Fortsätt till huvudinnehåll

You wrote the soundtrack to my life

Mitt hjärta.
Du ligger i din säng här bredvid mig och rör på dina små ben.
Igår var första dagen som du Abbe kom fram. Inte den sovande bebisen som är proppad med morfin och lugnande. 
Utan du, min leende bebis.

Det har varit omtumlande dagar sedan din operation så jag har inte orkat skrivit nåt. Men så vet jag ju att det är så många som undrar hur du mår så nu fick det vara dags. 

I torsdags bestämde de att de skulle flytta ner dig till 323an.
Samma dag tog de bort ett av dränen och ditt syrgasbehov. 

Igår hamnade vi först i en sal med bara en bebis till i rummet, på kvällen hamnade vi i enskilt rum. 
Din pappa åkte hem en sväng igår och var med på din systers skolavslutning. Vi fick kort på mobilen och hon var vacker som en sommardag. Vad gärna vi hade velat vara med. Men vi fick besök av mammas gymnasieskompis Josefine på förmiddagen. Precis innan jag skulle gå ner och möta upp henne började du skrika så. Du var helt otröstlig och mammas famn hjälpte inte. Då kände sig mamma lite värdelös. Eller rätt mycket om jag ska vara ärlig. Du fick lite lugnande. 

När jag såg Josefine vid ingången började ögonen tåras. Den där kramen var så välbehövlig. Vi stod där och kramades och jag blev tvungen att gråta en skvätt. Vi har knappt pratats vid på 10 år ( bortsett från ett bröllop vi sågs på) men med henne är allt så naturligt. Hon har verkligen varit med sedan du kom till världen och stöttat oss. Hon vet vad vi går igenom då hennes systerdotter oxå är ett hjärtebarn. Lilla Elsa: jag tänker på dig och önskar dig ALL LYCKA TILL❤

Josefine hade med sig en påse med massa gott, en gosis till dig, skor till mamma och bubbel för att fira en lyckad operation. "-Man ska alltid fira en lyckad operation" en jättefin flaska med ett hjärta på. Den längtar jag tills vi ska öppna. Kanske hemma i trädgården när vi kommit hem med lite nära och kära?
Hon hjälpte mig med mat innan hon åkte och jag tyckte tiden hade gått alldeles för fort. Tack fina människa för att du kom❤

Katetern drog de igår morse men du kissade inget så den fick komma tillbaka. Nu är den dock borta. Likaså cvk-n du hade i halsen. Det tyckte du var himla obehagligt. Du fick socker men du skrek så mycket och tårarna sprutade. Du är allt bra modig du.


På kvällen kom pappa tillbaka, det var väldigt skönt. Väl inne på rummet blev du sådär ledsen igen och jag satt med dig i famnen. Du grät. Jag grät. Jag var så trött och hungrig och kände att min styrka försvunnit. Anders kom med papper att torka tårarna med. Det var som att när du såg mina ögon rinna slutade du gråta. Du tittade bara in i mina ögon med bekymrad blick. Sedan somnade du. Anders sa åt mig att gå till Ronald och äta. På vägen tillbaka såg jag flera polisbilar och ungdomar som kom med blå landstinget-filtar om sig. Öden. Jag undrar mycket när jag möter personer, ser människor i matsalen, säger hej till en mamma på Ronald, hur deras historia är. 

När jag ätit och gjort macka till Anders smsar han att jag kan få lägga mig ner och vila. Han är verkligen helt underbar.
Tack älskling för att du är den bästa pappa "våra" barn kan ha. Och att du kan se på mig när jag faller och hjälpa mig upp.

Nu har röntgen varit här och mamma väntar så tills de ska dra bort dränet från lungan. Plåstret har åkt bort och jag vill verkligen inte behöva agera om nåt trillar bort. Vi har fått "utbildning" i det och tanken av att nåt ska hända gör mig lite smått galen.

När dränet försvunnit har du bara sond och pacemaker-trådarna kvar ( samt lite infarter). Men stegen är stora. Leendet är det bästa. Då förlåter jag dig för att vi starta dagen med att du bajsade i min hand. 
Älskar dig Abbe❤

( kan inte sluta tänka på detta fruktansvärda mord  från mina "hemtrakter". Många tankar går till Lisa Holms föräldrar. Att mista sitt barn är det värsta en förälder kan vara med om. Med hela livet framför sig bestämde någon/ några att ta det ifrån henne. Vad världen är orättvis ❤)

I flera timmar igår låg du och skrattade med mig. Tack för att du är så stark.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Heart of gold

Februari, mest känd som Vabruari. Det är vad vi gör nu, hosta & snor har hittat till Abbe.  Men februari är även en månad då hjärtat får stå i fokus. Och i vår familj har både pappa & son opererat hjärtat, faktiskt helt oberoende av varann.  Efter en hjärtlig förfrågan från Hjärt-Lungfonden kommer Albins berättelse här ❤️ Albin föddes 8 november 2014, den minsta bebis jag nånsin sett. Pga havandeskapsförgiftning behövde han komma ut redan i vecka 25 och med sina nätta 600 gram tog han oss med storm.  Vi visste nu att ingenting skulle bli som förut. Vad vi inte visste var om vår pojke skulle överleva. Han lades i respirator och i två dagar satt jag och stirrade in i plexiglaset på kuvösen, följde blicken från sladdarna som satt på min pojk till maskinen de var kopplade till. Och jag tänkte att det krävdes så mycket för att hålla honom vid liv.  Efter två dagar fick jag äntligen hålla honom i min famn för första gången och det var egentligen förs...