Vackra människor som vandrar på denna jord❤
Igår var en riktigt bra och händelserik dag. När jag kom upp till ronden hade natten sett bra ut. Han hade blött lite näsblod men de pendlar och byter mellan olika cpap så det är förståeligt. Huden är ju så skör på lilla livet så det finns ingen chans att det inte ska reta huden någonstans.
Läkaren pratar termer med sina sköterskor som jag inte förstår, jag sitter och kollar på det lilla underverket. Men egentligen är mina öron spetsade till Max för att det ska sägas något som jag kan snappa upp. Läkaren säger sedan: viktuppgång inatt, status 607 gram.
"JAAAA!"
Läkaren slutar rapportera och alla börjar stirra på mig.
Oj då, tänker ja. Det bara slank ur mig, som en inbyggd reflex man får när man blivit förälder antar jag.
Förlåt, stör jag förresten? säger jag lite ursäktande men då säger alla att det gör jag verkligen inte. Personalen är så himla bra här, låter oss vara med, förklarar hela tiden vad de gör och understryker verkligen att de är där och tar hand om det medicinska men det är vårt barn så vi får vara där hur mkt vi vill.
Igår fick vi även bekanta oss med lite andra föräldrar. Det kändes så himla skönt! Alla har vi olika erfarenheter men vi har alla våra små hjärtan på avdelning Barn 4 så det finns redan ett gemensamt band. Jag och Anders börjar prata om att försöka ta bussen in till stan för att köpa kläder åt mig. Jag har inte ens ett ombyte med mig eftersom Umeå bara skulle vara en "upplevelseresa". Vi trodde jag skulle ligga i det där nattlinnet från landstinget många fler veckor.
Då säger ett av paren: men ni kan ju låna vår bil!
Plötsligt sitter jag i en bil. En likadan Volvo vi precis gjort oss av med därhemma veckan innan allt hände. Anders är ute och skrapar rutan. Hur hamnade jag här? Jo, två främmande personer har precis lånat ut sin bil åt oss. Vi vet inte ens vad dessa personer heter. Det enda vi vet är att deras dotter är född i v 22 och ska heta Rut. Hur jävla fantastiskt är inte det? Jag och Anders går in på H&M. Nu ska man shoppa en basgarderob. Samt en jacka då jag just nu har fått lånat Anders. För er som vet vilka vi är så förstår ni hur det ser ut. Anders på nästan 2 meter och jag med mina dryga 1.5m.
Det känns som jag är med i något dåligt tv-program där allt är en tävling och jag ska hinna först i tid. Jag ursäktar mig när jag kommer till kassan, känner att jag måste det. För hade jag jobbat där vete tusan om jag inte ringt polisen. Signalement på den misstänkte:
Relativt ung dam, likblek i ansiktet, har på sig en jacka som går ner till fotknölarna, under jackan har hon en sölkig grå tröja och ett par slitna grå mjukisbyxor som det kan finnas spår av blod på ( det är det inte, det är lingonsylt jag har spillt), hennes hår är rufsigt och hon går jävligt konstigt. Uppfattat? Kom så fort ni kan!
Vi köper en gos och nyårs-skor med hårband till lilla Rut som tack för hjälpen.
Vi passar även på att unna oss en hamburgare. Vi sitter och äter under tystnad. Bredvid oss finns en lekhörna där barnen kommer och går. Jag vet att både Anders och jag tittar på de minsta pojkarna vi kan se och tänker på vår lille. Vi tänker att vi vill oxå vara med om detta. Gå på hamburgerhak med vår son. Tårarna dansar på ögonkanten på min älskade när han tittar på ett litet barn. Det gör ont i hjärtat på mig. Han är verkligen den finaste pappa man kan få. Honom valde jag ut med omsorg till dig lilla vän.
Tillbaka på sjukhuset hoppar jag i mina nya kläder och känner direkt vilken energi det gett mig. Jag tänker hur jag ska unna mig en dusch i morgon innan ronden och äntligen få sätta på mig lite smink.
På kvällen sitter vi med lilla livet. En sköterska vi aldrig träffat förut jobbar fram till 21.00 och hon är så himla bra! Det är pappas tur att få bebis-mys och då frågar hon mig om jag vill sköta överföringen från bebis i kuvös till bebis på pappa. Jag börjar nästan gråta. Efter mkt slang-arbete håller jag plötsligt min lille son i mina händer. Det värdefullaste vi har kan jag hålla med mina två kupade händer! Han får komma till pappas bröst och han är så fin❤ har aldrig sett så mkt av hans ansikte och det är så vackert! Sköterskan säger att vi fått en otroligt fin liten grabb. Vi skämtar om att hade han varit topp tio på fulast-listan skulle hon sagt likadant men hon hävdar att då skulle hon hållit truten:) han är verkligen världens vackraste.
Tänk att även fast man somnar och tror att man "vilar hjärnan" är den alltid hos vår lille grabb. Innan han var född och vi låg i uppsala berättade Anders att jag pratat i sömnen och gjort en lägesrapport om mig själv. Häromnatten när jag vaknade av min pumpa-bröst-klocka låg anders och sjöng vaggvisor.
Inatt drömde jag om dig älskade pojk. Jag drömde om dina ögon. Att du öppnade de för första gången. De var blåa och hela din personlighet speglades. Nu dröjer det inte många dagar tills du slår upp dina två. När du gör det vet nog mamma och pappa vad du ska heta.
Skönt att han slipper resperator. Stark kille ni har fått! Jag minns så väl när Neo öppnade sina ögon för första gången. Tårarna bara forsade när jag fick se de där underbart blåa ögonen. Vilken milstolpe det var på något sätt. Magiskt.kul att du skriver en blogg under eran tid. Ångrar att jag inte gjorde det när man var uppe mitt i allt. Att kolla tillbaka på även fast alla minnen etsar sig fast på näthinnan. Kan rekomendera en sida till föräldrar som fått prematurbarn http://www.pytteliten.net/sv/fylla-i-bok/fylla-i-bok.html Finns mycket där. Massa kramar Marie
SvaraRaderaTack Marie! Ja några timmar behövde han, sedan orkade han själv. Vi får se hur allt blir med detta hjärtfelet men än så länge ser det bra ut.
RaderaJag längtar så tills han slår upp sina ögon. De tror att det inte är många dagar kvar nu. Vi vill inte ge honom något namn förrän vi sett vad vi har för någon krabat:) tack för tipset om sidan. Synd att det ska behöva vara så dyrt:( massa kramar till dig och din familj Marie!