All you need is love

Så har din första jul tagit slut. Men vi har sagt att vi får fira jul igen med dig, kanske i sommar eller så, så kan vi bjuda hem släktingar och vänner och ge dom klapparna de inte fick nu då vi inte hunnit med att köpa. 

På julaftons morgon låg du på mitt bröst. Två stycken klappar hade tomten kommit med. En Laban-skallra från neo. i andra paketet låg ett mjukdjur till dig och en bandana som det stod 1st Christmas på och choklad till dina föräldrar från prematur-förbundet. Jag skickar tack till hon som har hand om prematur-förbundet i Värmland. De låg inne och firade jul på neo förra året så de vet hur det är. Jag frågar också när den värsta oron för sitt barn går över. Ja vet vad ni tänker nu, klart man har oro för sitt barn jämt. Men jag menar om man kanske vaknar en dag och inte har lika stor panik att ens bebis ska dö. Jag får som svar att den oron inte har försvunnit. Jag undrar hur mitt psyke ska palla det. Men jag har kurator-tid i morgon så jag kan ju ta upp det då.

På julaftons-eftermiddagen lämnade vi dig en stund och åkte till din pappas släkt för att äta julbord. Din storasyster var redan där och hon var vacker som en prinsessa. Knut i håret och en riktigt tjusig klänning. Det tindrade i hennes ögon när hon tittade på paketen under granen hos hennes gammelmormor och gammelmorfar. Helt förståeligt för denna familj kan verkligen köpa klappar! 

Efter maten( som smakade som en dröm) sitter vi i soffan och får så många paket, även till dig! Du får bland annat en Superman-body av din faster och jag börjar gråta när jag ser den. För jag tänker på dig. Att du verkligen är en RIKTIG superhjälte. Och jag längtar tills jag får sätta på dig den där bodyn, så ska jag be din faster ta kort på dig. Och om en "snar" framtid, när vi framkallat och förstorat upp det kortet, då kan vi titta på det tillsammans och minnas den stund som vi är i just nu och tänka: det här gick ju vägen. Vad jag önskar att vi var där nu.

Och så får du en elefant-mamma med elefant-barn av din farmor. Jag tänker att det är du och jag i gosedjursform. Hon har gett din storasyster ett sånt gosedjur när hon var bebis och nu får du ett likadant. Matchande påslakan och elefant-overall där ena armen är som en snabel. 

Vad vi längtar tills vi får komma hem.

Vi öppnar några klappar och tar med oss resten till sjukhuset eftersom vi nu varit ifrån dig länge nog. På kvällen kommer farmor och faster med din storasyster medan du ligger på pappas bröst inne på vårt rum. 

När de sagt hejdå öppnar vi våra paket från släkten och glädjespridarna. Så mycket fint vi får att orden inte räcker till. 

På juldagen skjutsar pappa hem meja till Kristinehamn och jag stannar hos dig. 

Pappa kommer tillbaka och vi kör en favorit i repris med mys på rummet under kvällen. Vi tittar på sällskapsresan med dig.

Annandagen åker vi hem till Kristinehamn en stund för att fira jul med mammas släkt. Du har din mosters familj ända nere i Skåne annars men nu har de kommit upp. Du har två busiga kusiner, Melvin och Wille❤ vi äter på restaurang och sedan åker vi hem till huset för att dela ut klappar. Din mormor och låtsasmorfar är oxå med och alla har så mkt paket till oss. Meja har vi lånat en stund oxå så hon får sina klappar. Vi har köpt några små paket till dina kusiner men de undrar nog varför vår familj får så många paket och de får nästan inga. Vad jag skulle vilja ge dom så mycket mer.

 Men jag förklarar att det har blivit lite tokigt nu när vi varit på sjukhus och allt. Den som väntar på något gott❤ Du får ditt första presentkort min skatt. Från mormor och "morfar". Det är på Ikea. Så vi kan köpa dig en säng. Eller skötbord. Eller garderob.

Det känns än en gång väldigt dumt att så många gett oss så fina klappar, folk som hjälpt oss så mycket. Och de får ingenting tillbaka. Jag skickar tack-meddelanden på kvällen och din mormor skriver att det enda vi ska göra är att kämpa. Det är bäst att lyda henne Albin så det får vi göra.

