I dont wanna miss a thing

Det blev ingen hud mot hud kl 14. Blodgasen såg hög ut så det ska tas en ny kl 16. Julia säger att vi får vänta en stund till. Ännu ligger du inte i respirator men du är precis på gränsen. Läkaren har varit och pratat med mig. Eventuellt ser det ut som det nu planeras en flytt till Uppsala i morgon eftermiddag.

Det kluriga är att de inte vet om du klarar dig utan respirator under resan. Gör du inte det kan det bli lite jobbigt att lägga dig i respirator då. Samtidigt kan man inte lägga dig i "förebyggande syfte" om dina prover ser bra ut nu under kvällen. ( jag har nämligen frågat). Man lägger dig inte i respirator om du verkligen inte behöver det. Sedan kommer fråga nr 2: kommer jag få följa med i flyget? Det beror på hur mkt packning mamman har och det bestämmer flygtransporten från Uppsala. Jag ber till Gud att jag får följa med❤❤❤ Jag litar ändå på läkarna här att de inte kommer skicka vår pojke till Uppsala om risken vid

flytt är stor. Det har jag inte plats i hjärnan att oroa mig för.

Snart är klockan 16, då ska jag upp igen och fråga om hud mot hud. Sedan ikväll ska jag börja packa så jag har så lite med mig som möjligt.

Kanske ögna igenom tidningar jag fått så jag kan slänga dom sen.

Pratade med sin morfar förut oxå, han tänker på dig ska du veta❤

Om vi ska åka härifrån i morgon måste jag göra ett litet kort till Julia och Jon så jag får visa vår uppskattning.

Pratade med Meja förut oxå. Hon lät så glad och inte alls lika orolig som hon låtit andra gånger. Hon och pappa kollar på Barbie. Allt är i sin ordning❤

Åt även lunch med 2 andra föräldrar idag. Jätteäcklig fisk i hummersås. Saknar min pappas ostpanerade gös!! Men det var trevligt med sällskap.

Upp och kolla om det nu äntligen är dax för mamma-son-mys❤❤

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll. Tisdagen den 4 november förändrades allt. Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september. "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Läs mer

Ack Värmeland du sköna

Då var denna dag till ända. En sak jag kan tänka mig är svårt att förstå för er som inte har haft barn på neo är att dagen består av ett enda stort schema. Jag förstår om det låter konstigt. Vad finns mer att göra än att titta till sitt barn? Nu är ju mitt fall lite annorlunda eftersom jag har min sambo på MAVA så det är ju ännu ett till ställe jag vill vara på. Men om jag backar några dagar tills innan Anders hamnade på MAVA: 8.00 går upp och gör sig i ordning 8.30 upp en våning & pumpar bröstmjölk 9.00 träffar lillen och lyssnar till ronden. 10.00 Upp en våning till och kollar blodtrycket 10.30 går ner och äter frukost 11.00 går upp och pumpar bröst 11.20 förbereder känguru 11.40-14.40 sitter hud mot hud 14.40 byter blöja och bäddar rent 15.00 pumpar bröst 15.15 går ner och lagar/ äter lunch 16.00 går upp igen till killen och pappa sitter känguru ( jag kollar på) 18.00 pumpa bröst ( här finns möjlighet till handling, gråtande sammanbrott eller sitta och prata med...

Läs mer

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son. Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av. Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...

Läs mer

600 gram kärlek

Leta i den här bloggen