Fortsätt till huvudinnehåll

Aldrig ska jag sluta älska dig

Nu har det gått några dagar sedan mamma skrev. Jag vaknade i måndags av att jag kände mig svullen i halsen och lite täppt i näsen. Paniken infann sig direkt. Kommer detta innebära att jag inte kommer kunna sitta med Albin nu? Jag går ut till dig och du är vaken. Dina ögon tittar på mig och jag börjar gråta direkt. Det får inte vara så! Jag berättar för personalen med gråt i halsen att jag inte känner mig helt kry och de säger att vi får vänta tills ronden kommer.
Läkaren kommer och säger att jag får vänta några timmar för att se om jag blir sämre. Jag frågar om blöjbyte och hon tycker inte att jag ska göra detta heller. 
När ronden är klar går jag in och gråter. Vilken mamma du har. Det enda jag kan göra för dig som mamma är byta blöja, ge mat och ge dig kärlek genom kmc. Nu kan jag inte göra något av det. Jo en sak- pumpa! Och produktionen har gått ner de senaste dagarna oxå så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är ju inte bara för din skull heller, mamma behöver verkligen din närhet också älskade skatt. Jag tror det är 2 dagar totalt sedan du kom som jag inte suttit kmc med dig. Den dagen vi fick reda på ditt hjärtfel och dagen vi kom tillbaka från Kristinehamn då pappa satt med dig. 

Jag springer ner till Apoteket och köper på mig förkylnings spray och vitaminer för närmare 400kr för att sedan gå till rummet och proppa i mig allt.

Jag sätter mig och tittar på dig. Finns inget annat att göra. Personalen kommer och frågar om jag vill ge mat och jag säger: om jag får?
Det tycker de är okej. Och när det gått några timmar känner jag att jag inte mår sämre så då äntligen får jag ta på mig munskyddet och sitta med dig. När du somnat på bröstet får jag verkligen hålla igen tårarna som är påväg att droppa på dig. 

Igår var Anders och Meja här och vi skrev på faderskapet. Det ska bli roligt när man kan ta med Meja lite mer i detta, det märks att hon verkligen är intresserad när det finns saker man kan få med henne på. Hämta blöja, blöta kompresser. Snart dröjer det inte förrän hon kan få sitta med lillebror en liten stund berättade en sköterska och det är nog roligt för henne och viktigt! 
Det känns så svårt detta med att fira jul. Våra familjer. Meja. Albin. Hur ska denna jul se ut? Man kan ju tro att vi kan lämna Albin nu när han är så liten men på riktigt är dessa veckor att sitta kmc med honom, en faktor till att han fortfarande lever. Han är ju för liten för att säga till att han behöver mamma och pappa. Jultomten kommer komma till neo❤ 
Du ska få träffa tomten, vi får se om du blir rädd.

Igår gjordes lungröntgen och den såg bra ut. I morgon ska de både kolla ögonen för synskador och göra ultraljud på hjärtat. 
Syrgasbehovet är större nu vilket får mammahjärtat att slå dubbla slag. Förut har du legat runt 30-40 och nu är du uppe i 60-75. En natt hade du varit uppe på 100, set var tur inte mamma var vaken då. Men dessa veckor är det normalt att det pendlar. Och med lungsjukdom OCH hjärtfel kan det bli lite svårt. Men du kämpar på. Igår hade du gått upp till 1230 gr! Och nu äter du 18 ml varannan timme.du är med så mycket mer nu. Vaken och alert. Jag och Eva tror att du kommer dansa balett när du blir stor. Dina händer när du tar upp de i luften samtidigt som benet är som taget ur Svansjön:) Och dina ögon.

Idag har vi kommit ännu till ett delmål. Du ska gå komma ur kuvösen och in i en värmesäng! Du blir lite mer " tillgänglig" på det viset. Nu ska jag mysa med dig. Tacka vet jag munskydd!!! 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...