När jag och din pappa åker från Kristinehamn den kvällen har vi samma känsla som infann sig på julafton. Ett vemod. Man skulle ju så gärna vilja vara kvar hos våra nära. Få se när barnen leker med sina saker. Ta sig tid att sitta ner och prata. Men med dig på sjukhus är det en ständig stress när du lämnas. Och man kan inte riktigt slappna av förrän du är med oss igen. 

Igår var en journalist från tidningen Kristinehamnsposten här och intervjuade din mamma och pappa om det vi varit med om. De hörde av sig för någon vecka sedan och skrev att de hade tänkt på oss på redaktionen och kände att de ville skriva om oss. Det tyckte vi var fint. Och när vi väl satt där på cafeet kändes det lite som terapi för själen faktiskt. Att få sitta ner över en kaffe och prata om detta trauma från början till slut. Innan vi gick och mötte honom sa jag till Anders att det kändes konstigt att för en gångs skull inte bli intervjuad för någon teaterpjäs eller revy man ska vara med i. Denna gången har jag myskläder istället för glittertröja. Blekt ansikte med finnar istället för lösögonfransar och spackel. Jag ska inte promota något och behöver inte låta supertaggad med leendet på läpparna. Jag ska bara vara jag och säga precis vad jag känner. Det känns väldigt skönt faktiskt. Det finns inget jag kan säga som kan bli fel. 

Igår kväll slog vi på stort och åt på Texas Longhorn på kvällen med Therese. Det var massa folk när vi kom in så vi funderade på att strunta i det men efter 20 min satt vi vid bordet. Ibland får man faktiskt unna sig. Och det gjorde vi allt. Jag har nog aldrig sett din pappa äta så mycket mat. Han var till och med på min tallrik och tog sista oxfilé-biten jag inte mäktade med. 

Så igår fick du lyxmjölk må jag säga!

Ikväll hoppas vi på att du kommit över 1500 gr. Igår kväll vägde du nämligen 1495❤  Sedan sist jag skrev har du fått pungbråck som måste fixas. Än så länge går det att skjuta in det när du har ont men det är bara tillfälligt. Antagligen behöver du komma till Göteborg för att åtgärda det. Sedan har du även fått hypospadi ( att urinröret sitter på undersidan på din snopp) men i väldigt lindrig form. Vi får se hur du påverkas av det. När läkaren konstaterade ditt pungbråck sa till och med hon att nu får det allt vara nog och vi håller med. 

Har gått med i en sida på Facebook som heter hjärtebarn där jag skrev om dig. Fick tillbaka så fina kommentarer av folk som också har/ varit barn med hjärtfel. 

Fick läsa om deras olika resor. Vår hjärteresa har inte börjat än men det är inte långt kvar. Vi såg en bild på en så fin bebis med ett ärr på bröstet. Precis som du kommer få. Och som din pappa har. Vi såg framför oss den dagen du går med din pappa på stranden. Du håller honom hårt i handen för det är lite klurigt att gå i sand än. Något barn kommer fram och frågar varför ni båda har ärr på bröstet och då kommer du berätta en historia din pappa berättat för dig. Hur den historien låter vet inte jag än. Och säkert inte din pappa heller. Men känner jag honom rätt kan det vara så att ni är hemliga superhjältar som varit med om något coolt. Och det är ju faktiskt sant det där. Att du är vår alldeles egna lilla superhjälte.

Nu har vi allt varit ute på vift med juldagar och restaurangbesök så det får vara nog. Din pappa har precis åkt hem för att vara med din storasyster men hon har lov nu så de kommer i morgon och hälsar på.

Inte lika svårt att säga hejdå till pappa då. ( har dessutom gömt en julklapp i huset som ligger på den sidan jag brukar sova på i sängen. Den blir han nog glad för tror jag) 

Ps. Din morfar var i Kristinehamn dagen innan julafton för att lämna julklapp till oss. Han är nog den tokigaste morfar du kunnat få! Gömmer på tok för mycket julklappspengar i vår trädgård! Och när han är nere i Skåne och hälsar på dina kusiner lämnar han nycklarna kvar i bilen. Ingen tanke på att världen ser ut som den gör. Men det är ju också det vackra med honom. Att han tror gott om oss människor på jorden. Och det har vi också lärt oss med den här resan att även om världen kan se jäkligt orättvis ut finns det människor vi känner och som vi inte känner, som KÄNNER med oss❤

En värld där kärleken spirar. Den världen min skatt ska du få leva i❤