Fortsätt till huvudinnehåll

Jag kommer älska dig när jorden gått under

Finaste Abbe. 

Dagen efter vi kommit hem från Göteborg ringde de och vi fick ett nytt datum. 8 juni är det satt nu. Så vi åker på söndag morgon och får då veta vart vi ska bo. 
Det var ändå skönt att få komma hem och fylla på lite energi, istället för att gå och vänta på sjukhuset. Det är ingen vidare trevlig miljö, pratas ju tyvärr inte om något annat än sjukdomar. Jag har även insett att det finns föräldrar som försöker "bräcka varann" i deras barns hjärtproblem. Verkligen inte alla, det säger jag inte. Men sist vi var i Gbg lyssnade jag när två familjer pratade med varann och det blev knappt att de lyssnade på varandras hjärteresor utan avbröt i den andres meningar hela tiden. 
Varje resa är inte den andra lik. Men känslorna är samma. Alla där har levt i tanken om att ens barn kanske kommer dö. Alla där har fått lämna deras barns liv i någon annans händer. Det finns en sårbarhet som är svår att förstå för dom som inte varit där. Min önskan skulle därför vara att stötta varann, istället för att försöka vinna tävlingen: Vems barn är sjukast?

Nåväl, nog om det. Mamma har kommit på att hon är väldigt väderberoende. I onsdags när vi fick åka hem sken solen och jag kände ändå en glädje i att få komma hem till hus, vänner och familj igen. På torsdagen regnade det. Då regnade det från mammas ögon också, 
På torsdagen följde jag med Bobban på gym-pass. Jag körde järnet men när det var fem minuter kvar hade kroppen sagt sitt. Jag orkade inte göra de sista övningarna alls i samma tempo och när tränaren sa att tiden var ute kände jag mig helt misslyckad. Jag började gråta! 
Dock såg ingen annan detta som tur var förutom Bobban. Det var väl massa spänningar som släppte antar jag. På fredagen kom min älskade syster och sov över. Det var längesen vi umgicks bara hon och jag. Det var väldigt trevligt! 

På lördagen vankades det kalas för vänner på teatern. Vi hade barnvakt en liten stund så jag och Anders åkte ner och hann gå tipspromenad och början på ett musikquiz. När vi kom hem sa Anders att jag kunde få åka ner igen. Jag funderade på det ett tag och efter att ha gett dig mat och fått dig att somna bestämde jag mig för att åka ner igen. Anders pratade i telefon med sin bäste vän och jag visste att de brukar kunna prata rätt lång stund när de sätter igång. Det visade sig vara rätt beslut då jag fick veta att de pratat i 4 timmar(!). Den vännen har du fått ditt mellan-namn ifrån och kommer få många härliga minnen från denna familj.

Din mamma hade verkligen jättetrevligt på teatern bland vänner. Dansade på scenen och pratade med fina själar. Det är dock konstigt hur hjärnan kan spela spratt. För när jag står där på dansgolvet och dansar kan jag inte annat än få skuldkänslor. Att jag ska stå här och fåna mig när jag borde vara hemma med dig. Att andra tittar på mig och tänker att hur kan hon stå där och dricka rosévin när hon har en sjuk bebis? Men så kommer Mickan fram och utan att jag sagt något om dessa tankar lägger hon armarna runt mig och säger att jag är så värd det här. Och då känns det bättre. 

På söndagen hade vi först besök av Lollo och bobban som kom med rosor till mig på min första "riktiga" mors dag. du fick en jättesöt elefant! Efter att älskade Meja kommit åkte vi för att fira mors dag hos din farmor med din faster. 

Jag fick en jättefin bukett av er!

Dagarna härhemma går alldeles för fort. Vi har träffat vänner och familj. 

Du har även fått en ny framtida vän Abbe. Häromdagen var jag hos fina Caroline och kände på lilla Love som låg där i magen och sparkade. På morgonen dagen efter fick jag meddelande att han kommit ut. Ska bli så mysigt att få träffa honom. Det tar vi efter Göteborg. 

Igår var du vaken mest hela tiden. Och hade långa stunder då du grät. Kl 21 bestämde jag mig för att försöka få dig till sömns med en barnvagnstur. Jag har fått ont i ena foten sedan några dagar tillbaka så jag småhaltar litegrann. Du var vaken under hela turen och halvvägs hem började du tok-skrika. Det slutade med att jag fick ta upp dig i famnen. Om någon granne tittade ut genom fönstret under just den tiden fick de sig nog ett skratt. 28-årig kvinna, haltandes med ett barn instoppat under jackan samtidigt som hon försöker dra barnvagnen framåt. 

När du väl somnade sov du hela natten. Inte förrän kl var 05.30 sa du till. Utslagen hjälte.

Idag skulle egentligen din mamma och pappa gå ner till Mastis och vara med på musikquizet. Vi hade fixat barnvakt och Starboys skulle ha spelat så det hade varit sååå roligt! Men det var fullbokat sedan en vecka tillbaka. Vi får se om vi hittar på något annat, kanske tar Meja på restaurang. 

I förrgår var jag först med din storasyster till hennes skola och sedan var vi till sjukhuset med dig. Inget nytt, saturationen var bra som vanligt och du hade gått upp till 5435 gram. 

Nu ska mamma försöka få i sig lite frukost och sedan försöka städa. Du har sovit lite på maten men nu leker du med din elefant. Igår fick jag dig att skratta sådär högt. Och du petade dig i näsan för första gången:)

Älskar dig!





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...