600 gram kärlek

Igår när jag vaknade hade jag sovit oroligt under natten och vaknat flera gånger. Så när jag slog upp ögonen och tittade på klockan såg jag att den visade 8:30!!  En halvtimme kvar tills du ska få mat och så ska jag hinna pumpa och äta frukost innan. ( frukosten har dessvärre blivit det minst viktiga och därmed utesluts den ibland vilket inte är så bra) Jag hoppar upp och smärta ifrån magtrakterna uppenbarar sig och gör så jag inte kan stå rakt. Klockan tickar och jag måste ut till dig för att se hur natten varit, så jag försöker febrilt få på mig mina tights och en tröja för att sedan gå ut. Sköterskan som är hos dig har jag inte träffat förut och jag säger direkt att jag behöver ett nytt pumpset så hon hinner nog inte se att jag går väldigt konstigt.  Jag säger hej till dig och försöker hålla mig upprätt men magen skriker av smärta så jag får gå tillbaka till ställningen "Agda 94 med rejäl dos av ryggskott" Min kompis Therese går förbi oss och ser detta. Hon utbrister: men

Så har din första jul tagit slut. Men vi har sagt att vi får fira jul igen med dig, kanske i sommar eller så, så kan vi bjuda hem släktingar och vänner och ge dom klapparna de inte fick nu då vi inte hunnit med att köpa.  På julaftons morgon låg du på mitt bröst. Två stycken klappar hade tomten kommit med. En Laban-skallra från neo. i andra paketet låg ett mjukdjur till dig och en bandana som det stod 1st Christmas på och choklad till dina föräldrar från prematur-förbundet. Jag skickar tack till hon som har hand om prematur-förbundet i Värmland. De låg inne och firade jul på neo förra året så de vet hur det är. Jag frågar också när den värsta oron för sitt barn går över. Ja vet vad ni tänker nu, klart man har oro för sitt barn jämt. Men jag menar om man kanske vaknar en dag och inte har lika stor panik att ens bebis ska dö. Jag får som svar att den oron inte har försvunnit. Jag undrar hur mitt psyke ska palla det. Men jag har kurator-tid i morgon så jag kan ju ta upp det då. På julafto

Så var det dan före doppare. För ett år sedan satt jag och Anders med våra vänner Therese och Jannis och hade uppesittarkväll med bingo lotter,  Granen stod på plats därhemma och paketen var inslagna. Detta år skulle vi invigt vårt hus, jag hade gjort ett evenemang på Facebook där vi bjöd in våra vänner till julmys. Vår kompis Bobban pratade om att det vore mysigt med en kompis-tradition som vi kunde återkomma till varje år, där vi träffades och umgicks. Jag längtar efter att få starta den traditionen. Nästa år Bobban❤ Fick reda på att mina vänner och Anders hade ordnat överraskningsmys för mig igår. Tyvärr blev några förkylda så vi fick ställa in men jag passar ändå på att tacka för omtanken. Det hade verkligen varit jättemysigt att få träffa er.  Ja nu har det varit lite fullt upp i några dagar. Therese och Emma kom hit och vi tittade på film i lördags. Jag fick ta in Albin på rummet den dagen så han var med. I söndags kom min älskade vän Lovisa och hälsade på. Ett väldigt kärt åters

Andra delen av dagen igår gick lite mer i glädjens tecken om man säger så. Mamma Emelie ryckte upp sig och gick ut till dig där du och Mia väntade. Hon har ju inte sett dig på ett tag och hon såg att du blivit så stor nu. Du kom ut och fick maten liggandes på mitt bröst. Sedan frågade Mia hur kvällens planer såg ut och sa att ett bad skulle nog sitta fint på kvällskvisten. Så efter att ha myst färdigt så är det dags. Eftersom du mäts på kvällen så började vi med det. Först tillbaka till sängen där blöjan ska tas bort. Du har bajsat och kissat. När jag tagit loss blöjan bajsar du ännu mer. Och kissar på Mia.  Sedan får jag lägga dig på vågen och detta är första gången du vägs alldeles naken. Utan mössa och blöja. Inte ens cpapen är på under dessa sekunder. Fin vikt hamnar på 1315! Mamma är så stolt. Så hade du precis bajsat oxå så denna vikt känns mest riktig❤ Efter vägningen kommer du tillbaka till sängen en snabbis. Mia har kommit in med baljan och hällt i lite olja så du ska få en ri

