I dont wanna miss a thing

Det blev ingen hud mot hud kl 14. Blodgasen såg hög ut så det ska tas en ny kl 16. Julia säger att vi får vänta en stund till. Ännu ligger du inte i respirator men du är precis på gränsen. Läkaren har varit och pratat med mig. Eventuellt ser det ut som det nu planeras en flytt till Uppsala i morgon eftermiddag.

Det kluriga är att de inte vet om du klarar dig utan respirator under resan. Gör du inte det kan det bli lite jobbigt att lägga dig i respirator då. Samtidigt kan man inte lägga dig i "förebyggande syfte" om dina prover ser bra ut nu under kvällen. ( jag har nämligen frågat). Man lägger dig inte i respirator om du verkligen inte behöver det. Sedan kommer fråga nr 2: kommer jag få följa med i flyget? Det beror på hur mkt packning mamman har och det bestämmer flygtransporten från Uppsala. Jag ber till Gud att jag får följa med❤❤❤ Jag litar ändå på läkarna här att de inte kommer skicka vår pojke till Uppsala om risken vid

flytt är stor. Det har jag inte plats i hjärnan att oroa mig för.

Snart är klockan 16, då ska jag upp igen och fråga om hud mot hud. Sedan ikväll ska jag börja packa så jag har så lite med mig som möjligt.

Kanske ögna igenom tidningar jag fått så jag kan slänga dom sen.

Pratade med sin morfar förut oxå, han tänker på dig ska du veta❤

Om vi ska åka härifrån i morgon måste jag göra ett litet kort till Julia och Jon så jag får visa vår uppskattning.

Pratade med Meja förut oxå. Hon lät så glad och inte alls lika orolig som hon låtit andra gånger. Hon och pappa kollar på Barbie. Allt är i sin ordning❤

Åt även lunch med 2 andra föräldrar idag. Jätteäcklig fisk i hummersås. Saknar min pappas ostpanerade gös!! Men det var trevligt med sällskap.

Upp och kolla om det nu äntligen är dax för mamma-son-mys❤❤

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Heart of gold

Februari, mest känd som Vabruari. Det är vad vi gör nu, hosta & snor har hittat till Abbe. Men februari är även en månad då hjärtat får stå i fokus. Och i vår familj har både pappa & son opererat hjärtat, faktiskt helt oberoende av varann. Efter en hjärtlig förfrågan från Hjärt-Lungfonden kommer Albins berättelse här ❤️ Albin föddes 8 november 2014, den minsta bebis jag nånsin sett. Pga havandeskapsförgiftning behövde han komma ut redan i vecka 25 och med sina nätta 600 gram tog han oss med storm. Vi visste nu att ingenting skulle bli som förut. Vad vi inte visste var om vår pojke skulle överleva. Han lades i respirator och i två dagar satt jag och stirrade in i plexiglaset på kuvösen, följde blicken från sladdarna som satt på min pojk till maskinen de var kopplade till. Och jag tänkte att det krävdes så mycket för att hålla honom vid liv. Efter två dagar fick jag äntligen hålla honom i min famn för första gången och det var egentligen först då som det kom en

Läs mer

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll. Tisdagen den 4 november förändrades allt. Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september. "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spindelmannen.

Läs mer

Till mitt sista andetag ska jag älska dig med hjärtats alla slag

Älskade Albin. Tänk att det har gått en hel vecka sedan vi kom hem. Ofattbart när jag tänker på det. Sakta plockar vi upp spillrorna av våra liv för att bygga upp en så bra grund det bara går. Resan har varit allt annat än lätt. Om du inte varit så stark vet jag inte hur jag kunnat fortsätta leva. Tack min älskade son för att du är den du är. En krigare från första stund du tog ditt första andetag. Tack till dig för att du orkade kämpa och fortfarande gör. Och tack till gudarna däruppe som hörde alla våra böner. Idag har vi fått tid för din operation. 7 juli ska ditt bråck äntligen åtgärdas. Sjung Halleluja. Då har du kämpat med det i 8 månader. Jag ska inte sticka under stolen med att det bara känns helt fantastiskt. Ännu en gång som vi går in genom sjukhusdörrarna. Ännu en gång vi ska skrubba dig till tårar. Ännu en gång vi ska lämna bort dig för att sedan se dig ligga utslagen på iva. Med sond igen. Men tänk efteråt. När du inte har ont av det längre. Fy satan i gatan vad vi ska l

Läs mer

600 gram kärlek

Leta i den här bloggen