This girl is on fire

Gårdagen blev inte riktigt som vi tänkt. Vi tänkte att den skulle innehålla känguru-sittning på förmiddag och kväll men när jag kom upp på ronden förstod jag att det fanns lite andra planer. EKG skulle kollas, slangen i naveln skulle bort och ersättas med infart i armen, ultraljud skulle göras. 

Natten hade ändå varit bra! 

Han hade bajsat lite till och gått upp lite mer i vikt: 644 gram. Snart är han uppe i födelsevikten, det är en milstolpe för sig. 

För såhär ligger det till att det hjärtfel han har: fallots anomali eller blue baby som det kallas, måste opereras för att vår pojke ska bli bra. Det jobbiga är att det inte går förrän han överstigit 2 kg. Det som är bra är att han mår så himla bra! Hade de inte gjort ett ultraljud hade de aldrig anat något. Och även om han blir 2 kg och han fortfarande mår bra kanske de kommer vänta. Det jobbiga är att vi ska ju egentligen inte vara här i Umeå, vi kommer när plats finns, flyga tillbaka till Uppsala. Och det bästa vore ju att förflytta honom medan han mår såhär pass bra som han gör. Vi får se på måndag hur det ser ut. Läkaren på ronden skulle ha möte med hjärtläkare från Uppsala och berätta om vår lille grabb. Han upprepar hela tiden att det lilla livet är helt unikt och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det ordet. Unik. Det är ju ett positivt ord. Men i den mening läkaren menar är det så otroligt ovanligt att födas såhär för tidigt och ha det här hjärtfelet. Grabben är en riktig kämpe. 

Mamma känner sig också som en riktig kämpe faktiskt. För min älskade Anders blev i början av sommaren opererad för en hjärtklaff som inte riktigt fungerade. (Detta skedde för övrigt i samband med husköp OCH graviditet, 2014 är ett händelserikt år) Operationen gick bra men komplikationer har skett sedan dess att han upprepade gånger fått hjärtsäcksinflammation och har fått legat inne några turer med det. Det finns ingen medicin att ta för det utan knepet är att vila och få smärtstillande för symptomen. I tisdags, 3 dagar efter killens ankomst, säger Anders att han börjar få symptomen för detta igen. Han får ont i axlarna. Jag vet så himla väl att blir det outhärdligt måste han läggas in. Detta är samma dag vi får reda på killens hjärtfel ( som för övrigt inte är något han fått ärva från oss) så ni kan förstå att det inte är så konstigt att Anders får mer ont. Knepet är att vila men du har precis fått reda på att din son drabbats av hjärtfel. Jo man tackar-lätt att ta igen sig då. 

Paniken kommer sakta smygande inpå skinnet. Jag sitter fortfarande i rullstol men känner att blir Anders sämre så har jag båda mina killar inlagda på sjukhus. Och Anders får ingen vila av att skjutsa runt på mig. Så dagen efter är jag uppe och går. Hela dagen. På kvällen behöver vi köpa mat och jag bestämmer att vi går till Ica! ( vi tar taxi "hem" men det är inte väsentligt). Dagen efter är jag uppe igen. Låter Anders ta sovmorgon och fixar allt själv. Tusan vad bra jag är! Det här ska nog bli fint! När jag kommer tillbaka har Anders vaknat men har ännu ondare i axeln. Nu har Anders tagit sovmorgon varje dag sedan jag kom upp på benen men läget blir inte bättre. Det är i och för sig inte så jobbigt att han känner att han behöver läggas in men det blir ju en till grej som är negativt på listan. På måndag ser det ut som Anders ska åka hem till älskade Meja och katterna. Jag tror det blir bra för honom. Vi saknar verkligen det vardagliga livet nu. Igår tittade vi på kort på meja, våra katter och älskade vänner. 

Det känns så himla långt bort! 

Jag har varit uppe på BB-avdelningen och tagit blodtryck varje kväll i samband med fragmin-sprutan. Det är fortfarande för högt. Igår kväll när sista sprutan togs, önskade jag att blodtrycket gått ner så jag slapp springa däruppe något mer. Men sköterskan tyckte inte alls att det såg bra ut. "-Hur mår du egentligen?" frågar hon lite oroligt. Men jag mår bra. 

Hon gav mig en ny tid kl 10 idag så håll tummarna. För det orkar jag inte, att alla häruppe ska bli sjuka. När Anders far hem blir jag ju ensam med lillen. Det sista jag vill är att bli inlagd igen. Men så ska det inte bli! 

Nu ska jag rusa upp till ronden! Igår kväll innan vi sa god natt gick vi igenom morgondagen. Idag blir det kängurusittning och så ska vi ta avtryck på fot och hand ❤ 

Älskade hjärtat❤ Idag blir du en vecka gammal. Tänk att det är en hel vecka sedan du kom ut från min mage. Jag som trodde du skulle stanna där lite längre men du var duktig och berättade att du behövde komma ut. Det svåraste nu är att se dig ledsen. När de håller på och bökar med dig och syr i din navel, då ska du veta att det känns som de syr i min med. Men samtidigt blir jag så stolt över att du kan visa att du är arg och ledsen. För det är ett friskhetstecken i sig att du orkar säga ifrån. Nu ska jag gå upp och säga att jag älskar dig. Sedan ska vi ligga hud mot hud och jag ska sjunga för dig och berätta om alla som vill dig så väl❤