I går var en händelserik dag. Veckoproverna visade att du behövde mer blod så det fick du. Sedan var barnläkaren här och gjorde ultraljud på ditt hjärta. Det såg också fint ut. Du har fått börja med ögondroppar igen då du fortfarande är lite gröschlig ( som man säger där vi bor) och sedan gjordes första ögonundersökningen på dig för att se hur ögat har utvecklats och om de hittar några synskador. Den läkaren kunde inte se så mycket för cpapen så vi får se om det går att se mer nästa vecka. Jag har blivit informerad om att för att se ordentligt och kunna ta kort måste de bända upp ögonlocken med en ögonhållare och det kan se rätt läskigt ut även om du inte känner så mycket. Men igår sa de att du som sagt var lite för liten för detta så vi får se när det blir.  Sedan var din morfar med familj här. Det är så surrealistiskt att träffa folk som det känns som man inte sett på år! De ställer frågor och jag kan svara på det mesta men när Birgitta frågar om chanserna ökar för varje dag att du k

Nu har det gått några dagar sedan mamma skrev. Jag vaknade i måndags av att jag kände mig svullen i halsen och lite täppt i näsen. Paniken infann sig direkt. Kommer detta innebära att jag inte kommer kunna sitta med Albin nu? Jag går ut till dig och du är vaken. Dina ögon tittar på mig och jag börjar gråta direkt. Det får inte vara så! Jag berättar för personalen med gråt i halsen att jag inte känner mig helt kry och de säger att vi får vänta tills ronden kommer. Läkaren kommer och säger att jag får vänta några timmar för att se om jag blir sämre. Jag frågar om blöjbyte och hon tycker inte att jag ska göra detta heller.  När ronden är klar går jag in och gråter. Vilken mamma du har. Det enda jag kan göra för dig som mamma är byta blöja, ge mat och ge dig kärlek genom kmc. Nu kan jag inte göra något av det. Jo en sak- pumpa! Och produktionen har gått ner de senaste dagarna oxå så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är ju inte bara för din skull heller, mamma behöver verkligen din

Helgen börjar lida mot sitt slut. I fredags fyllde jag år. Från sjukhuset skjutsades jag direkt till Salong Agaton där Caroline väntade. Det var så skönt att se henne! Sista gången jag pratade med henne låg jag i Uppsala med lille Albin i magen. Nu 5 veckor senare fick jag äntligen krama om henne. Hon tvättade mitt hår och la in en inpackning för att sedan locka mitt hår. Det blev så fint! Önskar man kunde ha henne hos sig varje morgon så hon kunde starta dagen med att sminka mig till människa. Fick en jättefin present till både mamma och baby.  På kvällen bjöds vi på julbord och show igen. När vi kom till bordet stod en liten present och väntade från en vän som läst på bloggen att jag skulle vara där❤ Meja ville se showen igen med farmor som kom med en fin julgrupp och rätt som det var uppenbarade sig en av mina bästa vänner Kristin!  Innan pausen sa Jannis i micken att jag fyllde år och hela KCC hurrade för mig❤ Hela Thespis-gänget hade köpt ett armband och ett halsband som det gick

Hej min älskade Albin. Idag fyller din mamma år. 28 år.  I 27 år och 331 dagar kunde jag leva utan dig, sedan sa livet att det var dags för dig och mig att ses. Att fylla år har väl alltid varit skoj. Förra året kom jag på kvällen innan att jag skulle baka allt själv till mitt kalas. Åkte till affären vid halv tio på kvällen och stresshandlade ingredienser till förbannelse. Vid halv fyra på morgonen var jag klar. Skulle jobba heldag på jobbet, alltid blir det stress så när folket kom var man halvt död:) Detta år har jag fått firat min halva dag med dig. Redan kl 8 satte vi oss i känguru. ( det ska förresten understrykas att känguru, KMC och hud mot hud är samma sak för er som har undrat, helt enkelt få ha min bebis på mitt bröst) Syrgasbehovet är större nu. Dessa veckor är ostabila och mamma ska försöka att inte tro det värsta om allt hela tiden. Andra halvan av dagen ska jag först få mitt hår lite stylat av min frisör som också är en fantastisk fin vän, Caroline. Har köpt en ny byxdre

