Till mitt sista andetag ska jag älska dig med hjärtats alla slag

Älskade Albin.

Tänk att det har gått en hel vecka sedan vi kom hem. Ofattbart när jag tänker på det. Sakta plockar vi upp spillrorna av våra liv för att bygga upp en så bra grund det bara går. 

Resan har varit allt annat än lätt. Om du inte varit så stark vet jag inte hur jag kunnat fortsätta leva. Tack min älskade son för att du är den du är. En krigare från första stund du tog ditt första andetag. Tack till dig för att du orkade kämpa och fortfarande gör. Och tack till gudarna däruppe som hörde alla våra böner. 

Idag har vi fått tid för din operation. 7 juli ska ditt bråck äntligen åtgärdas. Sjung Halleluja. Då har du kämpat med det i 8 månader. Jag ska inte sticka under stolen med att det bara känns helt fantastiskt. Ännu en gång som vi går in genom sjukhusdörrarna. Ännu en gång vi ska skrubba dig till tårar. Ännu en gång vi ska lämna bort dig för att sedan se dig ligga utslagen på iva. Med sond igen. Men tänk efteråt. När du inte har ont av det längre. Fy satan i gatan vad vi ska leva då mitt barn. Vi ska leva som aldrig förr. 

Idag har vi spelat in hemmafilmen vi ska skicka till Sofias Änglar. Det kändes riktigt jobbigt. För man sätter sig själv i nåt jäkla hörn med dumstruten på och känner: Varför gör vi det här? Det finns så många familjer som har större problem än oss. Med hus som inte går att bo i. Nej oss är det inte synd om. 

Fast jo, det här har varit det jobbigaste år vi nånsin varit med om och som vi förhoppningsvis aldrig kommer behöva uthärda igen. Det var en pärs att gå igenom all oro inför Anders operation, skriva testamente i "fel" syfte, en rädsla för alla inför vad som komma skall. Sommar med rehabilitering. Få en jobbig början på graviditet där jag spydde konstant för att sedan upptäcka havandeskapsförgiftning. Med ambulans till Uppsala, flyg till Umeå, inte träffa Meja, åka från Anders, föda själv 100 mil bort, jävligt kritiska dagar som följdes upp av hjärtfel, flyga till Uppsala, flyga till Karlstad, ambulans till Göteborg för dig, hjärtkateterisering med ballongsprängning, tillbaka till Karlstad, prat om Göteborg, uppskjuten operation, permission över helgen, utskrivning och äntligen hemma, bil till Göteborg, få operationen uppskjuten än en gång, hem igen, bil till Göteborg, operation äntligen klar. Nu hemma! Om två veckor: Göteborg. För att inte tala om alla resor vi haft till sjukhuset under tiden vi fått vara hemma. Och alla dessa känslor! Hälsokontroll på alla innan de kommer för att hälsa på. Påminna om handsprit varje kvart. Alla dagar utan Meja. Alla dagar du och jag varit ifrån din pappa och Meja. Vår familj som varit halv för många dagar under detta året. Och alla våra nära som gått i oro. Hela vårt sociala liv försvann.

Nej vi kanske inte har ett fallfärdigt hem. Och det viktigaste är såklart att vi har varandra. Men nu är både pengar och ork slut för att starta ett renoveringsprojekt. Nu vill vi bara leva. Men badrummet är så gammalt, för litet och varmvattnet tar slut så vi får gå ner till den kalla källaren. Och för din del använder vi matbordet för att kunna tvätta dig ren. Just den biten vore ju något ofantligt skönt om de kunde hjälpa oss med. Så vi ska skicka in i alla fall så har vi gjort vad vi kunnat. 

På måndag ska vi till BVC för första gången. Kände mig aningen dum när jag ringde och skulle förklara varför jag inte hört av mig tidigare. Men hon svarade att de fått uppgifter om vår situation så de hade haft lite koll på oss i allafall.

Igår var vi till sjukhuset igen. Ditt hjärta såg så bra ut❤ du hade gått ner i vikt igen ( du drog sonden på midsommaraftons kväll men det har gått fint med flaska, du kan allt du) men du ligger fint i kurvan för att vara 4 månader ( som du är fast ändå inte). Vi har bytt mat till Nan 1 och i förrgår fick du prova smakportion för första gången. Jag har spelat in det så du kan få se dina miner själv om några år och skratta med oss:) så fundersam! 

I söndags överraskade jag din pappa med bio och mat. Din faster och farmor var så snälla och tog hand om dig under tiden, det gick bra som alltid. 

Vi såg Jurassic World- riktigt bra!

Nej nu ska vi försöka sova lite här. Din syster sover sött sedan länge och du snarkar här bredvid mig. Din pappa spelar spel på nedervåningen och jag ska göra det bästa av allt: Somna till dina andetag! 

Denna resa har lärt oss mycket. Vi vet vilka som står med oss när våra ben inte bär. Vänner som visar att de bryr sig om oss. Personer vi inte känt sedan tidigare som hört av sig och därmed fått en plats i våra hjärtan. Alla dessa meddelanden jag fått från alla, att ni tänker på oss och är med oss. Jag börjar låta tjatig men jag kan inte tacka er nog.