I dont wanna miss a thing

Det blev ingen hud mot hud kl 14. Blodgasen såg hög ut så det ska tas en ny kl 16. Julia säger att vi får vänta en stund till. Ännu ligger du inte i respirator men du är precis på gränsen. Läkaren har varit och pratat med mig. Eventuellt ser det ut som det nu planeras en flytt till Uppsala i morgon eftermiddag.

Det kluriga är att de inte vet om du klarar dig utan respirator under resan. Gör du inte det kan det bli lite jobbigt att lägga dig i respirator då. Samtidigt kan man inte lägga dig i "förebyggande syfte" om dina prover ser bra ut nu under kvällen. ( jag har nämligen frågat). Man lägger dig inte i respirator om du verkligen inte behöver det. Sedan kommer fråga nr 2: kommer jag få följa med i flyget? Det beror på hur mkt packning mamman har och det bestämmer flygtransporten från Uppsala. Jag ber till Gud att jag får följa med❤❤❤ Jag litar ändå på läkarna här att de inte kommer skicka vår pojke till Uppsala om risken vid

flytt är stor. Det har jag inte plats i hjärnan att oroa mig för.

Snart är klockan 16, då ska jag upp igen och fråga om hud mot hud. Sedan ikväll ska jag börja packa så jag har så lite med mig som möjligt.

Kanske ögna igenom tidningar jag fått så jag kan slänga dom sen.

Pratade med sin morfar förut oxå, han tänker på dig ska du veta❤

Om vi ska åka härifrån i morgon måste jag göra ett litet kort till Julia och Jon så jag får visa vår uppskattning.

Pratade med Meja förut oxå. Hon lät så glad och inte alls lika orolig som hon låtit andra gånger. Hon och pappa kollar på Barbie. Allt är i sin ordning❤

Åt även lunch med 2 andra föräldrar idag. Jätteäcklig fisk i hummersås. Saknar min pappas ostpanerade gös!! Men det var trevligt med sällskap.

Upp och kolla om det nu äntligen är dax för mamma-son-mys❤❤

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll. Tisdagen den 4 november förändrades allt. Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september. "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Läs mer

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu. Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit. Jag startar tomt. Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni? Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn. Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd. Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar? Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Läs mer

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son. Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av. Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...

Läs mer

600 gram kärlek

Leta i den här bloggen