Nu har jag inte skrivit på några dagar.  Helt enkelt för att ventilationen har funnits i form av riktiga människor.  I fredags kom Meja och Anders och hämtade mig på eftermiddagen. Vi skulle ju hinna handla och laga tacos innan vi skulle till julshowen men när vi skulle åka kräktes lille Albin så vi stannade kvar ett tag till. Vi bestämde oss för att äta av min mammas tacogratäng som fanns kvar i kylskåpet och sedan åkte vi ner till KCC.  Vad våra vänner är fantastiskt duktiga! Vi hade precis börjat skriva på julshowen när jag och Anders åkte till Uppsala och karusellen drog igång. Kvar blev våra vänner med mycket material som jag och Anders skulle stått för.  När vi nu såg det färdiga resultatet var inte ett öga torrt. Vi blandade skratt med gråt. Det sköljde ett vemod över Anders och mig att vi påbörjat resan men inte fullföljt den. Och samtidigt en stolthet över det resultat som blev. Jädrar vad de jobbat på! Efteråt kramades vi och vilken saknad som infann sig. Saknaden av dessa fa

Igår var en jobbig dag. En gråtdag. Kvittade vart jag tittade så fanns det en sorg inom mig som tog varje chans att få komma ut i form av tårar. Förmiddagen igår var ändå bra. Albin hade äntligen gått upp lite i vikt och vägde 883 gram. Ronden gick fint. Läkaren tyckte det såg okej ut. han fick 14 ml dagen innan men han har gått ner så i saturation så nu bestämdes 13 ml varannan timme och 14 varannan. Läkaren poängterade att Albin får samtidigt ta lite obehag för det är så viktigt med mat nu när hjärnan håller på att utvecklas för fullt. Jag tittar på skärmen och ser att han får syrgas 50. Det är högt men helt ok. När han mår riktigt bra kan han vara nere på 25.  Det blir i allafall hud mot hud. Jag försöker att ändå hålla mitt schema men det är svårt. För minsta sittning  med Albin är ca 1 h och jag har inga problem att sitta i 4-5. Men då var det det här med pumpning. Det ska ju ske var 3 timme och jag erkänner att jag slarvat med det. För jag har så mkt mjölk och tänker: ska jag avs

3 december. Vad tiden går fort och samtidigt så långsamt. Om 3 dagar skulle jag och Anders stått med våra vänner på scenen på KCC i Kristinehamn. Vi skulle haft premiär för Thespis Julshow.  Jag älskar att stå på scen. Jag var nära att tacka ja till att vara med mitt andra teatersällskap som ska göra musikal nästa år. ( förlåt regissör, jag menar musikteater) Jag älskar musikaler. Jag räknade i kalendern och insåg att jag i så fall skulle stå på scenen 3 veckor innan beräknad bf. Då fick jag motvilligt tacka nej.  Beräknad bf. Vad man hänger upp sig på det. Du skulle ju kommit ut den 14 februari, på alla hjärtans dag. Jag skulle gått med dig i min mage under jul. Jag tror att jag hunnit målat upp hur resten av graviditeten skulle se ut, vilket gör det så ledsamt när det inte blev som det var tänkt.  Mia här på avdelningen sa en så fin sak när hon jobbade: att det var okej att sörja sin prematur-bebis. Vi älskar ju dig till månen och tillbaka. Du får aldrig tro att det är dig som männis

