600 gram kärlek

Abbe. Det är nu ett år sedan jag skrev ut mitt första blogginlägg. Dagen innan hade jag upplevt den dag som för alltid kommer vara den värsta dagen i mitt liv. Du hade kommit, min 600grams bebis, 3 1/2 månad för tidigt. Du var så liten. 570 gram var du nere i den femte dagen i ditt liv. Och det var då läkaren kom med nyheten att du hade dina fyra fel i hjärtat, det hjärta som för övrigt var stort som min tumnagel. Och att det inte fanns något de kunde göra när du var så liten. Att du dessutom var unik, att de inte hade någon statistik att ge oss då detta hjärtfel var otroligt sällsynt för prematurer. Det enda vi kunde göra var att leva på hoppet. Hoppas på dig. Att du skulle orka.  100 mil bort från familj och vänner. Älskade Meja. Din pappa som blev sjuk. Men att kunna få ha dig nära. Sovandes på bröstet. Allt jag viskat. Allt jag sjungit. Jag minns första gången vi fick se kort på hur du såg ut, utan sladdar, cpap och slangar. Hur du såg ut min vän.  Vänskapen mellan föräldrarna på

Albin. Imorgon kommer mormor och hälsar på! Hon ska följa med på rytmik med oss och sedan spendera hela dagen här i krillehöla. Ska bli så mysigt! På kvällen var det tänkt att mamma och pappa skulle gå på det beryktade musikquizet men vi hittar ingen barnvakt så vi får nog strunta i det, om du inte vill med förstås:)  I morgon är en speciell dag. 4 november. För exakt ett år sedan började hela denna karusellen rulla. En vanlig dag med tvätt och inbokat MVC besök som skulle sluta med jobb. Istället slutade det med ultraljud, panik, två sprutor i låret och ambulans till Uppsala. Och gråt. SÅ MYCKET GRÅT! Att du inte mådde bra. Att jag tydligen inte mådde bra. Ovissheten. Modet att fråga om du kommer överleva. Och oron när jag inte fick något definitivt svar. Ja, den där dagen för ett år sedan är verkligen en dag jag aldrig kommer att glömma. Hur senil jag än kommer bli. Och jag trodde av slutet av den dagen, att detta skulle vara den värsta dagen i mitt liv. Det är tur man inte sitter me