Something about Christmas Time❤

Så var det dan före doppare. För ett år sedan satt jag och Anders med våra vänner Therese och Jannis och hade uppesittarkväll med bingo lotter, 

Granen stod på plats därhemma och paketen var inslagna. Detta år skulle vi invigt vårt hus, jag hade gjort ett evenemang på Facebook där vi bjöd in våra vänner till julmys. Vår kompis Bobban pratade om att det vore mysigt med en kompis-tradition som vi kunde återkomma till varje år, där vi träffades och umgicks. Jag längtar efter att få starta den traditionen. Nästa år Bobban❤

Fick reda på att mina vänner och Anders hade ordnat överraskningsmys för mig igår. Tyvärr blev några förkylda så vi fick ställa in men jag passar ändå på att tacka för omtanken. Det hade verkligen varit jättemysigt att få träffa er. 

Ja nu har det varit lite fullt upp i några dagar. Therese och Emma kom hit och vi tittade på film i lördags. Jag fick ta in Albin på rummet den dagen så han var med. I söndags kom min älskade vän Lovisa och hälsade på. Ett väldigt kärt återseende, tårarna rann för oss båda. Jag var och hälsade på henne i Göteborg ca två veckor innan allt startade. Henne köpte jag mina första mamma-kläder med och hon envisades med att jag skulle köpa stl M på mamma-tröjan för jag skulle ju bli så stor. Köpte en body till Albin i stl 48, en blå med noter på, som alla skrattade åt när jag kom gem från Gbg. "-Den där kommer ju vara för liten!"

Tji fick ni. ❤

Igår kom äntligen Anders efter dagar av saknad. Min mamma och Hans skulle till Karlstad för att köpa julklapp så jag passade på att följa med dom till Ikea. Det blir en himla skillnad på mig när jag vet att Anders är hos dig. Jag blir lugn. Blir mig själv igen. Kan ta till skratt. Det tycker jag känns skönt. 

Med dig lille skrutt har det hänt en hel del. Du väger nu 1395 gram och läkarna säger att när du väger 1600 gram ( eventuellt om två veckor) är det dags för oss att åka till Göteborg och operera in en konstgjord ductus. Det känns faktiskt helt okej just nu att det ska börja mekas med hjärtat. Jag tycker att det märks lite på dig att ditt hjärtfel börjar synas lite i hur du syresätter dig och så. Men jag är ju ingen läkare. Det som känns lite jobbigt är att det som förut var så skönt att se, att saturationen steg när du kom till mamma och pappa ( som gör att man kan sänka syrgasen) är nu nästan tvärtom. Att man nästan får höja syrgasen mer när du sitter hos oss. Men som sagt, det har nog mer med ditt läge att göra. Systrarna här säger att även fast du inte syresätter dig lika väl mår du ändå jäkligt gott hos oss.

Första kvällen det var påtagligt att du gick ner i saturation låg jag och stirrade på dina maskiner, på siffror och mätare. Till slut sa en syster: men du Emelie, du kommer få nackspärr om du ska titta på de där apparaterna hela tiden! Titta här istället!

Så gav hon mig en spegel så jag kunde titta på dig. Du låg och sov så gott.

-Hur tycker du din son ser ut att ha det? Frågade hon.

-Bra.Svarade jag.

-Just det! Titta till höger på din son istället för vänster på maskinerna så ska du se att det blir bra.

Nu ska jag gå ut till dig. Idag är det dags för ögonundersökningen. Kanske inte blir lika lugnt och fint idag har jag en känsla av. 

Önska oss lycka till❤

I eftermiddag får vi se ifall mamma åker iväg till Kristinehamn en sväng eller om det blir pappa. Vi behöver styra lite saker inför julen. Har inte bestämt mig om det blir heldag på sjukhuset för mig eller om jag ska hen en stund i morgon. Och det sköna är att jag inte behöver bestämma det än. 

❤