När du kom till världen min älskade skatt var vi i Umeå. Via anhörigboendet fick vi tillfälle att träffa andra föräldrar som fått bebisar som också är för tidigt födda. De går igenom samma sak som vi gör. Vissa dagar kom dessa föräldrar ner till vårt gemensamma kök med gråten i halsen, i bland kom bara en förälder ner för den andra behövde få gråta ifred.  Vi andra föräldrar visste redan hur läget var. Denna dag var en så kallad "dålig dag". En sån där dag när läget inte är stabilt med bebisen. Allt står inte rätt till.  Den oro man har över att ens bebis kommit ut för tidigt är oro nog men mår bebisen bra för stunden är det en "bra dag".  Vi såg alla föräldrar vi träffade komma ner och berätta om deras bebis "dåliga dag". Vi förstod inte riktigt hur en dålig dag såg ut. Du har alltid varit så stabil min älskling. Vi hade en "dålig dag" när vi fick reda på ditt hjärtfel. Eller när Anders fick läggas in på mava när vi var i Umeå. Men det var mamma

Började skriva ett inlägg i morse men så fanns tillfälle för hud mot hud så när jag startade mobilen igen var inlägget borta. Igår skulle vi åka hem för att titta på Mejas dansuppvisning. Kl 15 skulle Anders mamma komma och hämta oss utanför sjukhuset.  Jag får låna en portabel bröstpump och det är dags att säga hejdå till Albin för en stund. Anders står i dörren och väntar. Jag frågar personalen om de har vårt nummer och de svarar att det är klart att de har. Anders säger att vi ska gå. Jag står kvar vid kuvösen och ber om ursäkt i tankarna. Usch vilken jobbig känsla. Jag känner mig skamsen. När jag tar några steg mot Anders börjar jag gråta. Han tröstar mig och säger att Albin är i tryggt förvar. Så var vi påväg.  Jag somnar på vägen till Kristinehamn och när jag slår upp ögonen är vi i strand-rondellen. Anders mamma ska hjälpa oss köpa blommor till meja eftersom det tagit lite längre tid än väntat då hon skulle in på rusta. Hon skjutsar hem oss så jag hinner säga hej till katter och

Fredag. Om en dag är du tre veckor gammal. Det känns som vi har varit ifrån omvärlden i minst ett halvår. Men det har vi ju inte. På söndag går du in i v 29. Lille plutt. När jag skulle pumpa vid 7.30 bestämde vi oss för att vi kunde ta 8-målet på mitt bröst. Sagt och gjort, mys på bröstet på morgonkvisten. Och jag älskar att se när syster kommer och drar ner syrgasen varje gång du kommer till mig eller din pappa. Du mår bra av oss. Och vi mår bra av dig.  Idag ska vi åka till Kristinehamn en sväng nu på eftermiddagen. Albins storasyster ska ha dansuppvisning. Anders har ju redan varit ifrån lillgrabben eftersom han varit hemma med Meja men för mig känns det så svårt. Har dåligt samvete redan nu över att lämna honom. Samtidigt känns det lugnt att göra det eftersom personalen är änglar här.  Har aldrig känt mig så trygg som jag gör nu. Har aldrig vågat hoppats så mkt heller för den delen. På de andra sjukhusen har vi bara hört: en timme i taget. En dag i taget. Det är klart att vi fortf

Oj, bortsett från en tur med bröstpumpning vid 03.30 har jag sovit riktigt skönt och länge. Vaknar kl 09 och får lite ångest att jag vaknat så sent. Men nu kommer det bästa: jag har min älskade skatt alldeles bredvid mig! Ingen stress med att jag först ska pumpa och måste få i mig något innan jag ska till dig, jag har dig ju så nära man kan va! Du har haft en lugn natt. Igår kväll när vi vägde dig låg du fortfarande stilla på 796 gram men de olika vågarna kan ju skiljas åt lite så det ska bli spännande ikväll när du ska vägas igen, kanske vi äntligen får fira 800strecket❤ Inatt kommer även pappa Larsson sova här. Och i eftermiddag kommer din farmor och faster och får se dig för första gången. Som de har längtat!  Det är så många jag skulle vilja visa dig för. Du är och kommer alltid vara det bästa vi nånsin gjort och självklart är jag så stolt över dig. Jag skulle vilja göra som Rafiki i Lejonkungen och visa dig för hela världen, de skulle buga för dig för du är så stark.  Nu är det do

