Nu blir det dans med karlstadstösera

Jag har inte riktigt förstått detta än. 

I morgon min älskade lille Albin ska vi ut och flyga än en gång. Men denna gång ska vi "hem". Vi ska tillbaka till dit allt började för 3 veckor sedan. Då var du fortfarande i mammas mage. Nu är du ute och sprätter med dina ben. Alltså dina ben har blivit en liten snackis på de sjukhusen vi vistats på min älskling. Alla säger att de är så långa. Och alla som inte hunnit träffa din pappa har nog förstått att han är en lång man, för inte är det mig du fått dem från. Nej jag gav dig mina stortår. 

Det är egentligen 4 saker personalen har sagt om dig: att du är unik, du har långa ben, du är väldigt liten och du har ett temperament som heter duga! Så fort någon är på dig, ska byta blöja eller mäta koldioxiden så säger du ifrån. Här ska man inte komma och störa dig på bästa mys-tid inte! Då börjar du jämra dig, fötter och händer ska så långt ut som möjligt och det roligaste är att du är så stark! Vilka nypor! Ligger du på mage kan du nästan ställa dig i armhävningsposition! Och huvudet försöker du lyfta upp. Det är som vi alla sagt: du är verkligen en riktig kämpe och krigare du. Mamma älskar dig mest i hela världen. 

I morgon kommer du få träffa mammas bästa vän. Hon heter Therese och jobbar där vi ska bo en tid framöver. Det kommer bli lyx att äntligen få träffa henne och få se hennes arbetsplats:)

Har tänkt att när Therese jobbar KANSKE jag kan åka hem några timmar nån dag. Det skulle nog kännas tryggt och skönt.

Jag drömde på förmiddan när jag låg hud mot hud med dig, att jag kom hem, vred på dörren och alla mina vänner stod inne i vårt hus och väntade på mig. Som nån slags överraskningsfest. Alla stod med blommor och paket utom min kompis Emelie Larsson, hon stod med baconlindad köttfärslimpa i en ugnsform. Men jag var minst lika glad för det. 

Vi kommer antagligen bo på sjukhuset ända tills du blivit tillräckligt stark och stor så de kan göra något åt ditt hjärta. Då ska vi åka till Göteborg. Sedan vet jag inte om vi kommer till Karlstad igen. Men när allt det är åtgärdat, då ska vi åka HEM på riktigt. Du ska få se vart du ska bo i sisådär 45.. 33...25...22.... ja iallafall minst 18 år framöver. 

När du och jag låg och myste nu på kvällen tänkte jag just på att komma hem. Jag funderar så hur det kommer att kännas. Eller när jag kommer gå på stan och träffar någon som skrivit nåt fint till oss, det känns som jag kommer gråta av lycka vid varje möte. Och det är ju många som visat sitt stöd. Och Kristinehamn är ju inte så stort. Så som min systerson hade ritat mig kommer jag nog vara den där " gråtande mostern" ett långt tag till framöver.

När jag skrivit mitt blogginlägg igår ringde Anders upp. Han sa att hans kärlek till mig var ännu starkare nu och att jag aldrig behövde tvivla på det. Då grät jag än en gång, gråt gråt gråt. Men dessa tårar var mer av det befriande slaget. 

Har inte börjat packa än heller.. Måste börja göra det men vete tusan hur jag ska få med allt:) 

Har dessutom en hel låda full med Albin-saker från er fina människor, den lådan är prio ett iallafall. 

Idag tog jag mig en promenad till centrum vid lunch och taxi till sjukhuset ( jag struntade i att jag behövde betala, orkade inte gå) och nu ikväll när jag skulle tillbaka frågade jag om taxi-kort men då var de slut! Det märktes att personalen tyckte det var skitdumt när kl var 23.15 att  inte kunna hjälpa mig. Men de visade mig en busshållplats så nu inatt har jag hunnit åka buss oxå. 

Nej nu får jag allt börja packa ihop här. Ska hinna checka ut innan vi far oxå. 

Puss och god natt godingar!