Älskade skatt.
Det dygn som nu varit kan vi väl stryka från våra liv.
Natten som var började du få ont och mamma hann sova en timme innan du började skrika. Så var det dags. Mamma förstår inte vart du finner orken till att skrika så mycket. För det är inte så att du "tar igen dig" mellan dina grymtningar. Det är mer en fråga om kraften i din röst.
Hela natten skrek du. Och då överdriver inte mamma alls. Jag fick panik bara av att lämna dig den korta stunden för att hämta din mat. Och när jag tror att du är påväg att somna mullrar det till i ditt bråck och så spänner du dig. Då drar karusellen igång igen.
Mamma har ju ett ess i rockärmen som brukar gå bra, om du får lägga dig vid bröstet och suga lite, även om du inte är hungrig. mer som en trygghet. När inte ens det funkar börjar din mamma få panik. finns det något värre än inte kunna trösta sitt barn? Jag är inte ens sömnig under natten, mest orolig, panikslagen och ledsen.
Kl 8.30 byter jag blöjan på dig innan jag ska gå upp och väcka din pappa. Det behövs inte för pappa har vaknat av dina skrik och kommer ner. När han kommer in i vardagsrummet är du plötsligt tyst. Första gången på 9 timmar. Du ligger på skötbordet och ser dig omkring. Din pappa tar dig i famnen och du ser ut att finna ro. Jag gör frukost till mig och pappa och när mackan är i magen går jag upp för att äntligen få sova.
Efter 4 timmars sömn kommer jag ner till dig. Du är lika otröstlig nu och har varit det sedan jag gick. Efter en stund får vi besök av din farmor och faster. Under måltiden får du vara i farmors famn och där somnar du efter att ha varit ledsen i 13 timmar.
Din farmor och faster undrar om vi vill åka till en affär i Karlskoga och i bilen somnar du gott men väl inne i affären börjar du små-kurra och skrika stundom.
Resan hem går oxå bra, helst skulle jag vilja tanka bilen full och bara köra för att låta dig sova. Men hemma börjar det onda ta överhand igen. Kvällen har varit orolig men nu har din pappa fått dig att somna.
Albin Lejonhjärta- jag beundrar dig för din ork. Att du orkar kämpa hela tiden.
Jag tycker så synd om dig och när vi väl får åka till Göteborg för att få dina hjärtfel lagade tänker mamma och pappa ta med oss handfängsel för säkerhets skull. För säger de att vi ska åka hem efter hjärtoperationen, att vi inte får ditt bråck fixat under samma vårdperiod, då låser vi fast oss tills de säger ja. Det finns inget annat alternativ. Så snälla ni, låt Göteborg inte vara långt bort. Att vår son ska behöva ha såhär ont och vi bara kan titta på, det är rena misshandeln.
I morgon ska vi hämta storasyster efter skolan. Hon ville sova hos oss och det är tur att din storasyster sover som en stock när hon somnat. Det kan pågå ett världskrig utanför fönstret, hon skulle inte vakna ändå. Och nog krigas det alltid, i dig. Vår kämpe. Älskade Albin Legonhjärta❤
Kommentarer
Skicka en kommentar