Kära vänner.
Jag vet att det gått några dagar sedan jag skrivit om vad som händer i våra liv.
Det har varit en omtumlande vecka kan man säga.
Vi fick i början av denna vecka reda på att något Göteborg inte fanns i sikte på snar framtid. Ärligt talat vet jag inte alls vad som är planen. Bollen ligger hos Göteborg och personalen i Karlstad kan inte ge oss några svar om hur nära din hjärtoperation är.
På onsdagen var det då dags för ultraljud på hjärtat. Vi hade sagt till personalen att vi gärna ville få hjärtat kollat under förmiddagen då vi tänkt åka hem till huset under eftermiddagen.
När vi väl sitter i rummet med läkaren och han sagt att allt ser oförändrat ut säger han plötsligt:
"-Så hörde jag att ni ville skrivas ut."
Både jag och din pappa tittar på varann. Läkaren förklarar att det ska inte vara några problem och att han ska prata med personalen på neo.
Jag och Anders vet inte riktigt vad vi ska tro. Vi sitter på rum nr 14 och den ena efter den andra kommer in och frågar oss hur det är sagt, om vi ska åka hem?
Vi funderar på om det har blivit något missförstånd. På läkaren lät det som det var en önskan från oss, han kanske har missförstått när vi sagt att vi ville hem till huset över dagen?
Allt blev så verkligt på en gång. Vi som nätt och jämt lärt oss hur vi sätter fast babyskyddet. Kommer vi verkligen klara detta?
Tillslut blir det då bestämt att vi ska få åka på permission. Vi ska testa att sova i huset tillsammans med dig. Detta som vi fantiserat om så många gånger.
Känslan är total. Då var vi hemma. Hemma i det som är vårt. Vi bäddar in dig i ditt babynest vi fått låna från sjukhuset och har dig mellan oss. Katterna undrar vad det är som pågår. De somnar inte i sängen denna natt men på morgonen kommer de fram och tittar på vad det är för något vi släpat med hem. De undrar säkert också om det finns någon knapp för att "den" inte ska låta så förfärligt.
Det blir inte mycket sömn för oss. Matning och ett outhärdligt bråck. Men det är så gott att få ha dig hos oss, första gången pappa sover med dig på natten. Första gången vi båda får ligga nära dig.
På torsdagen vaknar jag av att det bankar i hela huset. Jag fattar ingenting. Jag går ner och öppnar dörren. Det är ingen där. Så går jag upp igen och hör bankandet igen. Påväg in mot sovrummet tittar jag ut mot fönstret på balkongen. Går jag i sömnen nu eller står min pappa på balkongen? Ja det gör han! Jag låser upp och han kliver in. Han har kommit för att fortsätta med ditt rum och insett att han glömt nyckeln. Han visste ju inte att vi skulle sova hemma men såg vår bil ståendes så han hade bankat på dörrar och kastat sten på fönster innan han till sist kom på att balkongdörren kanske stod öppen. Så han hade alltså tagit stegen upp!! Din morfar alltså! Jag säger bara det.
Jag ringer till sjukhuset och får prata med läkaren. Hon undrar hur det gått och jag förklarar att det funkat fint. Då säger hon att om vi vill kan vi sova en natt till och komma på fredag. Det bestämmer vi. Det är ju inte någon skillnad egentligen rent vårdmässigt. Vi fixar i princip allt själva på sjukhuset redan, utom byte av sondslang och att vi fått hjälp med nåt mål mat på natten. Sedan kommer de såklart och tittar till bråcket när du skriker men de är liksom vi maktlösa. De kan inte ta bort din smärta.
På fredagen åker vi in igen. Vi går på rakitröntgen och sedan väntar vi på att en läkare ska komma och titta till dig. Vi har inte sovit nånting på hela natten och kära Monica släcker ljuset så det blir kolsvart i vårt rum. Hon säger att vi ska vila. Vi somnar på en gång och vaknar 2 timmar senare. Vi tänkte att vi skulle bli väckta när läkaren kommer men det har fortfarande inte kommit någon.
Din morfar är hemma hos oss och gör det sista med ditt rum. Innan vi drog sa vi att vi var helt säkra på att hinna hem innan han hunnit åka men nu får vi ringa och säga att så inte är fallet.
