Fortsätt till huvudinnehåll

Du är det finaste jag vet

När du kom till världen min älskade skatt var vi i Umeå. Via anhörigboendet fick vi tillfälle att träffa andra föräldrar som fått bebisar som också är för tidigt födda. De går igenom samma sak som vi gör.

Vissa dagar kom dessa föräldrar ner till vårt gemensamma kök med gråten i halsen, i bland kom bara en förälder ner för den andra behövde få gråta ifred. 
Vi andra föräldrar visste redan hur läget var. Denna dag var en så kallad "dålig dag". En sån där dag när läget inte är stabilt med bebisen. Allt står inte rätt till. 
Den oro man har över att ens bebis kommit ut för tidigt är oro nog men mår bebisen bra för stunden är det en "bra dag". 

Vi såg alla föräldrar vi träffade komma ner och berätta om deras bebis "dåliga dag".
Vi förstod inte riktigt hur en dålig dag såg ut. Du har alltid varit så stabil min älskling. Vi hade en "dålig dag" när vi fick reda på ditt hjärtfel. Eller när Anders fick läggas in på mava när vi var i Umeå. Men det var mamma och pappa som hade dålig dag, inte du. 
För även om vi fick reda på ditt hjärtfel så har du inte haft ont av det än.
Jag har bävat för den dagen. Den där dagen då du har en dålig dag. Hur ska det kännas?

Inatt låg jag och pratade med din pappa tills ganska långt in på natten. När jag sedan låg i sängen hörde jag hur det larmade utanför dörren. Jag tänkte: stackars lilla bebis som inte mår bra. 
Jag var helt säker på att det inte skulle vara du min älskling. Du har ju varit lugn i över tre veckors tid.

I morse fick jag reda på att det var hos dig som hade larmet hade pipit mkt inatt. 
Denna natt har varit jobbig för dig. 
Du dippar lite för mkt min älskling.
Nu på morgonen när jag har suttit hos dig har du varit lite lugnare. Vi hoppas det får fortsätta vara så.

 Idag hoppas jag på något vis att du har en "dålig dag". För det måste man få ha ibland även fast man är en liten bebis som du är. 
Låt detta vara en dålig dag. Låt det inte finnas någon förändring på ditt hjärta. 
Det ska tas ultraljud på dig idag eller i morgon. Då får vi se. 

Mamma ska upp och kolla blodtrycket nu. Sedan kommer hon tillbaka. Mia tar hand om dig så länge, det känns tryggt❤

Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt 
Och aldrig jag lämnar det åter
Min lycka är din, din lycka är min
Och gråten är min när du gråter❤



Kommentarer

  1. Hej!
    Jag känner inte dig eller din familj. Jag har hamnat på din blogg av en ren slump. Jag har inte heller varit med om det ni upplever. Ändå följer jag er resa och berörs otroligt mycket av den, ofta har jag svårt att hålla tillbaka tårarna. För en sak har vi gemensamt, vi är båda mammor. Jag har 3 barn som alla fötts utan komplikationer, men moderskänslorna känner jag igen. Det finaste vi har är våra barn och självklart önskar man det bästa för dem. Jag kommer fortsätta följa er. Jag kommer som jag gjort hitills kolla bloggen varje morgon och kväll och hoppas på nytt inlägg som säger att allt är stabilt med er lille Albin. Ni är otroligt starka, vilket ni så klart måste vara. Jag håller tummarna för er och tänker på er!
    Stor kram
    Sara

    SvaraRadera
  2. Hej! Jag är precis som ovanstående, en tjej som onte känner dig.
    Också jag heter Emmelie och är ifrån Karlstad. Jag är gravid i vecka 22, och kollar din blogg ett par gånger om dan ifall du skrivit något. Vet inte vad jag egentligen vill säga med denna kommentaren, mer än att också jag vill sända många tankar och styrke kramar till er och er vackra, starka pojke.

    SvaraRadera
  3. Hoppas läget är stabilt för eran kämpe,vi tänker på er uppe i Umeå. Styrkekramar! Josefin

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Heart of gold

Februari, mest känd som Vabruari. Det är vad vi gör nu, hosta & snor har hittat till Abbe.  Men februari är även en månad då hjärtat får stå i fokus. Och i vår familj har både pappa & son opererat hjärtat, faktiskt helt oberoende av varann.  Efter en hjärtlig förfrågan från Hjärt-Lungfonden kommer Albins berättelse här ❤️ Albin föddes 8 november 2014, den minsta bebis jag nånsin sett. Pga havandeskapsförgiftning behövde han komma ut redan i vecka 25 och med sina nätta 600 gram tog han oss med storm.  Vi visste nu att ingenting skulle bli som förut. Vad vi inte visste var om vår pojke skulle överleva. Han lades i respirator och i två dagar satt jag och stirrade in i plexiglaset på kuvösen, följde blicken från sladdarna som satt på min pojk till maskinen de var kopplade till. Och jag tänkte att det krävdes så mycket för att hålla honom vid liv.  Efter två dagar fick jag äntligen hålla honom i min famn för första gången och det var egentligen förs...