Fortsätt till huvudinnehåll

Its Friday, Im in love

Fredag. Om en dag är du tre veckor gammal. Det känns som vi har varit ifrån omvärlden i minst ett halvår. Men det har vi ju inte. På söndag går du in i v 29. Lille plutt. När jag skulle pumpa vid 7.30 bestämde vi oss för att vi kunde ta 8-målet på mitt bröst. Sagt och gjort, mys på bröstet på morgonkvisten. Och jag älskar att se när syster kommer och drar ner syrgasen varje gång du kommer till mig eller din pappa. Du mår bra av oss. Och vi mår bra av dig. 

Idag ska vi åka till Kristinehamn en sväng nu på eftermiddagen. Albins storasyster ska ha dansuppvisning. Anders har ju redan varit ifrån lillgrabben eftersom han varit hemma med Meja men för mig känns det så svårt. Har dåligt samvete redan nu över att lämna honom. Samtidigt känns det lugnt att göra det eftersom personalen är änglar här. 
Har aldrig känt mig så trygg som jag gör nu. Har aldrig vågat hoppats så mkt heller för den delen. På de andra sjukhusen har vi bara hört: en timme i taget. En dag i taget.

Det är klart att vi fortfarande tänker på det viset. Men här får man lov att prata om något som heter framtid. Vi har pratat med personal om familjerum. Vi har till och med pratat om det förbjudna: när man kommer hem.
Det har inte känts okej att prata om förut. Nästan samma sak som jag och Anders diskuterat att man inte skulle våga se på honom, röra vid honom och tala till honom för mycket när han kom, för man ville inte älska honom för mycket om något hemskt skulle hända. Det kan jag säga sket sig på en gång. Och det går inte att skydda sig själv från kärlek till sitt barn. Som kuratorn i Umeå sa att det är så viktigt i sorgearbetet om allt inte skulle gå vägen heller. 

Vi får helt enkelt se hur dagen blir. Om jag kan känna att det är skönt att vara hemma eller om jag kommer hoppa in i bilen och stå på gasen. 
Jag har i allafall duschat och sminkat mig idag och det kändes riktigt skönt! Som en ny människa.

Ni kommer få höra hur denna eftermiddag har fungerat framåt kvällen när vi är tillbaka. Kanske kommer pappa Anders bjuda på ett inlägg snart. Mamma skriver bara om sina erfarenheter men vi får inte glömma allt pappa varit med om med känslor och tankar. Han är lite rädd för att ni människor som läser detta inte kommer tycka han skriver så bra men jag har sagt att skriver han bara från hjärtat kan det inte gå fel❤ det är fina snälla människor vi har att göra med.

En till sak med denna personal här är att man kan vara sig själv för en stund. Inte bara orolig mamma utan Emelie. Bara att få komma ifrån oron och skratta åt nån anekdot någon har varit med om känns oerhört gott. 

Kate var här på förmiddagen och bjöd oss på fika. Hon är min extra-mormor och blir alltså din gammelmormor. Din mamma hann inte träffa varken hennes riktiga mormor eller morfar så "mormor Kate" har tagit sig an den rollen sedan vi träffades på teatern. Hon tyckte allt att du var himla fin. Så fin att jag såg en liten tår i hennes ögonvrå. Älskade Albin, du börjar charma tidigt du. Och du tar fortfarande all chans när tillfälle ges att få kissa på någon. Det funkar nu men inte när du blir äldre, kom ihåg det.
823 gram är du nu❤ duktiga fina kille.

Dessa katter har jag saknat och idag får jag träffa dom!!








Kommentarer

  1. Mamma var såå glad att fått träffa er! <3

    SvaraRadera
  2. Så fint du skriver <3. Känner både glädjen och oron...klappar lite extra på magen idag och skickar massor av kramar från Nyköping ��

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Heart of gold

Februari, mest känd som Vabruari. Det är vad vi gör nu, hosta & snor har hittat till Abbe.  Men februari är även en månad då hjärtat får stå i fokus. Och i vår familj har både pappa & son opererat hjärtat, faktiskt helt oberoende av varann.  Efter en hjärtlig förfrågan från Hjärt-Lungfonden kommer Albins berättelse här ❤️ Albin föddes 8 november 2014, den minsta bebis jag nånsin sett. Pga havandeskapsförgiftning behövde han komma ut redan i vecka 25 och med sina nätta 600 gram tog han oss med storm.  Vi visste nu att ingenting skulle bli som förut. Vad vi inte visste var om vår pojke skulle överleva. Han lades i respirator och i två dagar satt jag och stirrade in i plexiglaset på kuvösen, följde blicken från sladdarna som satt på min pojk till maskinen de var kopplade till. Och jag tänkte att det krävdes så mycket för att hålla honom vid liv.  Efter två dagar fick jag äntligen hålla honom i min famn för första gången och det var egentligen förs...