Walking on sunshine

Klockan 03.30 bestämde sig mamma Gustafsson för att ta kvällen. Då hade jag försökt packa ihop så mkt det bara gick och fått ihop 3 st väskor. 

Klockan 06.00 var det dax att stiga upp igen. Kändes som någon kört över mig när jag hörde väckarklockan. Men så kom jag på: idag ska vi till Karlstad! Då skuttade jag upp ur sängen!

Åt en macka och slängde sopor. Drog ner till Hemköp och gav mina pantflaskor till en man som skulle panta. Kollade min post men inget hade kommit idag.

Sedan ringa taxi. Nu ska jag ge er en syn: 

Emelie 27 år. På vänstra axeln: en rosa väska. På högra axeln: en bröstpumpsväska. I ena handen: en rusta-kasse ( tung som tusan). I högra handen: en till väska samt 2 kassar innehållande bröstmjölk och massa godis. Plus en stor kudde. Jag har även dragit på mig 2 par byxor och 4(!) överdelar för att få med mig all packning. På det en vinterjacka med fickor proppade med saker jag inte fått plats med i väskorna. Ni kan förstå att taxichauffören höjde ögonbrynen när han såg mig.

 Först i väg och checka ut från hotellet. Taxichauffören undrar vad jag gör här och jag kör en liten snabbspolad version. Hans svar på detta är att hans son föddes oxå för tidigt. Två veckor. Så hans fru behövde ligga på sjukhus en vecka efterpt. Jo, våra historier är ju nästintill likadana :)

Väl på sjukhuset är de redan påväg att flytta över Albin till transportkuvösen. De säger åt mig att vädret är för dimmigt så vi kan inte flyga från Uppsala utan behöver komma till Arlanda. Jag går och pumpar och sedan är det dax att fara. 

Jag kan inte ta med mig allt gott jag fått av vänner ( chips och sånt) så jag ger bort påsen till personalen som tack och de ser så glada ut.

Väl framme på Arlanda står vi stilla i en kö. Jag har som vanligt åkt taxi bakom ambulansen och nu ser jag en vakt stå och peka på vår taxi samtidigt som han skakar på huvudet. Det tar säkert tio minuter men taxin får absolut inte följa med in på området. Tillslut kommer ambulans personalen och stuvar in mig i deras ambulans. 

Flygplanet ser sig likt ut och piloten kommer fram och presenterar sig som Mathias. Jag säger att jag känner igen honom, han körde ju mig för bara några dagar sedan.

"- Så du ska ut och flyga nu igen!" Säger han med ett leende. 

Jo jag ska visst det. Förhoppningsvis för sista gången på ett bra tag.

Jag känner mig så lugn denna gången. Inte alls lika nervös. Det är väl just för att jag tänker den tanken som utlöser lite strul. Piloten säger att vi redan är försenade och vädret är instabilt. Sköterskorna har fullt schå med en sladd som gör att hela kuvösen tjuter högt! 

Det var den friden! Men plötsligt hittar de felet och vi är uppe i luften. 

När vi kommit ovanför dimman och molnen uppenbarar sig solen! Sköterskorna drar ner dina fönster men jag tittar mot solen, blundar och tackar han däruppe för att han hört mig i den där ambulansen för 3 veckor sedan. 

Det tar inte lång stund förrän planet börjar åka neråt. Solen lyser och sköterskorna skämtar om Sola i Karlstad. Det får mig att börja gråta. 

Är det verkligen sant att jag är i Karlstad nu? Jag ser på taxin som ska hämta mig. Det står Kil taxi på bussen. Jo det är ta mig tusan sant!

Jag hoppar in i taxin och chauffören  har tydligen fått veta lite om oss för hon frågar hur gammal min son är och vilken vecka jag var i när han kom. 

När jag svarat henne ber jag om ursäkt för att jag nog kommer börja gråta. 

Hon säger då: det är lugnt, kommer han att klara sig?

Jag funderar. För det första är det ju för en gångs skull glädjetårar som jag väntar på ska produceras. För det andra är det någon som frågar MIG den enda frågan jag ständigt har i mitt huvud.

"-klart han kommer klara sig!" Säger jag och tillägger att jag saknat värmland så mkt att det är därför jag är gråtfärdig. 

Och mkt riktigt, när bergvik-skylten uppenbarar sig börjar jag. 

Väl vid sjukhuset vet inte riktigt taxichauffören vart hon ska åka. Hon följer först efter ambulansen men den åker in i ett garage så hon får vända och åka till förlossningen. Det är tur att vi är i Karlstad, annars hade jag nog varit ett nervvrak vid det här laget som inte vet vart min son är just nu. Vi ska nu få med alla våra väskor samt denna bröstmjölk jag har samlat på mig till förbannelse :)

Stackars taxichaufför följer med upp. 

Jag vet verkligen inte vart vi ska! Inte chauffören heller. Börjar känna hur oron växer och går till förlossningen för att fråga. Hon hjälper oss och tillslut kommer vi tillrätta. Stackars taxichaufför frågar om det är långt kvar. Hon går där bredvid mig, kånkandes på min bröstmjölk. Jag säger gång på gång att hon inte behöver gå längre men hon hjälper till! Nu är vi framme vid isoleringen. Jag hinner bara tvåla in mina händer så uppenbarar sig Therese framför mig. Vilken lycka! Vi kramar om varann och jag känner att gråten är nära. Jag tittar på Therese. Förstår nästan inte vad som händer. Och inne på rummet ligger Albin i sin nya kuvös. Allt ser faktiskt väldigt fint ut tycker jag. 

När Albin ska få mat bestämmer jag och Therese oss för att vi oxå ska äta. Allt känns redan så tryggt, ingen oro att jag ska lämna Albin. Vi går ner till cafeterian och äter. Vi pratar om allt med julshowen och jag har fortfarande svårt att ta in allt som sker.

Sedan kommer Anders hit. Älskade Anders. Så skönt att få krama om honom igen. Vi bestämmer att vi väntar med besök tills i morgon så vi får landa vilket känns klokt. 

All personal hittills har varit helt underbara. Vi kände oss välkomna direkt. Här är väldigt fint oxå. 

Liten uppdatering för nu. Eftersom jag inte sov mer än två timmar i går behöver jag slumra till nu så jag försöker skriva igen i morgon. 

Pappa har åkt hem men kommer i morgon igen. Du har varit så duktig idag älskade skatt. Ingen respirator behövdes heller. Och mys på kvällen hann vi med. Nu sover du en meter ifrån mig. Det var svårt att försöka somna förut när jag hörde dig jämra och inte vara tillfreds. Men nu har du bestämt dig för att stänga locken så få ska jag oxå passa på. 

Tacksam för livet är jag idag. Men mest tacksam är jag för dig❤