Fortsätt till huvudinnehåll

Havet är djupt

Andra delen av dagen igår gick lite mer i glädjens tecken om man säger så.
Mamma Emelie ryckte upp sig och gick ut till dig där du och Mia väntade. Hon har ju inte sett dig på ett tag och hon såg att du blivit så stor nu.

Du kom ut och fick maten liggandes på mitt bröst. Sedan frågade Mia hur kvällens planer såg ut och sa att ett bad skulle nog sitta fint på kvällskvisten.

Så efter att ha myst färdigt så är det dags. Eftersom du mäts på kvällen så började vi med det. Först tillbaka till sängen där blöjan ska tas bort. Du har bajsat och kissat. När jag tagit loss blöjan bajsar du ännu mer. Och kissar på Mia. 
Sedan får jag lägga dig på vågen och detta är första gången du vägs alldeles naken. Utan mössa och blöja. Inte ens cpapen är på under dessa sekunder. Fin vikt hamnar på 1315! Mamma är så stolt. Så hade du precis bajsat oxå så denna vikt känns mest riktig❤

Efter vägningen kommer du tillbaka till sängen en snabbis. Mia har kommit in med baljan och hällt i lite olja så du ska få en riktig spa-upplevelse. :)
Då kissar du igen! Så den nybäddade sängen blir nerkissad. Bäst att passa på när det ges möjlighet! 
Mia frågar om jag ska ta Albin eller hålla i cpapen. Hjärtat skriker Albin och hjärnan skriker cpap. Jag är ju så fruktansvärt rädd för dessa beslut. Helt enkelt för att jag inte litar tillräckligt mycket på mig själv. Men jag säger tillslut att jag ska hålla Albin. Varje gång jag vågar växer jag lite iallafall och snart är det inte långt kvar tills vi ska ta hand om dig på egen hand.
Sagt och gjort, plötsligt håller jag min son i badet. Såklart väldigt stelt. För huvudet ska inte tappas vilket gör att jag nästan inte vågar släppa ner honom alls.
Mia säger att jag får försöka få ner rumpan lite mer men den flyter upp och jag är väldigt tafatt. Och du är väldigt viril min skatt. Händer och fötter överallt. Vart har du kommit egentligen? Men det ser inte ut som du tycker det är alltför hemskt. Du ser mest undrande ut. Sedan kissar du igen. Mia och jag står med cpap och bebis och funderar över vem vi hade tänkt ska tvätta den här lille gossen under dubbelhaka och öron? Som tur är finns syster Frida inte långt bort så hon hjälper till. Hon hinner även ta kort på oss innan det är dags att lägga tillbaka dig i sängen och vira in dig i filtar. Du ser så fundersam ut. Vad var jag med om egentligen? Vad hände precis?

Älskade barn❤ natten hade varit lugn och nu på morgonen när jag gav dig mat låg du på 44 i saturation. Det märks väldigt väl att saturationen är väldigt läges-bestämmande och har inte så mycket med syrgasen att göra. 
Nu är frukosten intagen så nu blir det bebismys❤❤
( Mia-vågade inte ha med dig på bilden då det lät igår som om du inte var så glad att vara med på kort. Vill inte att du ska bli arg på mig:) )

Kommentarer

  1. Så fina ni är :) Tack för du klippte till bilden/Mia

    SvaraRadera
  2. Men så söt han är! Och du med :-) kram!

    SvaraRadera
  3. Fantastiska framsteg ni gör! Du är otroligt tuff och samtidigt empatisk.

    SvaraRadera
  4. Hej Emelie. Jag är så tacksam att få följa er resa. Albin är en bedårande pojke. Du är otroligt stark och befriande ärlig. Jag beundrar dig och önskar er all lycka jag kan tänka! Jag ber för er till Gud som gör allt möjligt. Heja Albin, vackra barn som kämpar så väl. Ni är en fantastisk familj! Kramar från Camilla från din skola i Gullspång <3

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Heart of gold

Februari, mest känd som Vabruari. Det är vad vi gör nu, hosta & snor har hittat till Abbe.  Men februari är även en månad då hjärtat får stå i fokus. Och i vår familj har både pappa & son opererat hjärtat, faktiskt helt oberoende av varann.  Efter en hjärtlig förfrågan från Hjärt-Lungfonden kommer Albins berättelse här ❤️ Albin föddes 8 november 2014, den minsta bebis jag nånsin sett. Pga havandeskapsförgiftning behövde han komma ut redan i vecka 25 och med sina nätta 600 gram tog han oss med storm.  Vi visste nu att ingenting skulle bli som förut. Vad vi inte visste var om vår pojke skulle överleva. Han lades i respirator och i två dagar satt jag och stirrade in i plexiglaset på kuvösen, följde blicken från sladdarna som satt på min pojk till maskinen de var kopplade till. Och jag tänkte att det krävdes så mycket för att hålla honom vid liv.  Efter två dagar fick jag äntligen hålla honom i min famn för första gången och det var egentligen först då som det kom en

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spindelmannen.

Till mitt sista andetag ska jag älska dig med hjärtats alla slag

Älskade Albin. Tänk att det har gått en hel vecka sedan vi kom hem. Ofattbart när jag tänker på det. Sakta plockar vi upp spillrorna av våra liv för att bygga upp en så bra grund det bara går.  Resan har varit allt annat än lätt. Om du inte varit så stark vet jag inte hur jag kunnat fortsätta leva. Tack min älskade son för att du är den du är. En krigare från första stund du tog ditt första andetag. Tack till dig för att du orkade kämpa och fortfarande gör. Och tack till gudarna däruppe som hörde alla våra böner.  Idag har vi fått tid för din operation. 7 juli ska ditt bråck äntligen åtgärdas. Sjung Halleluja. Då har du kämpat med det i 8 månader. Jag ska inte sticka under stolen med att det bara känns helt fantastiskt. Ännu en gång som vi går in genom sjukhusdörrarna. Ännu en gång vi ska skrubba dig till tårar. Ännu en gång vi ska lämna bort dig för att sedan se dig ligga utslagen på iva. Med sond igen. Men tänk efteråt. När du inte har ont av det längre. Fy satan i gatan vad vi ska l