Fortsätt till huvudinnehåll

Kom ge mig solen

Älskade Abbe! 
I natt har vi fått sova bredvid dig på Ronald och kl 10 idag ska vi på ul. Visar det bra får vi åka hem. Det vore helt fantastiskt och vi hoppas verkligen att det blir så. 
Det såg bra ut på röntgen, de såg ingen vätska sedan dränet försvunnit i förrgår. Men på ul såg de vätska i hjärtsäcken som vi hoppas är borta idag. 

Du var väldigt arg när de drog dränet och de kunde inte sy för trådarna var för gömda. Mamma och pappa fick lite panik för vi hade bara fått höra hur det skulle gå till när de skulle sy. Plötsligt säger sjuksköterskan att det inte går och de börjar låta lite stressade. På med förband! Du skrek och tyckte inte alls det var trevligt. Men vem hade tyckt det❤

Det har varit lite kämpigt med flaskan också så ikväll bestämde jag och din pappa för att inte ge dig nån mat via sonden förrän du kände dig riktigt hungrig. Och tänk, efter drygt fyra timmar började du skrika och drack upp 110 ml!!! 

Du har fortfarande svårt med bråcket. Men vi har fått remiss inom en månad så snart ska det åtgärdas. 

Pratade med din syster igår oxå. Hon har det så bra därhemma och vi längtar så efter henne. Var så längesen jag pratade med henne så längtan växte sig sådär megastor!! Hoppas vi får se henne idag!

Igår fick vi även ett samtal från Sofias änglar. Våra kompisar Sanna och Bobban har skickat in för oss och nu ska vi hem och göra en video. Kanske, kanske att vi får hjälp. Tänk om! 
Vi tar en dag i taget men hoppas innerligt att efter alla gråt och allt du/ vi fått varit med om, ska få denna underbara present. Varning för en timmes gråt dock om jag visas i rutan. Herregud.

Nej nu får vi pallra oss till sjukhuset!! Hoppas för vår skull idag vänner. 
Och Abbe, tänk att få sova med våra katter inatt, vore inte det gott❤❤
Blev ett litet stressigt inlägg nu, förlåt för det❤❤



Kommentarer

  1. Hoppas och håller tummarna att ni får åka hem idag. Han är bara för söt eran starka son! <3

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Heart of gold

Februari, mest känd som Vabruari. Det är vad vi gör nu, hosta & snor har hittat till Abbe.  Men februari är även en månad då hjärtat får stå i fokus. Och i vår familj har både pappa & son opererat hjärtat, faktiskt helt oberoende av varann.  Efter en hjärtlig förfrågan från Hjärt-Lungfonden kommer Albins berättelse här ❤️ Albin föddes 8 november 2014, den minsta bebis jag nånsin sett. Pga havandeskapsförgiftning behövde han komma ut redan i vecka 25 och med sina nätta 600 gram tog han oss med storm.  Vi visste nu att ingenting skulle bli som förut. Vad vi inte visste var om vår pojke skulle överleva. Han lades i respirator och i två dagar satt jag och stirrade in i plexiglaset på kuvösen, följde blicken från sladdarna som satt på min pojk till maskinen de var kopplade till. Och jag tänkte att det krävdes så mycket för att hålla honom vid liv.  Efter två dagar fick jag äntligen hålla honom i min famn för första gången och det var egentligen först då som det kom en

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spindelmannen.

Till mitt sista andetag ska jag älska dig med hjärtats alla slag

Älskade Albin. Tänk att det har gått en hel vecka sedan vi kom hem. Ofattbart när jag tänker på det. Sakta plockar vi upp spillrorna av våra liv för att bygga upp en så bra grund det bara går.  Resan har varit allt annat än lätt. Om du inte varit så stark vet jag inte hur jag kunnat fortsätta leva. Tack min älskade son för att du är den du är. En krigare från första stund du tog ditt första andetag. Tack till dig för att du orkade kämpa och fortfarande gör. Och tack till gudarna däruppe som hörde alla våra böner.  Idag har vi fått tid för din operation. 7 juli ska ditt bråck äntligen åtgärdas. Sjung Halleluja. Då har du kämpat med det i 8 månader. Jag ska inte sticka under stolen med att det bara känns helt fantastiskt. Ännu en gång som vi går in genom sjukhusdörrarna. Ännu en gång vi ska skrubba dig till tårar. Ännu en gång vi ska lämna bort dig för att sedan se dig ligga utslagen på iva. Med sond igen. Men tänk efteråt. När du inte har ont av det längre. Fy satan i gatan vad vi ska l