Igår var en jobbig dag. En gråtdag. Kvittade vart jag tittade så fanns det en sorg inom mig som tog varje chans att få komma ut i form av tårar.
Förmiddagen igår var ändå bra. Albin hade äntligen gått upp lite i vikt och vägde 883 gram. Ronden gick fint. Läkaren tyckte det såg okej ut. han fick 14 ml dagen innan men han har gått ner så i saturation så nu bestämdes 13 ml varannan timme och 14 varannan. Läkaren poängterade att Albin får samtidigt ta lite obehag för det är så viktigt med mat nu när hjärnan håller på att utvecklas för fullt. Jag tittar på skärmen och ser att han får syrgas 50. Det är högt men helt ok. När han mår riktigt bra kan han vara nere på 25.
Det blir i allafall hud mot hud. Jag försöker att ändå hålla mitt schema men det är svårt. För minsta sittning med Albin är ca 1 h och jag har inga problem att sitta i 4-5. Men då var det det här med pumpning. Det ska ju ske var 3 timme och jag erkänner att jag slarvat med det. För jag har så mkt mjölk och tänker: ska jag avsluta denna mysstund för att pumpa bröst? Nej jag kan vänta en liiiiten stund till.
Likadant med maten. Jag ringer inte på klockan för hjälp förrän magen kurrar och hörs mer än cpapen Albin har på sig. Men efter att ha fått ett gråtanfall över extranäringen de blandar min mjölk med försöker jag bli bättre på maten. De har förklarat att alla bebisar som är extrem prematur får extranäring men jag tar mitt tillfälle i akt att skuldbelägga mig ändå.
Jag pratade med en kompis för några veckor sedan att det skulle kännas så konstigt att gå ut och äta själv. Man gör ju inte det så ofta direkt. Man ringer en vän. Nu sitter jag här och ska äta dillkött med potatis. Det är gott. Jag har inte ätit det på flera år. Min mamma brukade laga dillkött och barndom gör dig påmind av smaken. Jag känner saknaden. Saknaden av mina nära och kära. Saknaden av Anders. Min fina Anders. Jag ringer upp honom med gråten i halsen. Han ska åka och hämta Meja från skolan. jag hör hur han startar bilen och jag ser framför mig hur allt ser ut. Jag smyg-gråter på sjukhus-restaurangen men försöker hålla mig i schack. Det är så skönt att höra Anders röst.
Dagen innan var Anders och meja och hälsade på. Anders var inne hos Albin medan jag och Meja klädde en minigran vi fått av Mejas moster. Sedan kollade vi äntligen hemma och åt chips. Tacka gudarna att Meja gillar dessa inredningsprogram. Det fanns liksom det eller regeringskrisen att välja på. Vi skrattar och pratar killar och Meja visar sina danser för att sedan helt apropå inget fråga varför jag inte är hemma.
Jag försöker förklara att någon behöver ju vara här hos Albin. Anders förklarar att det är jag som bär på Albins mat oxå.
Sedan är allt som vanligt igen.
Denna känsla att inte kunna dela på sig är oundviklig dagen efter. Mejas energi och Anders kärlek är kvar i rummet men ändå så långt bort. Jag blir påmind om att de åker hem till Kristinehamn och ska försöka fortsätta den fungerande verkligheten. Gå till skolan. Laga mat.
Innan de åkte pratade vi om att jag skulle försöka komma hem på fredag. Så vi kunde åka till affären tillsammans. Laga tacos. Se våra vänners genrep. Meja blev så besviken när hon fick höra att jag och Anders inte skulle vara med på julshowen men lyste upp när vi sa att vi kunde gå och kolla på den. Få vara en fungerande familj i några timmar.
När det är dags för att äta mat går jag än en gång ner till restaurangen. Jag har suttit med Albin hela eftermiddan och nu är det en kvart kvar tills restaurangen stänger. Det är tomt när jag kommer in.
Jag ska precis hälla i äppeldricka när jag ser att det finns lingondricka. Jag väljer lingon bara för att det är Anders favorit. Jag sätter mig vid ett bord och tårarna över ensamheten kommer igen. Ta detta rätt nu. Jag behöver verkligen inte någon vid min sida. Det är inte det allt handlar om. Jag gillar till och med att vara själv.
Det jag gråter för är just saknaden av det normala livet.
Det kommer in en mamma och pappa som oxå ska äta kvällsmat. De har fått en liten bebis som inte kan vara mer än ett dygn gammalt. Min pojke är äldre. Ändå är han inte ens hälften så stor som bebisen de har. Jag hatar mig själv som får tanken att det känns som ett hån att de sätter sig vid bordet bredvid mitt. Att de pratar hemgång. Men samtidigt vill jag gå fram och titta på deras bebis. Krama om dom och önska dom lycka till.
Jag får meddelande av Anders att jag kan ringa min mamma om jag har tid. De är i huset med Meja och Anders och fixar en garderob till oss. När jag hör mammas röst som frågar hur det är så gråter jag. Hon tröstar förstående och säger att jag inte behöver förklara. Jag kan inte sluta gråta. Jag förklarar för henne om saknaden och rädslan att åka hem till Kristinehamn. Att den tanken kan kännas så skön och samtidigt så ångestladdad.
Jag hör Anders röst i bakgrunden och gråter ännu mer. Sedan får jag prata med Hans. Han frågar såklart oxå hur läget är och jag säger till honom att frågan är för jobbig att svara på. Känner att bristningsgränsen för gråt gör sig påmind. Han avfärdar det fort genom och säger att han kan höra med mamma sen. Önskar han kunde ge mig den där trygga kramen som bara han kan ge.
Efter att ha fått gråta en halv dag kommer känslan att nu får jag allt gaska upp mig här. Det finns allt de som har det mycket värre. Herregud, sitta här och tycka synd om sig själv är väl ingen idé.
Igår kväll vägde du 920 gram. De säger här att du kommer få ett diplom vid 1000gram. Vi väntar med spänning. Du har oxå ökat din längd till 33,5 cm. Har huvudomfång på 24 cm.
Ikväll kanske mamma ska sova hemma i Kristinehamn. Jag hoppas att du tycker det är okej min skatt. Hoppas att jag oxå kan känns att det känns okej. Om inte kommer jag till dig igen. Du kommer vara med i tankarna iallafall. Och mamma kommer säkert ringa till avdelningen och fråga hur allt är. Men du är inte så långt bort. Inte 100 mil som i Umeå. Det känns bra. Nu ska jag gå ut och se hur du mår.
Julgranen som meja har pyntat står fint i fönstret:
Kommentarer
Skicka en kommentar