Marching in the name of love

Så var vi här igen. Kvällen innan din operation. 

Dagen har ändå gått bra. Vi försov oss lite i morse för du var lite strulig med maten runt halv fem på morgonen så när du somnat om somnade vi också. Vi ringde ner till Göteborg när vi satt i bilen och det var inga som helst problem att vi blev lite sena. Fullt på Ronald ännu så det fick bli hotellet igen. 

När vi kommit till sjukhuset började de emla dig och efter en timme satte de en pvk i din arm. Du tyckte det var hemskt obehagligt och skrek så tårarna rullade. Men du var så duktig Abbe! Efter det var det dags för klyx i rumpan igen. Dina miner och ansiktsuttryck är verkligen oslagbara. Men du tyckte inte det var obehagligt så du var ledsen, mer undrande. 

I dagrummet satt en familj med 3 barn.Vi kunde inte undvika att höra att de skulle få åka hem utan något ingrepp pga att infektionsvärdet var för högt. Usch vad vi kände med dom. De hade dessutom varit här en vecka tidigare ( samtidigt som oss) och fått åka hem pga platsbrist. Det dumma var att de ringt till sjukhuset innan de åkte ner och hade berättat att barnet hade feber men ändå (!) tyckte Göteborg att de skulle komma. En hel familj från Norrland. Som varit med om samma sak veckan tidigare. Nog för att vården i Sverige är toppen men vissa saker behöver jobbas på. Smidigheten. Sånna fall är så uppenbara att de hade kunnat skött det mycket bättre. Jag hoppas innerligt att vi inte får samma besked i morgon. Och jag hoppas att flickan snart får göra sitt ingrepp.

Så ligger vi här nu. Efter 2 skrubbningar i duschen. Både jag och Anders är tysta. Säger inte så mycket till varann. Vad finns att säga? Att vi vill snabbspola ett dygn så denna förtvivlan, ångest, rädsla, ovisshet kan fara åt pipsvängen. Men så är inte verkligheten. Verkligheten är att du min son, ska opereras i morgon. Och det kommer gå bra. För du är så stark. Så många gånger du visat oss vad du går för, och i morgon får du visa det igen. 

Jag är mest rädd för min förtvivlan jag kommer känna i morgon. Jag vet hur jag kände för en vecka sedan, när vi väntade på att narkosläkaren skulle komma. Jag vet hur jag kände när vi fick lämna dig för din hjärtkateterisering. 

Jag vill inte bli sådär ledsen. Jag vill inte lämna över dig till dom och bara gå. Men det finns inget att göra något åt. Och det måste göras så du blir bra. Det vet jag. Innerst inne❤ men mammas hjärta kommer gå sönder lite i morgon. Det börjar inte lagas förrän jag får se dig, röra vid dig, höra ditt skratt igen.