Klockan 03.30 bestämde sig mamma Gustafsson för att ta kvällen. Då hade jag försökt packa ihop så mkt det bara gick och fått ihop 3 st väskor.  Klockan 06.00 var det dax att stiga upp igen. Kändes som någon kört över mig när jag hörde väckarklockan. Men så kom jag på: idag ska vi till Karlstad! Då skuttade jag upp ur sängen! Åt en macka och slängde sopor. Drog ner till Hemköp och gav mina pantflaskor till en man som skulle panta. Kollade min post men inget hade kommit idag. Sedan ringa taxi. Nu ska jag ge er en syn:  Emelie 27 år. På vänstra axeln: en rosa väska. På högra axeln: en bröstpumpsväska. I ena handen: en rusta-kasse ( tung som tusan). I högra handen: en till väska samt 2 kassar innehållande bröstmjölk och massa godis. Plus en stor kudde. Jag har även dragit på mig 2 par byxor och 4(!) överdelar för att få med mig all packning. På det en vinterjacka med fickor proppade med saker jag inte fått plats med i väskorna. Ni kan förstå att taxichauffören höjde ögonbrynen när han såg

Jag har inte riktigt förstått detta än.  I morgon min älskade lille Albin ska vi ut och flyga än en gång. Men denna gång ska vi "hem". Vi ska tillbaka till dit allt började för 3 veckor sedan. Då var du fortfarande i mammas mage. Nu är du ute och sprätter med dina ben. Alltså dina ben har blivit en liten snackis på de sjukhusen vi vistats på min älskling. Alla säger att de är så långa. Och alla som inte hunnit träffa din pappa har nog förstått att han är en lång man, för inte är det mig du fått dem från. Nej jag gav dig mina stortår.  Det är egentligen 4 saker personalen har sagt om dig: att du är unik, du har långa ben, du är väldigt liten och du har ett temperament som heter duga! Så fort någon är på dig, ska byta blöja eller mäta koldioxiden så säger du ifrån. Här ska man inte komma och störa dig på bästa mys-tid inte! Då börjar du jämra dig, fötter och händer ska så långt ut som möjligt och det roligaste är att du är så stark! Vilka nypor! Ligger du på mage kan du nästan

Ni anar inte hur gott det var att vakna i en sked i morse!! Och sovmorgon tog vi oxå. Det är lite blandade känslor när man tar sovmorgon. Skönt att få vakna i egen takt samtidigt som man får panik att man inte är på sjukhuset. För såhär är det mina vänner att eftersom läkaren sagt att vi får ta var dag som den kommer, så hoppar min hjärna alltid in på det värsta. Och det värsta som skulle kunna hända, alltså värsta, är att vår son dör och jag finns inte där hos honom.  Jag försöker vara stark men på riktigt ska jag erkänna att jag tänker de tankarna säkert 50 gånger på en dag. Och nej, jag har inte gett upp. Och nej, jag tror inte att det ska hända. Jag säger bara att jag inte kan hjälpa att min hjärna tänker så. Väldigt ofta.  Vi bestämde oss iallafall för både vår och mejas skull att vi alla tre skulle vara med varann idag och att inte vara alltför mkt på sjukhuset. Eftersom Anders tänkt komma upp mer i veckan så får han tid att sitta med Albin ändå. Vi bestämmer oss för att gå ner p

Mamma och syster åkte igår runt tolv-tiden. De fick sträcka in handen till Albin och båda började gråta. Det var jobbigt att se dom gå samtidigt visste jag ju att jag inte skulle vara ensam. Först skulle jag ju ner till dig och sedan skulle ju din pappa och storasyster komma.  Vi lägger oss hud mot hud.. I sisådär 6 h;) även om du sover emellanåt rör du dig väldigt mkt och saturationsmätaren som brukar gå upp när du kommer till mig, gör inte det idag. Här i Uppsala har de ingen signalknapp man kan trycka på, man får liksom hojta till. Jag gör det några gånger och säger att du inte verkar riktigt nöjd. De testar att vända på huvudet men jag känner ändå att nånting är fel. Ibland låter det väldigt mkt om cpapen. Jag hojtar igen och berättar om det höga ljud som kommer ibland men det är helt normalt. Nu ser jag att Anders och Meja är på ingång. Meja är reserverad när hon kommer fram till oss. Det är klart att lillebror inte ser ut som en vanlig bebis, han har ju sladdar och allt, vem har