Jag ska även iväg på Mia Skäringer med din mormor, farmor och faster. Biljett som jag fått i födelsedagspresent. Hade fantiserat hela dagen på hur jag skulle få göra mig fin, sätta på mig något snyggt, sminka mig och fixa håret. Nu hinner vi inte åka hem emellan och Anders ser mig sitta och gråta.
Så jävla fjantig man kan vara!
Han undrar vad jag gråter för och jag snyftar fram att jag hade sett fram emot att få göra mig fin nu när jag ska på gallej. För ärligt talat, såhär ful och sliten har jag inte känt mig i hela mitt liv. Men han tycker jag är fin som jag är.
Tillslut kommer det in en läkare och tittar på din saturation. Men då är du lite låg. Ligger mellan 60-75 och du ska ligga runt 75 och uppåt. Hon ringer på ansvarig läkare som säger efter att ha tittat på dig, att du ser fin ut och att vi kan åka hem på permission över helgen och komma tillbaka på mån.
Avig Maria ( föreställningen) är jättebra!
Innan har vi varit och ätit gott hos din farmor. Jag är dock så trött och sliten att jag inte känner mig ett dugg social. Det är tur att jag är bland de närmsta så jag inte behöver låtsas för någon. Det är okej att inte vara på topp. Så är det även under föreställningen. Jag är liksom inte där. Jag hör skämten och jag tycker hon är så rolig. Men skrattet kommer aldrig ut ut min mun. Inte förrän Mia sjunger låten: "Nåt för dom som väntar", börjar mina känslor komma upp till ytan. Och då är det gråt. Min mamma sitter bredvid, tittar på mig och tar min hand.
När föreställningen är slut packar vi det sista och beger oss hem. I korridoren tappar din pappa sina mjukisbyxor och då kommer skrattet jag hållit inne med hela kvällen.
Hemma går vi upp till ditt rum. Det är så gott som klart. Morfar Göran har målat färdigt väggarna och panelen och det är som en dröm. Helt perfekt. Jag vet inte hur jag ska kunna få honom att förstå hur tacksamma vi är för all hjälp vi fått av honom. När vi säger Tack svarar han att det var det grannens gris dog av ( fattar ni?:) )
I går var din farmor här hela dagen. Tanken var att vi skulle börja skruva möbler men orken sa ifrån. Jag skurade golvet i ditt rum. Skönt att bara få landa. Din farmor hade med alla saker hon köpt till dig. Så mycket fint och användbart. Det är så roligt att hon bevarat kläder och sängkläder som sin pappa hade för 32 år sedan. Nu kommer de till användning igen.
På kvällen såg vi melodifestivalen och åt pizza. Jag och din pappa konstaterade att hur mysigt vi än tycker det är att vara tillsammans och titta på film på natten så funkar det inte i längden. Vi måste sova oxå. Så vi har turats om att den ena är uppe hela natten och matar dig och sedan skiftar vi på morgonen.
Idag kom mamma och Hans. Nu är skötbord, säng och garderob färdigmonterade och elen dragen. Mamma plockade och städade hela köket för att avsluta med grynkorv och mos. Hon hade oxå med sig saker jag haft när jag var liten. Jag säger bara en sak: Monchichi! Sedan fick jag även en amningskudde min syster skickat med.
Bobban och Kristin kom och var med dig och när Therese slutade jobbet tittade även hon förbi ( hon passade på att fixa sonden som du gillar att rycka bort)
På eftermiddagen kom din storasyster hit oxå. Hon får inte pussa på dig för tillfället för hon var förkyld och hade lite hosta. Hoppas hoppas hoppas att hon kryar på sig! Man är så nojjig nu att du ska bli sjuk och det vore inte alls bra. Men det är samtidigt så mysigt att hon är hemma hos oss. Inatt sover hon äntligen i sin säng igen. ❤
I morgon ska vi då alltså skrivas ut och skrivas in på hemsjukvård. Det är så skönt att vara hemma men hade jag fått bestämma hade vi varit i Göteborg nu. För så ont du har av bråcket är inte okej!! Din kraft ska gå till annat än ha ont hela tiden! Vi hoppas att vi får veta mer om vår hjärteresa i morgon. Håll era tummar kl 11.
Vi som krossas, krossar och går på
Små späda barn, med hjärtan som elefanter
Gud uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut, nåt för dom som väntar. Dom som orkar vänta mer...
Kommentarer
Skicka en kommentar