3 december. Vad tiden går fort och samtidigt så långsamt. Om 3 dagar skulle jag och Anders stått med våra vänner på scenen på KCC i Kristinehamn. Vi skulle haft premiär för Thespis Julshow.
Jag älskar att stå på scen. Jag var nära att tacka ja till att vara med mitt andra teatersällskap som ska göra musikal nästa år. ( förlåt regissör, jag menar musikteater) Jag älskar musikaler. Jag räknade i kalendern och insåg att jag i så fall skulle stå på scenen 3 veckor innan beräknad bf. Då fick jag motvilligt tacka nej.
Beräknad bf. Vad man hänger upp sig på det. Du skulle ju kommit ut den 14 februari, på alla hjärtans dag. Jag skulle gått med dig i min mage under jul. Jag tror att jag hunnit målat upp hur resten av graviditeten skulle se ut, vilket gör det så ledsamt när det inte blev som det var tänkt.
Mia här på avdelningen sa en så fin sak när hon jobbade: att det var okej att sörja sin prematur-bebis. Vi älskar ju dig till månen och tillbaka. Du får aldrig tro att det är dig som människa vi sörjer. Men vi kan få sörja att det blev som det blev. Att det var oturligt att få havandeskapsförgiftning och behöva plocka ut dig så tidigt. Att det blev ett akut kejsarsnitt istället för min noggrant tänkta vaginala förlossning. Att din pappa inte kunde vara där när du behövde komma ut. Alla resor i panik som du och jag varit med om. Bil, ambulans, ambulans, flyg, ambulans, ambulans, flyg, ambulans, ambulans, flyg, ambulans för att vara exakt.
Vi får även sörja att vi istället för att ta hem dig, få se hur din kropp täcks av slangar, katetrar och infarter. Istället för att vagga dig till sömns på våra bröst får vi titta på dig genom en ruta när du är ledsen. Våra hjärtan blöder. Ibland blir den känslan för stor. Att vi inte kan göra något för dig. Men vi och många många andra har dig i tankarna hela tiden och vill dig så väl.
Som jag skrivit förut så kan vi inte tacka er nog för att ni därute finns. Både er vi känner och ni som har valt att följa en okänd familjs resa. Denna bloggen kom till för att få rensa huvudet och det har känts väldigt skönt att göra det, om jag så skrivit om en tanke som kommit upp eller hur dagen har varit.
Och vi har sån ångest för att vi inte fått ut vår tacksamhet tillräckligt. Att jag inte hunnit/ orkat svarat på alla dessa fantastiska meddelande jag fått från er, nya vänner som gamla. Ni som har skickat pengar till oss. Ni som skickat presenter. Ni som finns för oss, familj som vänner. Vi är tacksamma! Men tiden räcker inte till att tacka er alla samtidigt som vi vakar över vår son. Jag kan inte skriva blogginlägg eller meddelanden medan jag är hos min son. Och där är jag i princip hela tiden utom när jag skiter, äter eller pumpar. Och när jag behöver göra dessa andra tre grejer kanske jag gör det utan att kolla mobilen. Så när jag skriver ett blogginlägg kanske det inte är så genomtänkt, det skrivs från hjärtat. Och bjuder min kompis mig på lunch så umgås jag med henne. Jag gör inte som jag gjorde förr( umgås och kollar mobilen). Är det något man lär sig av detta är det att uppskatta nuet. Jag tänker inte på vad jag ska skriva, jag bara skriver.
Därför fick jag ännu mer ångest när jag fick höra att en del tagit illa vid sig åt min blogg och mina ord. Att jag inte skrivit om dom. Att hjärtat på dörren inte sattes upp av min mamma utan av någon annan.
Ja, massa saker togs upp. Det gör mig ledsen. Ledsen att jag sårat de som finns här vid vår sida och att de tagit illa vid sig. Ledsen för att jag inte orkar känna mig mer misslyckad än jag redan är. Ledsen för att Anders blir ledsen och att jag inte kan krama om honom. Ledsen att tårarna inte kan ta slut. Ledsen att vi inte lyckats visat att vi uppskattar dom. För även om jag skrev om någon tanke istället för deras besök här på bloggen, hoppas jag att vi visat dom i verkligheten att vi älskar dom. Det måste ändå vara det som räknas! En riktig kram måste väl ändå vinna över några ord på en blogg?
Min och Anders verklighet är att vi har en son på sjukhus. En son som svävar mellan liv och död. Vi har även ett till barn i vår familj som vi ska försöka ge så mkt kärlek vi kan i allt detta. Vi förstår att det inte är lätt att vara vän/ anhörig till oss. Just nu kan vi inte hjälpa er med den oro ni har. Vi är inga superhjältar. Vi har nog.
Jag och Anders frågar oss ofta det. Hur vi ska kunna ge tillbaka för allt vi fått? Vi klurar på det.
Igår var din farmor här på besök. Hon fick titta in i dina små ögon för du öppnade dom när hon tittade förbi. Sedan var vi med om något fantastiskt: Du ville till mammas bröst! Eva hjälpte dig dit och känslan av att ha dig trevandes och sugandes på mammas tutte var obeskrivlig. Min lilla son, som egentligen är i v 29. Helt magiskt!
Nu ska jag gå ut och sitta hud mot hud med dig. Idag kommer nog pappa och storasyster för att hälsa på. Det ska bli så skönt att träffa dom!
Har suttit och läst kärleksord som din faster gett oss. Många kloka ord fanns i den boxen. Vi låter kärleken besegra❤
Och du, låt kärleken slå rot
Och växa sig stark fast livet kan ta emot
För hur ska vår ensamhet ta mark?
När ögonen tror, att ingenting gror
För en gångs skull
Låt kärleken slå rot
Helt otroligt att det finns folk som anser att de ska ha en klapp på axeln (i form avatt bli omnämnda i ett blogginlägg) för att de besökt er eller gett er presenter, och dessutom delger er sitt missnöje. Som om ni inte har tillräckligt att tänka på! Av vilken anledning har man då stöttat er egentligen?? Det kan man fråga sig. Tycka och tänka får varje människa göra, men måste man verkligen vädra allt i alla lägen? Vi har varken besökt er eller skickat presenter än. Men vi ser att ni är omgivna av mängder med kärlek och vi finns här i bakgrunden och tänker massor på er. Säg bara till om det finns något som vi kan göra!
SvaraRaderaVilken känsla att Albin ville ha bröstet!! :-) Trots att han är så pyttepytteliten än <3
Kram på er alla 3!!
Åh, att det alltid ska finnas människor som gör att det man gör eller säger inte känns tillräckligt. Jag blir ledsen och arg när du skriver så, för det är inte meningen att ni ska behöva oroa er eller ens bry er om såna saker nu! Ni har fullt upp att, med all rätt i världen, tänka på er son och er själva. Ni ska inte behöva lägga energi på att oroa er för att andra tar illa upp. Jag tror inte att de allra flesta gör det heller, utan att de fullt ut förstår att ni inte svarar på meddelanden eller skriver om exakt allt på bloggen. Att ni vill dela med er av er resa är helt otroligt i sig, man känner sig privilegierad av att få ta del av er vardag med lilla Albin. Det är inte alls självklart att göra det, så det är stort. Många många kramar till er, vi tänker på er hela tiden, utan att vilja ha något tillbaka ;-)
SvaraRaderaJag känner inte er. Satte in lite pengar iaf för jag tänkte det kunde underlätta. Hoppas de kom in och att det hjälpte. Förväntar mig ingenting tillbaka, vill bara vara en medmänniska.
SvaraRadera