon som jag skrivit till receptionisten och precis när jag ska gå kommer Julia så vi ger varann en kr

Var uppe vid kl 06 för att pumpa och titta till Albin. Han hade haft en helt okej natt med undantag av några dippar i pulsen. Men nu låg han och sov gott. Gick ner och började packa och städa. Sedan tog jag frukost och slängde bort allt från kylskåpet och la en lapp till föräldrarna i vårt gemensamma kök. Jag kommer faktiskt sakna dom❤  När jag nu kom upp höll läkaren och Julia precis på att förbereda dig. Alltså det räcker med att se läkaren så börjar tårarna komma. Julia säger att det inte är så trevligt att titta på detta och jag känner på en gång att jag inte vill vara med. Hon säger att hon ska ringa mig när allt är klart.  När jag går ut från M-salen kommer jag på att jag inte sagt hejdå till dig. Jag glömde säga att mamma älskar dig❤  Men det vet du väl vid det här laget älskade hjärtegryn. Mamma älskar dig så mkt att hon inte vet vart hon ska ta vägen. Tårarna trillar nerför mina kinder när jag nu sitter här i mitt nystädade rum och inte har någon aning om hur jag ska fördriva

Gick upp till dig vid 16.20 efter att ha pumpat brösten.  Äntligen fick vi ligga hud mot hud. Och länge blev det❤ idag hade vi rekord-mys på 6 timmar.  Nu är det klart att vi ska till Uppsala i morgon, du kommer hamna i respirator och jag kommer få följa med i ambulansflyget. Det känns faktiskt helt okej. Personalen här har gång på gång förvarnat mig om att rutinerna inte kommer se likadana ut i Uppsala så jag hoppas att min hjärna har tagit det till sig nu. Stackars personal i Uppsala om jag förvandlas till värsta tyrann-modern:)  Sedan får vi väl se hur det blir, vart jag ska sova och sådär men det löser sig.  Jon kom förbi och sa hejdå till oss förut oxå. Det kändes lite ledsamt faktiskt. Hade varit så otroligt skönt att ha med honom på flyget. Och så känner han ju dig oxå Albin❤ men än en gång, måste lita på personalen. De vet vad de gör.  Klockan är mkt och jag ska packa hade jag tänkt. I Uppsala är det bättre tre-täckning så då kommer det bli lättare att ringa. Hör i bunkern har

Det blev ingen hud mot hud kl 14. Blodgasen såg hög ut så det ska tas en ny kl 16. Julia säger att vi får vänta en stund till. Ännu ligger du inte i respirator men du är precis på gränsen. Läkaren har varit och pratat med mig. Eventuellt ser det ut som det nu planeras en flytt till Uppsala i morgon eftermiddag.  Det kluriga är att de inte vet om du klarar dig utan respirator under resan. Gör du inte det kan det bli lite jobbigt att lägga dig i respirator då. Samtidigt kan man inte lägga dig i "förebyggande syfte" om dina prover ser bra ut nu under kvällen. ( jag har nämligen frågat). Man lägger dig inte i respirator om du verkligen inte behöver det. Sedan kommer fråga nr 2: kommer jag få följa med i flyget? Det beror på hur mkt packning mamman har och det bestämmer flygtransporten från Uppsala. Jag ber till Gud att jag får följa med❤❤❤ Jag litar ändå på läkarna här att de inte kommer skicka vår pojke till Uppsala om risken vid flytt är stor. Det har jag inte plats i hjärnan a

Vad du kämpar med cpapen älskade Albin❤ det ska tas prover på dig nu kl 14 så får vi se vad de säger, kanske behöver du få vila lite. Då lägger de dig i respirator. Men jag har frågat och det går att sitta hud mot hud ändå.  När jag pratade med läkaren i morse fick jag reda på att de inte var jättesugna på att flytta sig som ditt tillstånd är just nu. Det gör mig orolig samtidigt som det är bra att säkerhet går före pengafråga. De vill dig ditt bästa.  Nu på eftermiddagen har en sjuksköterska pratat med mig om att de iallafall börjat planera din resa till Uppsala.  Men nu har de inga föräldrarum lediga i Uppsala i stället så i så fall skulle jag få bo på hotell i stan!! Det låter inte klokt och jag tänker inte lägga min energi på att oroa mig för det. Vi tar det om det kommer. Just nu vill jag bara tänka på dig. Jag hoppas kl snart blir 14 så jag kan ligga hud mot hud❤  Idag har jag visat personalen att de är guld värda med de medel jag har

