Fortsätt till huvudinnehåll

Håll mitt hjärta

Var uppe vid kl 06 för att pumpa och titta till Albin. Han hade haft en helt okej natt med undantag av några dippar i pulsen. Men nu låg han och sov gott. Gick ner och började packa och städa. Sedan tog jag frukost och slängde bort allt från kylskåpet och la en lapp till föräldrarna i vårt gemensamma kök. Jag kommer faktiskt sakna dom❤ 

När jag nu kom upp höll läkaren och Julia precis på att förbereda dig. Alltså det räcker med att se läkaren så börjar tårarna komma. Julia säger att det inte är så trevligt att titta på detta och jag känner på en gång att jag inte vill vara med. Hon säger att hon ska ringa mig när allt är klart. 

När jag går ut från M-salen kommer jag på att jag inte sagt hejdå till dig. Jag glömde säga att mamma älskar dig❤ 
Men det vet du väl vid det här laget älskade hjärtegryn. Mamma älskar dig så mkt att hon inte vet vart hon ska ta vägen. Tårarna trillar nerför mina kinder när jag nu sitter här i mitt nystädade rum och inte har någon aning om hur jag ska fördriva tiden. Och hur lång tid det kommer att ta. Ska upp och kolla mitt blodtryck idag så det kanske är bäst att göra det nu. Så är det gjort. 

Snälla snälla låt detta gå bra!!!!! 
❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

Kommentarer

  1. Jag är helt bombäsker på att det har gått bra att flyga till Uppsala idag, ni är såna kämpar <3. Hoppas att ni komme rin snabbt i de nya rutinerna också :). Stor kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Heart of gold

Februari, mest känd som Vabruari. Det är vad vi gör nu, hosta & snor har hittat till Abbe.  Men februari är även en månad då hjärtat får stå i fokus. Och i vår familj har både pappa & son opererat hjärtat, faktiskt helt oberoende av varann.  Efter en hjärtlig förfrågan från Hjärt-Lungfonden kommer Albins berättelse här ❤️ Albin föddes 8 november 2014, den minsta bebis jag nånsin sett. Pga havandeskapsförgiftning behövde han komma ut redan i vecka 25 och med sina nätta 600 gram tog han oss med storm.  Vi visste nu att ingenting skulle bli som förut. Vad vi inte visste var om vår pojke skulle överleva. Han lades i respirator och i två dagar satt jag och stirrade in i plexiglaset på kuvösen, följde blicken från sladdarna som satt på min pojk till maskinen de var kopplade till. Och jag tänkte att det krävdes så mycket för att hålla honom vid liv.  Efter två dagar fick jag äntligen hålla honom i min famn för första gången och det var egentligen förs...