En midsommarnattsdröm

Abbe. 

Jag dras tillbaka 219 dagar. En onsdag. Jag hade hunnit varit mamma i 4 dagar när min oro för dig, som jag inte trodde kunde bli större, steg sig till taket. 

Massa människor runt din kuvös i vinterkalla Umeå, en läkare som borde jobba på sin sociala förmåga vänder sig om med ett leende och säger: Ni vet väl om att han har hjärtfel?

Sedan den stunden, när vi fick dina hjärtfel förklarade, började kampen om tiden. Fanns inga svar om hur det skulle gå. Bara konstaterande att du var en unik liten krabat. En dag i taget. Sedan dagen du kom, i 223 dagar har vi tagit en dag i taget. Det är klart att det tärt på psyket.

Och det är väl därför det känns så konstigt att nu är ditt hjärta korrigerat. All väntan är över. 

Självklart är inte resan slut än. Nu kommer en tid med täta kontroller och noga hygien och saker att undvika, saker att tänka på. När du blir äldre måste du få en ny fungerande klaff, nu när de tagit bort en från dig. Men dina hjärtfel är fixade.

Det är en otrolig lättnad. Samtidigt är det en svår tid nu. Många säger: vad skönt det måste kännas att vara hemma!

Ja det är verkligen jätteskönt. Men sedan vi kom hem har du inte mått bra. Du skriker och är ledsen mest hela tiden, svår att få att trösta. Din pappa och jag är supertrötta efter denna resa, vi skulle vilja resa bort nånstans och bara vara Anders och Emelie för ett litet tag. Det låter ju riktigt själviskt men jag tillåter mig själv att få vara det, om så bara i tanken. 

Nånstans har vi tänkt att bara hjärtat blir fixat är allt frid och fröjd. Men riktigt så är det inte ännu. 

Idag åkte jag med dig till akuten. Ringde först och rådfrågade avdelningen i Gbg som tyckte vi skulle åka in. Meja ville ju fira midsommar här hos oss och jag kunde inte tillåta att hon skulle behöva åka till sjukhuset denna dag, så jag åkte själv och det kändes heeelt okej ( Anders frågade gång på gång om det var okej nämligen)

Denna tripp till sjukhuset var väl egentligen helt meningslös men det kändes ändå bra att vi åkte in. Det är ju ditt bråck som strular och även maten som vi nyss bytt. Sedan kanske du börjar få lite tänder också och det kan ju ge obehag. Men såret ser jättefint ut och du syresätter dig väldigt fint oxå.

Allt var så fint när vi kom hem i onsdags. Vi åkte förbi mormor på vägen hem och fick mat. När vi kom till huset var meja, faster, farmor och Kristin där med öppna famnar. Vi fick blommor och presenter. Våra nära har varit här och städat, tvättat, tagit hand om katterna, tagit hand om trädgården, målat möbler etc när vi varit borta. Tacksamheten är så stor🌷

Men ett vemod infinner sig i kroppen. Allt borde vara bra. Men det är det inte. 

Men du är allt ett charmtroll utan dess like. För på akuten gav du sköterskorna världens största leende så de nog bara trodde jag drabbats av hypokondri eller något. Och väl här hemma har du varit lugn och glad mest hela tiden. Just nu sitter farmor och sjunger för dig där nere. Meja, Pappa och faster är ute och spelar och nu kom våra vänner. Så jag ska gå ner och umgås med er nu hade jag tänkt. 

På tisdag får de ta en ordentlig titt på dig när vi ska till sjukhuset. ❤

Och tack till farmor och faster som säger att det är okej att jag fick gå upp och vila en stund. 

Jag önskar så att jag visste exakt varför du gråter Abbe. Jag önskar att jag kunde plocka bort allt ont från dig så du äntligen fick må bra. Du om någon är värd det, men vi kämpar på igen. En sak är säker: du är aldrig ensam❤