Fortsätt till huvudinnehåll

Du är det finaste jag vet

När du kom till världen min älskade skatt var vi i Umeå. Via anhörigboendet fick vi tillfälle att träffa andra föräldrar som fått bebisar som också är för tidigt födda. De går igenom samma sak som vi gör.

Vissa dagar kom dessa föräldrar ner till vårt gemensamma kök med gråten i halsen, i bland kom bara en förälder ner för den andra behövde få gråta ifred. 
Vi andra föräldrar visste redan hur läget var. Denna dag var en så kallad "dålig dag". En sån där dag när läget inte är stabilt med bebisen. Allt står inte rätt till. 
Den oro man har över att ens bebis kommit ut för tidigt är oro nog men mår bebisen bra för stunden är det en "bra dag". 

Vi såg alla föräldrar vi träffade komma ner och berätta om deras bebis "dåliga dag".
Vi förstod inte riktigt hur en dålig dag såg ut. Du har alltid varit så stabil min älskling. Vi hade en "dålig dag" när vi fick reda på ditt hjärtfel. Eller när Anders fick läggas in på mava när vi var i Umeå. Men det var mamma och pappa som hade dålig dag, inte du. 
För även om vi fick reda på ditt hjärtfel så har du inte haft ont av det än.
Jag har bävat för den dagen. Den där dagen då du har en dålig dag. Hur ska det kännas?

Inatt låg jag och pratade med din pappa tills ganska långt in på natten. När jag sedan låg i sängen hörde jag hur det larmade utanför dörren. Jag tänkte: stackars lilla bebis som inte mår bra. 
Jag var helt säker på att det inte skulle vara du min älskling. Du har ju varit lugn i över tre veckors tid.

I morse fick jag reda på att det var hos dig som hade larmet hade pipit mkt inatt. 
Denna natt har varit jobbig för dig. 
Du dippar lite för mkt min älskling.
Nu på morgonen när jag har suttit hos dig har du varit lite lugnare. Vi hoppas det får fortsätta vara så.

 Idag hoppas jag på något vis att du har en "dålig dag". För det måste man få ha ibland även fast man är en liten bebis som du är. 
Låt detta vara en dålig dag. Låt det inte finnas någon förändring på ditt hjärta. 
Det ska tas ultraljud på dig idag eller i morgon. Då får vi se. 

Mamma ska upp och kolla blodtrycket nu. Sedan kommer hon tillbaka. Mia tar hand om dig så länge, det känns tryggt❤

Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt 
Och aldrig jag lämnar det åter
Min lycka är din, din lycka är min
Och gråten är min när du gråter❤



Etiketter:

Kommentarer

  1. Anonym1 december 2014 kl. 11:55

    Hej!
    Jag känner inte dig eller din familj. Jag har hamnat på din blogg av en ren slump. Jag har inte heller varit med om det ni upplever. Ändå följer jag er resa och berörs otroligt mycket av den, ofta har jag svårt att hålla tillbaka tårarna. För en sak har vi gemensamt, vi är båda mammor. Jag har 3 barn som alla fötts utan komplikationer, men moderskänslorna känner jag igen. Det finaste vi har är våra barn och självklart önskar man det bästa för dem. Jag kommer fortsätta följa er. Jag kommer som jag gjort hitills kolla bloggen varje morgon och kväll och hoppas på nytt inlägg som säger att allt är stabilt med er lille Albin. Ni är otroligt starka, vilket ni så klart måste vara. Jag håller tummarna för er och tänker på er!
    Stor kram
    Sara

    SvaraRadera
  2. Anonym2 december 2014 kl. 02:07

    Hej! Jag är precis som ovanstående, en tjej som onte känner dig.
    Också jag heter Emmelie och är ifrån Karlstad. Jag är gravid i vecka 22, och kollar din blogg ett par gånger om dan ifall du skrivit något. Vet inte vad jag egentligen vill säga med denna kommentaren, mer än att också jag vill sända många tankar och styrke kramar till er och er vackra, starka pojke.

    SvaraRadera
  3. Anonym3 december 2014 kl. 06:32

    Hoppas läget är stabilt för eran kämpe,vi tänker på er uppe i Umeå. Styrkekramar! Josefin

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...
12 kommentarer
Läs mer

Ack Värmeland du sköna

Då var denna dag till ända.  En sak jag kan tänka mig är svårt att förstå för er som inte har haft barn på neo är att dagen består av ett enda stort schema. Jag förstår om det låter konstigt. Vad finns mer att göra än att titta till sitt barn? Nu är ju mitt fall lite annorlunda eftersom jag har min sambo på MAVA så det är ju ännu ett till ställe jag vill vara på. Men om jag backar några dagar tills innan Anders hamnade på MAVA:  8.00 går upp och gör sig i ordning 8.30 upp en våning & pumpar bröstmjölk 9.00 träffar lillen och lyssnar till ronden.  10.00 Upp en våning till och kollar blodtrycket 10.30 går ner och äter frukost 11.00 går upp och pumpar bröst 11.20 förbereder känguru 11.40-14.40 sitter hud mot hud 14.40 byter blöja och bäddar rent 15.00 pumpar bröst 15.15 går ner och lagar/ äter lunch 16.00 går upp igen till killen och pappa sitter känguru ( jag kollar på) 18.00 pumpa bröst ( här finns möjlighet till handling, gråtande sammanbrott eller sitta och prata med...
3 kommentarer
Läs mer

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...
10 kommentarer
Läs mer