Så var denna dag till ända.  Tack gode Gud. Vilken pärs.  Efter lunchen gick jag upp till lilla livet igen. Jon och Julia skulle jobba eftermiddag. De är verkligen våra favoriter. Jon, med sina förnuftiga svar på mina frågor jag ställer. Och Julia, en tjej jag verkligen skulle kunna tänka mig att umgås med utanför detta sjukhus.  Nu står det klart att det blir en vecka till i Umeå för mig och lilleman. Bebisen som är i Uppsala, som vi ska byta plats med, har tydligen försämrats så de kan inte flyga hen hit. Jag gråter som vanligt men går ut och tar lite vatten så det känns bättre.  Jag vill så gärna sitta hud mot hud och känner att jag MÅSTE göra det. Inte för hans skull utan för min. Om jag inte får känna honom vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag frågar hur ultraljudet har gått och de såg ingen förändring. Väldigt skönt. På röntgen av lungorna syns det att vänstra lungan inte får lika mkt luft i sig som den högra. Men än så länge behövs ingen respirator. Vi hoppas natten blir lugn

Som jag hoppas ni märkt vid det här laget skriver jag på ett ärligt sätt genom hjärtat hur dagarna är här. Och jag tror att det är det ni gillar. Jag vill ändå be er om ursäkt för denna frustrerande händelse som inträffade idag....  Jag vaknade nämligen kl 8 idag. En timme kvar till ronden, första dagen jag inte behöver gå upp och ta blodtrycket. Igår missade jag nämligen ronden för det tog sån tid med blodtrycket. Detta är lugnt, jag hinner göra mig i ordning.  Då känner jag att jag verkligen behöver göra nr 2!! Inser att det är kanske 5 dar sedan jag gjorde det. Detta tar en timme! Bajset kommer inte ut! Jag får panik vid det här laget, klockan är nio och ronden har säkert börjat.  Jag skriker på Anders att han måste gå till Apoteket. Han kommer tillbaka med microlax. Jag ber honom gå upp till ronden för paniken börjar komma att vi missar något. Han går motvilligt upp, jag vet att han inte vill det egentligen. Allt är så läskigt. Kommer man upp och får se att mer än två personer står

Denna dag började med att jag vaknade på sidan! Det har gjort på tok för ont förut men idag kändes det helt okej. Så OM/när Anders får komma tillbaka till anhörigboendet kan vi äntligen sova sked igen. Så himla gott❤ Det här med anhörigboende. Jag personligen tyckte att det gick lite för fort. Som ni vet har vi haft en väldigt psykisk påfrestande resa redan som det är. Lilla livet föddes på lördag eftermiddag. Anders kom på söndagen. På tisdagen skrevs vi ut från BB i tron om att komma på samma avdelning som vår son. Så blev det inte. Vi blev placerade på ett annat plan där de hade anhörigboende. Anders har aldrig fått någon mat på sjukhuset utan har behövt fixa varje måltid själv vilket jag kan tycka är jättedåligt, de få dagar vi låg på BB kunde han allt ha fått maten. Men jag förstår såklart att det har med politiken att göra.  När vi sedan skrivs ut ska vi plötsligt börja laga vår egen mat i ett gemensamt kök på anhörigboendet. Hur ska vi få tag på den är det tänkt? Kan ju bli lite

Då var denna dag till ända.  En sak jag kan tänka mig är svårt att förstå för er som inte har haft barn på neo är att dagen består av ett enda stort schema. Jag förstår om det låter konstigt. Vad finns mer att göra än att titta till sitt barn? Nu är ju mitt fall lite annorlunda eftersom jag har min sambo på MAVA så det är ju ännu ett till ställe jag vill vara på. Men om jag backar några dagar tills innan Anders hamnade på MAVA:  8.00 går upp och gör sig i ordning 8.30 upp en våning & pumpar bröstmjölk 9.00 träffar lillen och lyssnar till ronden.  10.00 Upp en våning till och kollar blodtrycket 10.30 går ner och äter frukost 11.00 går upp och pumpar bröst 11.20 förbereder känguru 11.40-14.40 sitter hud mot hud 14.40 byter blöja och bäddar rent 15.00 pumpar bröst 15.15 går ner och lagar/ äter lunch 16.00 går upp igen till killen och pappa sitter känguru ( jag kollar på) 18.00 pumpa bröst ( här finns möjlighet till handling, gråtande sammanbrott eller sitta och prata med sonen) 19.00

