600 gram kärlek

Så är det dags för den här dagen, 4 november. Den här dagen kommer alltid kännas väldigt speciell så länge jag lever. Jag har några få datum om året som liksom alltid kommer vara fyllda med känslor. Albins födelsedag, 8 november, är väldigt blandad eftersom det var otroligt svårt den dagen han kom men samtidigt firar vi nu varje år och det är så himla tacksamt att vi får göra det. Allt gick bra tillslut. Men denna dag har jag svårt att känna mig glad och tacksam. Jag vet inte varför men jag känner mig mest ledsen. 4 november var dagen då allt drog i gång och vi drogs in i denna virvelvind som ibland fortfarande tar tag i mig och ruskar om. Att känna sig så otroligt livrädd. Att bli mamma fast varken kropp eller knopp är redo. Att inte veta om både mitt barn och jag kanske kommer dö, på riktigt? Jaja, nog om självömkan. Anledningen till att det känns skitjobbigt just precis nu har med många olika faktorer att göra. Jag är inne på dag 12 som snusfri. Och det blir inte lättare kan jag

Hejsan Svejsan i Höstsolen. Idag har vi en bra dag här i vita huset. Solen skiner och humöret är på topp. Jag har dessutom varit med om några intressanta saker dessa dagar som jag tänkte dela med mig av. I måndags praktiserade jag som "mamma" åt 2 småbarn. Jag hade fått förfrågan att ta hand om mitt fadderbarn Matilda och det var himla mysigt. Lite pysslande att plötsligt ta ansvar åt ett till barn som ska få mat, uppmärksamhet och kärlek men det gick superbra. Blev så stolt över Albin också. Han hjälpte till att skjutsa Matilda i vagnen och när vi kom hem så kom han med leksaker till henne som hon fick låna. Matilda var ingen konst att ha, hur snäll som helst. Inte en sur min under hela eftermiddagen, hon fann sig så gott i allt. På tisdag kväll var det vip-kväll på Salong Agaton. Min underbara vän Caroline jobbar där och jag hade inte anmält mig för jag trodde inte jag kunde gå, framförallt ni med småbarn vet hur tiden bara försvinner. Men min underbara sambo sa till

Jag vet att jag är grymt dålig på att skriva här på bloggen. Om ni visste så många gånger jag varit så sugen på att skriva inlägg här. Jag har ju alltid bloggat på mobilen, har varit så himla smidigt att skriva på telefonen + att alla kort finns tillgängliga ( jag är en av dom som INTE överför bilder till datorn varannan vecka). Så är det någon därute som har nåt bra tips att komma med så är jag tacksam för svar. Så, nog om det. Dags att skriva om min lille plutt. Som inte är nån liten plutt längre. När hände detta? Min lille fågelunge är nu en vacker, speciell underbar, härlig, perfekt liten svan som vant fäller ut sina vingar och provar att flyga (och som han flyger) . Jag har ju tagit upp arbetet med min bok nu igen efter en sommar med teater och jobb och det känns nästan overkligt att läsa de där blogginläggen. Herregud, har han verkligen varit så där liten?  Men jag är otroligt glad över att jag skrivit så mycket, mina gamla ord ger tillbaka både styrkan, svagheten och tacksam

Ja du Abbe. Du fortsätter imponera med din styrka.  För en vecka sedan åkte vi ner till Drottning Silvias Barnsjukhus. Tillbaka till doften, tillbaka till minnen, tillbaka till vemod. Du hade äntligen fått tid för ljumskbråcket och din hypospadi. Jag stannade hemma med dig veckan innan så du inte skulle få några nya dagis-baciller, du var redan lite snorig. Men iväg kom vi! Vi stannade till i Mariestad för att bli bjudna på lite mat och kom inte till hotellet förrän sent på kvällen. Du hade somnat i bilen och var rätt trött när vi stannade till. Och hur mycket jag än ville lägga dig i sängen så gick det inte. Nu var det dags för din första dubbeldusch innan op. Jag la in en leksaksbil i duschen så du kunde bli lite lockad och det gick fint med första skrubben. Du duschade bilen och plaskade i vattnet och jag och sin pappa gjorde så gott vi kunde. Men när tvålen skulle bort var det inte lika kul. Du grät och var både förbannad och ledsen. När väl skummet var av var det dags för rond

Inte ofta jag skriver här längre men nån gång ibland blir det en uppdatering. Försöker lägga allt fokus på min bok så den någon gång ska bli klar. Det känns viktigt. Det känns rätt.  Men nu ville "dagboksfingrarna" göra sig en anteckning och här ligger jag nu.  Vi har haft rätt jobbiga veckor fram och tillbaka. Det är mest ditt bråck som spökar och vi blir ständigt påminda om gamla känslor. Så fort vi inte får in det ska vi åka till akuten och knepet att få in det är tålamod. Det där tålamodet är inte så stresståligt tyvärr. Får vi inte in det på tio minuter börjar tankarna vandra över till vad som händer om vi inte får in det. Ambulans till Göteborg och akut operation. Vi har varit till barnakuten och din pappa fick in det just innan du skulle få lugnande.  I lördags var din mamma ute på partaj. Hade riktigt skoj med gamla arbetskamrater och lika mycket som jag uppskattar vanliga saker mer, uppskattar jag tydligen dansgolvet med samma spirit. Men strunt i samma om jag står l

Mitt älskade hjärta. Det har hänt väldans mycket sedan sist jag skrev. Jag har blivit firad av vänner och släkt på min 30-årsfest och det var sjukt roligt kan jag säga. Planen var från början att du skulle få vara med en stund men på torsdagen spydde du så vi vågade inte ta med dig. Farmor och mormor turades istället om att ta hand om dig. Det var en kväll med mat och dryck, tipspromenad om mig, underhållning av Malte Hallqvist och live-band som spelade ända in på småtimmarna. Tiden sprang verkligen iväg! Jag fick massa fina presenter och jag är så himla glad att så många kom! Kärlek till er alla- på riktigt!  Det var bara två minus denna kväll.  Ett: Det kändes som jag inte hann umgås med nån! :)  Två: Jag fick gå på toan och spy! Första gången trodde jag det bara var för att jag hade ätit dåligt. Andra gången tänkte ja "-Men så mycket har jag inte druckit". Efter femte gången insåg jag att jag nog fått magsjukan. Och så var tyvärr fallet. På söndagen fick jag gå upp och stä

Min älskade skatt.  Nu har det gått ett tag sedan jag skrev och sist var det inget roligt inlägg. Du hade varit sjuk och vi hade varit till akuten. Och det känns nästan så, att när vi blir som mest oroliga och söker hjälp, det är efter det som du blir bättre. Skönt är väl det. När jag kom hem från jobbet satt din pappa och farmor på golvet och lekte med dig. Du hade inte haft feber och du orkade prata och leka. Gamle Abbe var tillbaka och mina ögon tårades. Äntligen!  Eftersom nyår var nära och vi inte visste hur du skulle må hade vi inte styrt upp många planer. Men nu när du blev bättre bestämde vi att vi kunde bjuda hem lite fler vänner. Vi samlades alla på kvällen och lagade god mat ( jag och pappa behövde inte sköta ett dugg, vilken lyx!) skålade och spelade spel. Din pappa sa när alla kom att vi skulle lägga våra mobiler i en skål och ingen använde dom på hela kvällen. En riktig succé kan jag säga, det borde göras oftare. Vi skrattade gott i varandras sällskap. Du somnade en sväng