Är det själva himlen som jag gungar i min famn

Hej min älskade Albin.

Idag fyller din mamma år. 28 år.

I 27 år och 331 dagar kunde jag leva utan dig, sedan sa livet att det var dags för dig och mig att ses.

Att fylla år har väl alltid varit skoj. Förra året kom jag på kvällen innan att jag skulle baka allt själv till mitt kalas. Åkte till affären vid halv tio på kvällen och stresshandlade ingredienser till förbannelse. Vid halv fyra på morgonen var jag klar. Skulle jobba heldag på jobbet, alltid blir det stress så när folket kom var man halvt död:)

Detta år har jag fått firat min halva dag med dig. Redan kl 8 satte vi oss i känguru. ( det ska förresten understrykas att känguru, KMC och hud mot hud är samma sak för er som har undrat, helt enkelt få ha min bebis på mitt bröst)

Syrgasbehovet är större nu. Dessa veckor är ostabila och mamma ska försöka att inte tro det värsta om allt hela tiden.

Andra halvan av dagen ska jag först få mitt hår lite stylat av min frisör som också är en fantastisk fin vän, Caroline. Har köpt en ny byxdress som jag ska ha på mig och det ska bli så otroligt skönt att ( förhoppningsvis) få känna mig lite vacker.

Sedan ska jag och Anders få gå på julbord och se våra vänner ikväll igen på KCC.

Syster Bodil kom in när vi satt KMC och berättade att du skulle få mer blod i två omgångar. Så vi får se hur du mår. Och även vätskedrivande oxå om jag förstått rätt. Då får jag skuldkänslor direkt att jag ska lämna dig. Jag får för mig att det är ditt sätt att säga att mamma inte ska åka.

Jag börjar gråta och snälla Bodil stryker mig lätt på benet och förklarar att dom bara är ett samtal bort och att jag kan ringa och komma när som helst. Sedan säger hon att jag är en bra mamma.

Det känner jag mig verkligen inte som!

Men Bodil får mig att känna mig bättre till mods och hon har ju faktiskt rätt.

Jag tror att du vill att mamma ska få skratta med och åt sina vänner ikväll. Och äta tårta i morgon i vårt hus innan jag kommer tillbaka. Och vill du inte det så visar du nog det tror jag❤

Nej nu ska jag gå ut till dig, din pappa är hos dig nu.

Igår vägde du 1040 gram, vi får ringa och höra hur det är ikväll.

Älskar dig❤❤❤

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll. Tisdagen den 4 november förändrades allt. Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september. "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Läs mer

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu. Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit. Jag startar tomt. Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni? Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn. Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd. Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar? Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Läs mer

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son. Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av. Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...

Läs mer

600 gram kärlek

Leta i den här bloggen