600 gram kärlek

I tisdags var vi tillbaka på Drottning Silvias sjukhus. Nästan ett år sedan sist. Och känslorna som ploppade upp är svåra att greppa och förklara om jag ska vara ärlig.  Ena känslan är nämligen tacksamheten för att allt gått så bra. Att det gått lång tid sedan vi var där och du kämpade. Vi har ju ändå varit där 4 gånger (?) innan och varje gång har verkligen varit skitjobbig. Den andra känslan är att man dras in i stormen igen. Det är som att vi aldrigåkt  hem. Den där speciella lukten som kastar sig på en så fort man kommit innanför dörrarna. Tiden har stått still. Det sitter fortfarande sjuka barn vid skeppet i entrén, det serveras fortfarande halvfabrikat i kiosken, det går fortfarande oroliga föräldrar med tårade ögon.  Visst är livet svårt att förstå sig på ibland.  Vi hittade till ännu en ny avdelning. Albin lekte i väntrummet, meja hjälpte till. Men när vi kom in till rummet och fick träffa läkaren kändes allt bra. Hon var väldigt trevlig och förklarade allt på ett tydligt sätt.

Nu är vi här i Göteborg igen.  Det var ett helt år sedan vi var här sist med dig men nu var det dags.  Den här gången är det specialistmottagningen vi ska till och det har inget med ditt hjärta att göra utan nu ska de kolla det där sista problemet de rabblade upp när vi var i Umeå. Det där problemet som läkarna sa att vi inte skulle tänka på för det var det minsta besväret hos dig. Hypospadi.  Men nu i juli 2016 är det just det som står på schemat. Dina andra problem är avklarade och nu återstår detta.  Vi beslutade redan när kallelsen kom att vi skulle göra denna tripp till något mer än bara ett sjukhusbesök.  Så igår när vi installerat oss gick vi ut och åt för att sedan gå till Liseberg och kolla på Lotta. Meja och Anders åkte Kållerado och du och jag tittade på. Sedan tog vi taxi till hotellet och du tyckte det var bra konstigt att sitta i en annan barnstol än din egen. Men unga sura miner. Radion kom på och bon jovi sjöng ut för fullt. Och du diggade som tusan. Sedan kom Natalie I

Denna dag får gå till historien som den mest onda för mamma - 2016 dagen. Jag som hade tänkt att nu ska vi vara i trädgården och få saker gjorda.  Min älskade sambo har äntligen semester och det känns som väldigt längesen vi kunde njuta av hela vardagen tillsammans. Men icke.  Det började med att jag inte kunde somna förrän kl var runt 04. Kl 08 ville Albin upp så jag gick ner och gjorde välling för att sedan hämta honom. Där nånstans börjar en känning av urinvägsinfektion ta sin start och jag tänker: okej, nu blir det dricka tranbärsjuice till förbannelse så försvinner det snabbt. Sagt och gjort drog jag till affären när Anders kommit upp (eller ner, beror på hur man ser det). Började pimpla i mig denna tranbärsjuice blandat med vatten. Väntade. Ingenting. Gjorde bara ännu mer ont! Albin la sig för att sova middag och jag försökte likaså men efter 5 min var jag tvungen att springa till toan. Lite kiss, MYCKET svidande.  Ni som känner mig vet att jag haft åtkommande problem med detta s

Hujedamej vad längesen det var jag skrev här. Det har varit mycket med livet men också motivationsfattigt. Vet inte riktigt vad det beror på.. Men nu var det så dags! Vi har varit på Astrid Lindgrens Värld ännu en gång. Det var trevligt men helgen gick på tok för fort. Svårt att hinna med allt och svårt att få tid till att bara njuta av sällskapet. Än en gång får jag känslan av att jag skulle älska att ha det som jobb. Spela barnteater skriven av den bästa av de bästa- hur fantastiskt vore inte det?  Abbe har fått förskole-plats på den förskola vi hade som första val. Det kändes otroligt bra! Samtidigt är det SKITLÄSKIGT. Tänk att jag varit vid din sida sedan du kom. Efter all vab har jag varit mammaledig i över ett år och nu snart är det dags att lämna över dig. Det kommer bli jättebra för dig. Du kommer få kompisar och utvecklas enormt. Det får jag fokusera på, det som är bäst för dig. Men oj vad det kommer kännas konstigt.  Det är även dags för mig att jobba mina sista månader på mi