Fortsätt till huvudinnehåll

Ack Värmeland du sköna

Då var denna dag till ända. 
En sak jag kan tänka mig är svårt att förstå för er som inte har haft barn på neo är att dagen består av ett enda stort schema. Jag förstår om det låter konstigt. Vad finns mer att göra än att titta till sitt barn? Nu är ju mitt fall lite annorlunda eftersom jag har min sambo på MAVA så det är ju ännu ett till ställe jag vill vara på. Men om jag backar några dagar tills innan Anders hamnade på MAVA: 
8.00 går upp och gör sig i ordning
8.30 upp en våning & pumpar bröstmjölk
9.00 träffar lillen och lyssnar till ronden. 
10.00 Upp en våning till och kollar blodtrycket
10.30 går ner och äter frukost
11.00 går upp och pumpar bröst
11.20 förbereder känguru
11.40-14.40 sitter hud mot hud
14.40 byter blöja och bäddar rent
15.00 pumpar bröst
15.15 går ner och lagar/ äter lunch
16.00 går upp igen till killen och pappa sitter känguru ( jag kollar på)
18.00 pumpa bröst
( här finns möjlighet till handling, gråtande sammanbrott eller sitta och prata med sonen)
19.00 går ner: laga och äta kvällsmat
20.00 går upp och kollar blodtryck igen
21.00 åker ner och pumpar bröst
21.15-22.00 vara hos lillen
22.00 här låtsas vi vara som en normal familj och äter lite godis medan vi slår på något på datorn. 
24.00 dax att släcka lampan, pumpa bröst
Sova
03.00 pumpa bröst
Sova
Min vardag för några dagar sedan. 3 olika våningar. Nu även en kulvert att gå igenom för att komma till min älskling. Vi hoppas och tror att han blir utskriven i morgon. Det vore så underbart. Var och tittade till honom nu på kvällen. Han hade haft en jobbig dag och jag har inte kunnat vara så mkt hos honom. Han hade dessutom behövt ringa till meja och göra henne besviken. Jag vet att jag upprepar mig nu men det gör så ont i hjärtat när jag tänker på Meja. Hon har ju gått och blivit storasyster igen! Så får hon varken träffa mig, pappa eller lillebror. Men nu börjar man se hoppet iallafall. Pappa mår bättre och nu låter det som Uppsala inte är långt bort. Känns som ett steg i rätt riktning. Allt blir ju så mycket lättare ju närmre vi kommer Värmland. Anhöriga kan äntligen få hälsa på. Samtidigt trivs man så bra med personalen här i Umeå. De har berättat att de gör saker lite olika på de olika sjukhusen vilket gör mig lite skraj. Alla rutiner man lärt sig nu. Nu ska det göras om. Men sålänge man kan få ett förtroende för den nya personalen ska nog allt lösas. När det väl blir prat om förflyttning till Göteborg där hjärtoperationen ska göras får vi ju träffa ytterligare personal så det gäller för oss att vara öppna för nya saker. 

Har varit och lyssnat på Sverker Olofsson idag som var konferencier här på världsprematurdagen som varit idag men jag tänkte skriva mer om det i morgon. Ska snart ta kvällen här hade jag tänkt. 

När jag ska försöka sova tänker jag mycket på Värmland. På mitt hem. Mina vänner. Mina familjer. De människor jag inte vet vilka det är. Och de jag bara sett nån enstaka gång. Och de vänner man var så tajt med förut men inte sett på några år. Alla de kategorier av människor har under denna vecka hört av sig till mig via meddelande. Skriver att de tänker på oss och att mina ord har någon slags påverkan. Jag är så himla tacksam och rörd till tårar för alla som hör av sig och visar att de känner med oss. 

Även våra fantastiska familjer. Min mamma och bonuspappa som åker från Mariestad till Kristinehamn för att ta hand om allt praktiskt med huset och våra katter. 
Anders familj som varje dag hör av sig och skickar hopp och kärlek. 
Bobban som myser och matar våra älskade katter. 
Pappa som hör av sig och undrar hur vi mår, syster och alla ni andra: Ni är verkligen guld värda❤❤

Ibland blir jag ledsen när jag tänker på allt som inte hanns med. Jag ville ju njuta av den där magen som skulle växa sig större och större. Bli överraskad med babyshower och blöj-tårta. Få gå med den där gamla t-shirten min syster gett mig där det på magen står:Bebis. Jag hade sett fram emot att åka till gekås och handla babysaker till dig med din mormor och farmor. Jag ville ha ett gravidsmycke att bära runt min hals. Jag ville renovera rummet så det skulle vara klart tills du kom ut älskade barn. Jag ville pynta mitt första hus med julsaker. Jag älskar julen! Och jag har längtat så mycket att få gå All In första julen i huset. Och på min födelsedag skulle det drickas alkoholfri glögg med pepparkakor på kvällen med nära och kära. Och så skulle jag få stå på scen med mina älskade teatervänner och köra julshow för första gången. Jag har även lovat Meja att när snön kommer skulle vi gå ut till trädgården och göra snöänglar samt Olof från filmen frost. 

Men så kommer det inte bli. 
För även om vi kommer till Uppsala och anhöriga kan komma till mig så kommer det dröja länge innan jag kan vara hemma. Kommer mina katter fortfarande känna igen mig då? 

Jag önskar att vi kunde snabbspola din tid här på neo så vi kunde få ta med dig hem snart. Men än är det några fler resor till olika platser i vårt avlånga land innan du äntligen får komma hem till Ack Värmeland du sköna❤ men varje dag är ett steg i rätt riktning. Min finaste skatt- min lille krigare, min hjälte.


Kommentarer

  1. Emelie lilla vän, livet är förunderlig och blir inte alltid som vi planerat. Men den resa ni nu kommer att göra tillsammans med er lilla krigare/kämpe kommer att berika ert liv på ett annat sätt. Mycket motvind men lika mycket medvind och resultatet av allt kämpande är ju denna lilla underbara gosse och er framtid. Vi är många som följer er resa och önskar er alla lycka <3<3 Kram från Ingela

    SvaraRadera
  2. Sjukhuslivet blir efter ett tag ens vardag. Jag tyckte rutiner var väldigt bra för då visste man hur dagen såg ut och man slapp att sitta och grubbla mer än vad man redan gjorde. Sjukhuset blev ens hem och det kändes väldigt konstigt att komma hem efter så lång tid på sjukhuset, Ja man känner sig snuvad på en graviditet. Man fick aldrig den där stora magen och man fick aldrig klaga över att var otymplig, de där bristningarna de flesta gnällade om som jag skulle ta med glädje bara för att få en friskt och fullgånget barn. Man fick aldrig ha den den riktiga längtan som man har på slutet när man bara går och väntar och väntar på att få träffa det där lilla livet i magen. Tyvärr så ältar man det där (iaf jag) än idag och önskade för allt i världen att jag kunde få uppleva det med Neo. För det är något man aldrig kan få igen. Hoppas verkligen Anders kommer må bättre snart. Ni har verkligen fått en kämpe till son och ni är verkligen kämpar till föräldrar <3

    SvaraRadera
  3. Ingela, du har sås rätt. Livet tog bara en annan riktitning men tillslut kommer vi nå samma mål, vägen bblev bara lite tokigare än väntat.
    Ja det kommer nog ta ett tag innan jag fattar vilken resa vi verkligen gjort. Och grubbleriet blir man nog inte av med men man får försöka tänka att det gick så himla bra ändå med de oddsen man hade. Det är okej att få vara ledsen för det man inte fick uppleva så länge man även är tacksam för allt som gick bra. Kram på er!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...