Denna måndag börjar bättre än gårdagen. Fast idag är det en fin kombination av bröstmjölksrinnande och väckarklocka jag vaknar av. Det blir likadant idag, bara hoppa i kläderna och bege sig till pumprummet.  När jag kommer till vårdavdelning M håller din ansvariga sjuksköterska Jon på att byta blöja på dig. Vi gillar Jon väldigt mycket. Han är så duktig och förklarar vad som händer med din lilla kropp, varför du beter dig som du gör etc. Han säger när blöjan är bytt att han vill göra ett nytt ultraljud på dig idag. Han hinner inte säga mycket mer förrän jag börjar gråta. Alla mina känslor går verkligen inte att kontrollera idag. Istället för att ge mig en stöttande hand på axeln går Jon och hämtar ett block. Ännu en bra sak med Jon. Han förklarar att lungkapaciteten har bra och dåliga dagar. Och du min älskade skatt har haft så otroligt bra dagar sedan du kom ut så vi blivit bortskämda. På det här hjärtfelet de hittat på dig så kan de läsa på saturationsmätaren om den går ner och ditt

Otillräcklig. Ett ord som skulle kunna sammanfatta denna dag.  Börjar dagen med att försova mig. Jag måste ha somnat innan jag hunnit ställa väckarklockan inatt så jag vaknar kl 8.40 av att brösten läcker. Det var ett annorlunda sätt att vakna på. Känner mig misslyckad på en gång. Hade tänkt duscha och ta mig tid till frukost innan jag ska upp till lillkillen samt pumpa brösten. Hinner inte med något av det utan hoppar i mina kläder och traskar upp. Måste gå till pumprummet först vilket gör mig ledsen, vet nämligen att jag kommer missa ronden. Det är ju inte hela världen men har ändå blivit en punkt på min vardag. Natten har iallafall gått bra. Han har stigit i mat och äter nu 2,5ml varannan timme. Han är uppe i födelsevikten oxå. Jag säger till sköterskan att jag gärna vill sitta hud mot hud på förmiddagen och att pappa vill sitta under eftermiddagen. Hans sista dag innan han ska flyga hem. Det ska gå fint.  Går ner och äter frukost innan blodtrycket ska tas. Kollar hur allt är med An

Gårdagen blev inte riktigt som vi tänkt. Vi tänkte att den skulle innehålla känguru-sittning på förmiddag och kväll men när jag kom upp på ronden förstod jag att det fanns lite andra planer. EKG skulle kollas, slangen i naveln skulle bort och ersättas med infart i armen, ultraljud skulle göras.  Natten hade ändå varit bra!  Han hade bajsat lite till och gått upp lite mer i vikt: 644 gram. Snart är han uppe i födelsevikten, det är en milstolpe för sig.  För såhär ligger det till att det hjärtfel han har: fallots anomali eller blue baby som det kallas, måste opereras för att vår pojke ska bli bra. Det jobbiga är att det inte går förrän han överstigit 2 kg. Det som är bra är att han mår så himla bra! Hade de inte gjort ett ultraljud hade de aldrig anat något. Och även om han blir 2 kg och han fortfarande mår bra kanske de kommer vänta. Det jobbiga är att vi ska ju egentligen inte vara här i Umeå, vi kommer när plats finns, flyga tillbaka till Uppsala. Och det bästa vore ju att förflytta h

Vackra människor som vandrar på denna jord❤  Igår var en riktigt bra och händelserik dag. När jag kom upp till ronden hade natten sett bra ut. Han hade blött lite näsblod men de pendlar och byter mellan olika cpap så det är förståeligt. Huden är ju så skör på lilla livet så det finns ingen chans att det inte ska reta huden någonstans.  Läkaren pratar termer med sina sköterskor som jag inte förstår, jag sitter och kollar på det lilla underverket. Men egentligen är mina öron spetsade till Max för att det ska sägas något som jag kan snappa upp. Läkaren säger sedan: viktuppgång inatt, status 607 gram.  "JAAAA!"  Läkaren slutar rapportera och alla börjar stirra på mig.  Oj då, tänker ja. Det bara slank ur mig, som en inbyggd reflex man får när man blivit förälder antar jag.  Förlåt, stör jag förresten? säger jag lite ursäktande men då säger alla att det gör jag verkligen inte. Personalen är så himla bra här, låter oss vara med, förklarar hela tiden vad de gör och understryker verk