Joy to the World

Helgen börjar lida mot sitt slut.

I fredags fyllde jag år. Från sjukhuset skjutsades jag direkt till Salong Agaton där Caroline väntade. Det var så skönt att se henne! Sista gången jag pratade med henne låg jag i Uppsala med lille Albin i magen. Nu 5 veckor senare fick jag äntligen krama om henne. Hon tvättade mitt hår och la in en inpackning för att sedan locka mitt hår. Det blev så fint! Önskar man kunde ha henne hos sig varje morgon så hon kunde starta dagen med att sminka mig till människa.

Fick en jättefin present till både mamma och baby. 

På kvällen bjöds vi på julbord och show igen. När vi kom till bordet stod en liten present och väntade från en vän som läst på bloggen att jag skulle vara där❤

Meja ville se showen igen med farmor som kom med en fin julgrupp och rätt som det var uppenbarade sig en av mina bästa vänner Kristin! 

Innan pausen sa Jannis i micken att jag fyllde år och hela KCC hurrade för mig❤ Hela Thespis-gänget hade köpt ett armband och ett halsband som det gick att gravera in valfritt namn, undra vad jag ska ta? :) 

Tack ni människor som kom fram och hälsade, både jag och Anders uppskattar varje ord och kram vi får.

Efter showen sa vi hejdå till farmor och meja men stannade kvar för att lyssna till vännerna Adam och Micke som körde trubadur. 

Gästerna drog därifrån en efter en och tillslut var vi bara 4 st kvar i publiken. Lyxigt med stans bästa trubadur för oss själva! Efter en stund hade Thespis-gänget ätit klart och kom ner till oss. Herregud vad roligt det var. Visste man inte bättre kunde man tro att jag fått mycket under västen för jag dansade och sjöng som aldrig förr. En positiv sak med denna upplevelse är verkligen att man lever i nuet och uppskattar allt så mycket mer. Därför levde jag ut till 100% på mitt alkoholfria vin. 

På lördagen vaknade jag i vårt hus. Ville bara sluta mina ögon och sova vidare men snart skulle gästerna infinna sig så jag hoppade upp. En oerhört skön känsla att få slå på diskmaskinen, hitta teckningar meja ritat, slänga bort brödsmulor som hamnat på köksbordet.

Sedan kom gästerna. Anders mamma, syster, mormor och morfar. Min mamma, hans, pappa, Therese och Kristin. Meja med hennes mamma och lillasyster. Vi fikade och åt tårta ( jag stod enbart för kaffet) och sedan fick jag så många fina paket. När de hurrade för mig började jag gråta. Tänk vad mycket fina människor som jag har runtom mig. Som bryr sig och som älskar mig. Anders mormor viskar i örat gång på gång: du har varit så duktig. Det känns faktiskt gott att höra. För när jag rullades in på operationsbordet alldeles ensam 100 mil bort från Anders kände jag mig så klen och nu några veckor senare när jag hör mormor Yvonne viska dessa ord känner jag mig lite stolt över mig själv. 

Som om det inte vore nog kommer mamma och hans med en stor låda julmat och ännu en låda med julpaket. Kvällen innan hade jag fått meddelande på fb när vi var på showen men nu för tiden kollar jag inte mobilen medan jag gör något annat så jag missade att läsa det. Såhär stod det:  

Grattis på din födelsedag kära Emelie. Lotta heter jag och du känner mig nog som före detta granne från Gullspång. Jag har genom Lena fått höra om din kamp för din kära lille pojk. Och jag har följt dig genom bloggen. Vi är ett gäng i mariestad som håller i en grupp som heter glädjespridarna som hjälper familjer i nöd samt familjer att uppmuntra. Jag har i dag fått lite saker och julmat som jag skulle vilja överlämna till din man eller dig. Många kramar Lotta 

Jag stirrar på dessa saker i köket. Mamma har precis förklarat var dessa lådor kommer ifrån och står och gråter. Jag kan inte ta in att dessa människor har gjort detta för oss. Vi börjar kolla igenom första lådan med massa prinskorv och köttbullar, julskinka och ost. Massa godis, glögg ja hur mycket som helst. I låda nummer två läser jag på paketen: till mamma från tomten. Till pappa från tomten. Till baby. Till tjej 7 år. 

Paket till vår lilla familj. Alla 4. Nu blir jag sådär mållös igen. Jag blir nästan lite ledsen. Hur ska vi kunna visa tacksamhet till dessa okända människor? Jag hoppas att ni därute som gjort detta för oss läser detta inlägg. Vi tackar så hemskt mycket för allt och önskar er en riktigt god jul. Hoppas vi ses någon gång så vi får krama om er❤❤❤

Anders moster med familj hade skickat med paket men kunde tyvärr inte komma så jag ringde till dom påväg till sjukhuset. Grät lite i telefonen. Det gör man när man saknar människor man inte sett på länge❤

Nu är det söndag kväll. Tredje advent. Anders åkte hem i eftermiddags. Denna gång var det nästan svårast att säga hejdå. Efter en hel helg omringad av nära och kära till denna tystnad. Jag tittar på din pappa när han går längre bort i korridoren. Sedan öppnar han dörren och säger att han älskar mig. Jag svarar att jag älskar honom oxå. Dörren stängs och jag står kvar. Förmår mig inte att gå in till ensamheten utan står där och gråter. Väntar på att han ska komma tillbaka fast jag vet att han inte gör det. Men jag är ju faktiskt inte ensam. Jag går direkt in till dig. Ronja står och ger dig mat och hon ser att jag är rödgråten och ger mig en kram. Sedan viskar jag till dig att nu är det bara du och jag ett tag. Det ska väl gå bra? Vi myser hela kvällen och jag sjunger för dig och berättar om mammas helg, om alla som jag ska hälsa ifrån. Ibland tittar du upp på mig. Jag får för mig att du har förstått allt jag sagt. Dina ögon kan man på riktigt drunkna i. 

En syster sa en så fin sak till din pappa idag. Hon sa att du hade gett mig den bästa present någon kan ge. Och hon hade rätt. För den bästa presenten du kan ge din mamma på hennes födelsedag, det är ju att du mår bra. Så tack Albin för din present. Och tack för att du fortsätter gå upp. 1050 gram nu ikväll. Och tack för att du kämpar. 

Och tack Anders för att du är min. Förlåt att även jag glömde vår 2 åriga förlovningsdag i helgen❤ 

Snart närmar sig julen och jag har det juligt här i mitt fönster: