Vid din sida

Mamma och syster åkte igår runt tolv-tiden. De fick sträcka in handen till Albin och båda började gråta. Det var jobbigt att se dom gå samtidigt visste jag ju att jag inte skulle vara ensam. Först skulle jag ju ner till dig och sedan skulle ju din pappa och storasyster komma. 

Vi lägger oss hud mot hud.. I sisådär 6 h;) även om du sover emellanåt rör du dig väldigt mkt och saturationsmätaren som brukar gå upp när du kommer till mig, gör inte det idag. Här i Uppsala har de ingen signalknapp man kan trycka på, man får liksom hojta till.

Jag gör det några gånger och säger att du inte verkar riktigt nöjd. De testar att vända på huvudet men jag känner ändå att nånting är fel. Ibland låter det väldigt mkt om cpapen. Jag hojtar igen och berättar om det höga ljud som kommer ibland men det är helt normalt.

Nu ser jag att Anders och Meja är på ingång. Meja är reserverad när hon kommer fram till oss. Det är klart att lillebror inte ser ut som en vanlig bebis, han har ju sladdar och allt, vem har inte blivit ställd av det? Inte kan man gosa heller. Albin läggs tillbaka i kuvösen medan jag visar dom runt. Det är hög tid för pumpning oxå och meja får fascinerande följa med in:)

När vi kommer tillbaka till lillebror har han mkt gult och grönt snor i näsan ser vi. Den här klo-cpapen ser inte värst trevlig ut. Jag säger till sköterskan och de bestämmer sig för att byta. Anders frågar meja om hon vill känna på lillebror men det vill hon inte. Albin öppnar de små ögonen och pappa får antagligen samma känsla som mamma fick.

Vi åker och äter och spanar in lägenheten. Nu börjar vanliga spralliga meja visa sig! Hon pratar och kan inte sitta still. Vi öppnar ännu mer presenter som de fått med sig hemifrån (tack!) och meja bor in sitt nya rum. 

Sedan åker vi tillbaka till sjukhuset för att hämta pumpgrejer och säga godnatt. Han ligger på rygg och sprattlar för fullt. Nu vill meja känna på lillebror. Han är mjuk.

Vi åker tillbaka och meja och Anders tar sig ett bad. Gud vad gott det hade varit! Om några veckor ska jag oxå göra det. 

Meja pysslar på sitt nya rum och tittar på film. Hon ser ut att ha det riktigt bra! 

Jag har som vanligt dåligt samvete att min ork inte riktigt räcker till men Anders säger att det syns så väl på meja att hon blommar upp när vi ses. Det känns gott i bonus-mammahjärtat. I dag hade jag tänkt ha meja-dag medan pappa har son-dag. 

När meja gått upp ur badet och in på sitt rum för att pyssla till Albin-boken, sätter jag mig på toalocket vid min älskling och vi får äntligen ventilera lite. Prata om Albin men oxå hur läget är hemma med allt.

Jag tar att olika sjukhus gör på olika vis, det är inte det jag känner är det jobbigaste med byte av sjukhus.

Några tips däremot som jag inte tycker är för mkt begärt är:

När en ny familj kommer till er avdelning är det viktigt att få dom att känna sig välkomna. De har redan varit med om rätt jobbiga saker med en graviditet som inte riktigt blev som de tänkt sig. Deras nyfödda bebis behöver intensivvård och de vet inte hur det ska gå för lilla livet. De kommer tillbringa många veckor i sjukhusmiljö som inte är alltför trevligt att vistas på. Kom gärna fram och hälsa på oss. Det är ju faktiskt ni som ska ta hand om vårt lilla hjärta så ett plus vore ju om ni kunde den här sociala biten med att säga hej och vad ni heter. Det skadar inte heller att visa någon slags känsla för vårt barn. Tex: och här har vi den lille krabaten Albin:) 

Ett annat tips kan vara att försöka få oss att veta lite mer om vårt barn. Oftast har vi rätt mkt i huvudet ändå och jag menar inte att ni ska behöva göra en uppsats men kanske om ni drar ur någon slang kan ni i förbifarten säga: nu tog vi bort denna slang för er grabb kämpar på så bra så han behöver den inte längre. 

Det här med statusen för ens barn känns oxå sådär. Det är ju så mkt i huvudet så man inte vet vad man ska fråga! I Umeå när man kom upp så berättade de lite hur natten hade varit, vad han väger, om han har bajsat. Om det varit en lugn natt. Om de behövt göra något, satt in någon medicin pga något som hänt.

Här i Uppsala frågade jag första morgonen hur natten hade varit och då frågade de om det var något speciellt jag ville veta. Då blir jag lite tagen på sängen för då ska plötsligt jag behöva tänka ut frågor och det är jag inte van vid. Men igår fick jag reda på att respiratorn var borta, han vägde 796 gram och är nu uppe i 11 ml! 

Några sköterskor här i Uppsala är verkligen jättebra!! De tar sig tid med frågor jag ställer, när jag börjat gråta har de kommit och lagt en hand på ryggen och en har faktiskt satt sig ner på en stol och förklarat för mig vad som händer med Albin just nu. En del är väldigt glada och ger det där fina leendet och säger glatt hej. De människorna har fattat grejen!! 

Sedan har vi de som ser sura ut hela tiden. Som inte har hälsat en enda gång. Som pratar med sur ton mot sina kollegor. De som när man frågar något, mumlar svaret så man inte hör vad de säger och känner inte direkt för att säga: kan du ta det där igen?

De kanske inte uppfattar sig själva så. De kanske bara är väldigt inne i ditt jobb och inte tänker på hur de framstår. De kanske har blivit tillsagda att det bara är bebisen de ska bry sig om, vad vet jag. Jag hoppas när vi kommer till sjukhuset idag att jag får en annan uppfattning. Jag har ju trots allt bara varit här i 3 dagar. En sköterska som jobbat i helgen har varit riktigt bra men hon ska inte jobba förrän på torsdag igen. 

Inatt fick vi äntligen somna i skeden igen!! Så gott! Nu saknas bara katterna oxå så skulle allt kännas riktigt bra!

Jag ska försöka mysa i sängen en liten stund till innan det får bli dax att gå upp! 

Ny dag, nya tag!