Hej Albin!
Igår såg jag dig knappt på hela dagen.
Det var på det viset att mamma var bjuden till en fantastisk vän som fyller 40 i år och hon skulle ha lite tjejfest med allt vad det innebar. Jag fick inbjudan för längesen och hoppades att jag kunde följa med. Och ödet ville så. För vi hann komma hem från Göteborg och behöver inte åka än på en vecka.
Det kändes lite läskigt att vara ifrån dig så länge. Men jag bad din pappa höra ifall han skulle få besök av familjen och det skulle han så han fick lite avlastning. Hur underbar du än är på alla sätt och vis kan det vara lite frustrerande att vara själv med dig om det är en dag då din kropp krånglar och du gråter mest hela tiden.
Men det hade gått så fint och din pappa fick tillfälle att åka mountainbike- något han längtat efter.
Jag åkte med min kompis Therese till detta drömställe som ligger alldeles vid vattnet. Så fort vi mötte Kacki ( födelsedagsbarnet) kände jag att jag gjort helt rätt. Denna fantastiska människa sprudlar sån glädje som smittar av sig. Hela dagen tog vi bara det lugnt, pratade med nya människor medan solen sken ( idag ser jag ut som en kräfta) åt gott, drack gott.
Flera gånger kände jag mig väldigt tyst och hamnade lite i min egen lilla värld, och det var helt okej. Jag hoppas min sprudlande glädje jag oftast alltid förr hade kommer tillbaka. Jag tycker det är himla jobbigt att det plötsligt kan komma till mig, hur jobbigt allt varit under så lång tid, att jag kan börja gråta så lätt. Som jag skrivit förut, att jag känner mig ledsen när jag borde känna mig glad. Och det gör även att jag får skuldkänslor för hur jag känner. Konstigt hur den där hjärnan fungerar.
Det var iallafall många som ville veta hur allt stod till med dig. Man skulle väl kunna säga att nästan varje gång jag öppnade min mun så handlade det om dig. Så du var allt med mig igår fast jag inte kunde krama dig.
Det kändes väldigt skönt att prata om dig iallafall. Och den tid som varit. Det blir en bearbetning i sig. Det är väl egentligen första gången på 8 månader som jag skulle vara mig själv en hel dag. Jag tyckte det gick helt okej och att jag kunde slappna av i detta goa gäng.
Kul att få träffa lite nytt folk oxå.
Jag hade möjlighet att få sova över men jag valde att sova bredvid dig och din pappa. Det var nog ett klokt beslut. Det kommer nog ta tid för mig att känna mig bekväm i att vakna och inte ha dig nära så jag vet hur du mår direkt när jag vaknar.
Usch det här inlägget känns vemodigt på nåt vis. Förlåt att det är så. Jag känner mig lite sorgsen i hjärtat såhär på kvällskvisten men kan inte sätta ord på vad det är. Dagen har varit fin. Vi åkte ut till Picasso och åt toast. Sedan har vi varit ute med dig i trädgården. Meja kom här på kvällen och badade i poolen. Hon ville lägga sig tidigt. Du har varit lite gnällig idag men jag tror du mest varit trött. Maten och bajsning har funkat fint. Får se om jag kan få din pappa att slå på en film. Klockan är rätt mycket men jag tycker det är skönt att få varva ner och tänka på nåt annat innan jag somnar. I morgon kommer mormor med färdtjänst och på eftermiddagen ska vi på ditt första BVC-besök. Vi tar nya tag i morgon!
Kommentarer
Skicka en kommentar