Jag är hos dig igen

Egentligen för trött i skallen för att skriva men jag försöker ändå...

Gick på blodtryckskontroll: 130/90. De tyckte de kunde släppa mig nu så Uppsala behövde inte ta hand om mig. 

Väl däruppe ringer Julia och berättar att allt gått bra och jag får komma nu om jag vill. Men gråten i halsen svarar jag att jag kommer direkt.

Allt ser egentligen ut som vanligt när jag kommer till dig💙 du ligger i din kuvös och är lite lugn pga medicinen men annars ser det ut som allt är som det ska. 

Jag hör att ambulansen är på ingång och vill direkt gå ner och hämta mina grejer vilket jag gör. Allt på plats. När jag kommer upp till dig igen är teamet påväg att lägga över dig i transportkuvösen och sjuksköterskorna säger att taxin är påväg så jag ska gå ut och vänta i den. Nu går allt sådär fort igen. Jag säger hejdå till alla som är där och de önskar oss lycka till. Jag ger mina två kort till Julia och Jon som jag skrivit till receptionisten och precis när jag ska gå kommer Julia så vi ger varann en kram. 

Taxichauffören är en typisk "härskavilättapåstämningen"-man. Han frågar vart jag kommer ifrån och jag säger: typ Karlstad i värmland. 

-Synd att ni inte har nåt bra hockeylag.

Haha. Sedan börjar han prata om att det tar sån tid att lasta in min gosse i ambulansen och detta får han inget betalt för. Dessutom ska jag betala 100kr för taxin. Det är mitt minsta problem så det gör jag gärna. 

Ambulansen är klar att åka och vi följer efter. Jag stirrar på ambulansen hela tiden, varje gupp gör mig frustrerad men inser att snart ska han ju åka flyg så detta är nog lugnt. 

Kommer till Arlanda och får hoppa in i flyget. Denna gång ligger jag inte i en sjukhussäng mitt på natten utan kan se vad som händer. Jag tycker det är läskigt när jag ser kuvösen åka in. Den danska piloten frågar personalen vad han heter och de svarar: His name is Albin. A tiny little boy. 

Ja, så kan man ju oxå säga. Fast i min mun är han världens vackraste kämpe som är den störste krigare jag skådat.

Den andre piloten kommer fram och frågar om jag vet hur detta ska gå till.

Jag undrar vad han menar med det. Han säger då lite lättsamt att här är glasrutan som funkar som nödutgång. Det är bara att sno åt sig en väst under sätet och det kan komma ut masker från taket här. 

Min hjärna ORKAR på riktigt inte ta in detta, men skulle detta plan krascha är jag den mest otursförföljda kvinna som går i ett par skor. 

Personalen ger mig en fanta och jag frågar med gråten i halsen om allt går bra med Albin. Det gör det och när vi har kommit upp i luften kommer en från personalen och pratar med mig. Han är trevlig. Jag berättar om denna resa vi varit med om och ursäktar mig att jag är så gråtig. Alla känslor kommer tillbaka från min förra flygplansresa som inte heller var den skönaste. Han skrattar lite åt mig och säger att han förstår till fullo. Han förklarar allt jag verkligen HAR gått igenom med lite miner och uttryck och menar att set är väl inte så jäkla konstigt att jag mår som jag gör. Det känns bra. Jag får på nåt vis det konstaterat för mig att det jag är och har varit med om är inte "fullt normalt" att utsättas för inom loppet av 2 veckor. 

När vi landar står taxin redo men denna gång behöver jag inte betala något. 

Ibland åker taxin före ambulansen vilket gör mig sjukt irriterad. Min koll på mitt lilla liv försvinner in i en backspegel. 

Chauffören berättar att Uppsala är en fin stad. Jag tittar lite omkring mig och tänker att jag nog kommer vara här ett tag. Funderar på om det är här jag kommer fira jul. 

Vi är nu framme vid sjukhuset. Jag ser den där förlossningsskylten för tredje gången på denna lilla resa jag gjort sedan början i Karlstad.

Vi kommer in och ja, allt ser annorlunda ut. Men jag ska ta mig tusan ha ett öppet sinne för detta. En sjuksköterska visar mig hur avdelningen ser ut medan de andra placerar in Albin på sin plats. Jag tar in kanske 30% av vad hon säger. 

Tillslut kommer jag in i salen. Det känns helt okej. Det finns en säng vid din plats och efter att jag har pumpat och fått i mig lite mat ( som jag hittat ett hårstrå i)så lägger jag mig på sängen. Där somnar jag i över 2 timmar. Jag är helt utslagen men det känns samtidigt skönt och lugnt att ha dig nära💗 när jag vaknar har en i personalen fixat en karta till mig. Här finns inget rum och på Ronald mcdonald hotellet är det fullt så jag ska först ta mina väskor till ett hotell där jag ska hämta en nyckel. Efter det ska jag gå till en annan gata där min tillfälliga lägenhet är. Jag börjar SÅKLART gråta igen. Jag förklarar för dom att jag inte kommer orka detta. Mitt huvud håller på att sprängas pga dagen och alla nya intryck att ta in, dessutom går jag faktiskt igenom detta helt ensam just nu plus att jag egentligen inte får bära mina väskor då jag inte ska bära för tungt än. Då säger sköterskan att hon ska höra sig för igen. Hon kommer tillbaka med det glädjande beskedet att det finns ett akutrum på samma avdelning jag kan ta över natten. Jag tackar!! Kommer det en bebis som behöver min plats inatt flyttar jag till sängen bredvid Albin, inga problem. Och i morgon kommer min älskade mamma och syster och hälsar på så då får dom hjälpa mig med det praktiska.

Förut har jag kunnat skriva på bloggen från mitt rum men eftersom jag inte får ha på mobilen där nere är jag fortfarande, om inte mer svår att få tag på nu. Pumprum, mitt tillfälliga rum och Albin är ju därnere så jag har gått upp två trappor just nu för er skull❤ 

Pratade med Anders förut oxå. Han och Meja skulle ha tacomys nu ikväll. Älska. Sakna. Svartsjuk. Fredagsmys.

I morgon är du två veckor gammal min älskade son💙 det ska vi fira med hud mot hud tycker jag. Godnatt och ta hand om varann!