Wings of love

Ni anar inte hur gott det var att vakna i en sked i morse!! Och sovmorgon tog vi oxå. Det är lite blandade känslor när man tar sovmorgon. Skönt att få vakna i egen takt samtidigt som man får panik att man inte är på sjukhuset. För såhär är det mina vänner att eftersom läkaren sagt att vi får ta var dag som den kommer, så hoppar min hjärna alltid in på det värsta. Och det värsta som skulle kunna hända, alltså värsta, är att vår son dör och jag finns inte där hos honom. 

Jag försöker vara stark men på riktigt ska jag erkänna att jag tänker de tankarna säkert 50 gånger på en dag. Och nej, jag har inte gett upp. Och nej, jag tror inte att det ska hända. Jag säger bara att jag inte kan hjälpa att min hjärna tänker så. Väldigt ofta. 

Vi bestämde oss iallafall för både vår och mejas skull att vi alla tre skulle vara med varann idag och att inte vara alltför mkt på sjukhuset. Eftersom Anders tänkt komma upp mer i veckan så får han tid att sitta med Albin ändå.

Vi bestämmer oss för att gå ner på stan och äta frukost. Har fått pengar av min älskade pappa så vi unnar oss det. 300kr för tre personer. Jag längtar till Kristinehamn där man kan gå till kondis och få macka och kaffe för under femtilappen.

Vi går förbi hotellet där jag hämtade nyckeln till lägenheten för att kolla upp dels värmen på rummet( svinkallt) och månadsparkering. Vi får nämligen betala 170kr/dygn och ska bilen stå resten av veckan kan det vara bra att kolla alternativ. 2800kr kostar ett månadskort! Jo jag tackar ja! 

Allt detta med försäkringskassan känns oxå väldigt jobbigt. Alla resor vi fått lägga ut pengar på, är det idé att spara de kvittona? Har verkligen ingen koll på något och det är svårt att fixa sånt här när vi är i denna stressade situation. 

Det löser sig väl på nåt vis. Bara försöka hitta orken.

Vi går i affärer och jag köper något var till vår lilla familj. Meja får en sjal och chokladsmink, Anders får en t-shirt och jag köper mig ett par vinterskor och en tröja. Vi går in på BR och meja pekar på allt hon önskar sig. Jag funderar på hur vår jul kommer se ut detta år.. 

Sedan är det dax för fikapaus. Jag tittar på min lilla familj. Meja äter chokladkaka och är bekymmerslös för tillfället. Pappa sitter med tomtelatte och saffransbulle. Tusan vad jag älskar dessa två. Jag undrar om Meja kommer sakna mig lika mkt som jag kommer sakna henne om några timmar. Jag förbereder henne på att jag antagligen kommer gråta när vi säger hejdå. Men det är bara för jag tycker om henne så mkt. 

Jag tittar på min Anders. Min fina fästman som jag känner mig halv utan. Jag undrar om han ser på mig på ett annorlunda vis nu. Kommer han kunna fortsätta älska mig på samma sätt som innan denna karusellen började. 

Nu när jag inte alls är den där sprudlande tjejen som alltid fick honom att skina upp. Nu när jag har ett stort äckligt ärr som han får titta på om det ser okej ut då jag inte klarar av att titta själv. Nu när han sett mig sitta med mina tuttar uthängda och pumpa till förbannelse. Nu när han hört mig berätta att jag blev ( på riktigt och ursäkta) tvungen att gröpa ut min hårda bajs med fingrarna för att inte tuppa av. Himla attraktiv jag känner mig. 

Men han tittar tillbaka på mig med gråten i ögonen och säger att han älskar mig. Och jag kan inget annat än tro och hoppas på det han säger. 

Snart ska de fara. Det plockas ihop väskor och sedan till sjukhuset för att säga hejdå. En sköterska kommer fram och säger att hon hört läkarna prata om Karlstad! Att de inte pratat nåt med oss än men att Karlstad var på tal om inte alls lång tid, kanske till och med i morgon! Genast känns allt så mkt lättare. Jag börjar gråta och vi kör en tre-kram ala Anders, Emmi, Meja! Tänk! Tänk om vi får åka till Karlstad! Sköterskan säger att fastän vår lille krigare är extrem-prematur är han en av de friskare bebisarna på avdelningen. Åh jag blir så glad!!! När vi ska säga hejdå är det inte alls lika jobbigt, för nu har ett hopp tänts. Tänk att få komma "hem". Jag vet att man inte ska ropa hej innan man är över ån men man kan väl få viska? :)

Jag lägger mig hud mot hud och idag har vi det mysigt utan massa ben som far överallt. Jag hoppas att läkarna ska komma in men det gör de inte under de fem timmar jag ligger. ( kanske var de där när vi sov). 

Min tanke var ju att sova hos Albin inatt men jag känner när kl är 22 att jag inte kommer få mig en blund med alla apparater som piper hela tiden. Jag tar fram kartan och funderar vilken väg jag ska gå. Jag frågar en av sköterskorna vad hon tror och hon utbrister: men du har ju tillgång till taxi!

Jag fattar ingenting. 

Då kommer de andra sköterskorna: klart du inte ska gå till stan, det är ju en bit. Och nu när det är så mörkt. Två gånger om dagen har du rätt att utnyttja taxi, vill du att jag ringer på en gång?

Alltså! Jag är så tacksam för dessa tre sköterskor som säger detta! Jag är dock förvånad att detta kommer upp på fjärde dagen här. När vi har diskuterat detta med sköterskor förut har ingen tagit upp detta. Speciellt första dagen när jag kom och fick en gråtattack för att jag skulle kånka på dessa väskor, allt hade ju löst sig om jag bara vetat!  Så i morgon mina vänner är det jag som tar taxi till sjukhuset! 

En sak som känts mkt bättre idag är personalen på akademiska. Alla på avdelningen har kommit och presenterat sig och när de gjort något med Albin har de förklarat varför och vad. Så tummen upp för personalen idag!!! 

Sedan har det även gråtits en del för en så fin sak som jag knappt kan skriva om. 

En av våra vänner som heter Irene Blank har startat en insamling på facebook för lille Albin❤

Hon skrev så fint att pengar är ett problem för oss då vi ska försöka leva på två ställen och massa extrautgifter har tillkommit då vi fått fara runt i Sveriges avlånga land. Jag har verkligen inga ord som kan förklara hur oerhört tacksamma vi är för detta och all respons vi fått av er alla därute. 

Vi känner så mycket kärlek till er så ni kan inte förstå! 

Vi i familjen kan inte göra så mkt mer än att säga tack och skickar massor med kramar❤ tack för att ni tror på oss❤