Kommer på mig själv att när det är Meja-vecka blir det inte att jag skriver lika ofta i bloggen. Vet inte varför det är så. Oftast skriver jag här när timman är sen och familjen sover gott. Men nu kom jag på mig själv att jag ville skriva av mig.
Sist jag skrev skulle jag till frissan. Jag tänker inte ljuga, jag saknar redan mitt långa hår. Men det var en befrielse att bli av med allt slitet och nu fäller jag inte lika mycket längre. Efter frissan tog jag och min underbara vän Caroline lunch på stan. När vi skulle gå och betala stannar en kvinna mig vid sitt bord med orden Du borde bli författare. Jag rodnar och ler. Blir lite överrumplad av hennes fina kommentar. Förstår först inte vad hon fått det ifrån. Jag har aldrig sett henne förut. Hon säger att jag skriver så bra och att hon följer vår resa. Och som jag alltid gör när någon säger något snällt småfnittrar jag tillbaka och säger skämtsamt att jag kanske borde sadla om i mitt karriärval.
Jag blir så trött på mig själv. Att jag aldrig tar mig själv på allvar. Jag har någon liten djävul som sitter på axeln och trycker ner mig. Klart jag inte skulle kunna bli författare, det finns så många andra därute som är mycket bättre. Hur kommer det sig att jag blivit sån egentligen? Min mamma har alltid, ALLTID sagt och visat mig hur stolt hon är över mig. När jag tillexempel stått på scenen. Så många fina ord från människor jag känner och inte känner. Ändå dansar den där djävulen på axeln och nynnar ord som: "det där måste de ju säga, de menar inte det där egentligen". Fast nej, det måste de väl inte. Jag växer lite i mig själv när kvinnan på restaurangen sa som hon gjorde. Det förstår till och med jag att hon inte behövt säga så om hon inte menade det. Tack❤
Igår tittade jag och Meja på Lets Dance ( till Anders förtret). Vi båda blir så sugna på att dansa. Det är en passion vi delar båda två. Och hon är så duktig den där fina bonusdottern jag fått. Henne ska jag försöka visa med alla medel jag kan att hon kan gå hur långt som helst, bara hon tror på sig själv. Men vad vore jag för nån om jag inte lever som jag lär? Det får bli ändring på det. Jag duger. Jag är faktiskt helt okej.
Idag var jag med din alldeles egna "syster Therese" och såg pjäsen Sannas Sanna Jag på teatern. Även Irene som jag lärt känna genom teatern var där. Tänk vad mycket fina människor jag fått äran att ha som vänner via teatern.
Det var en gymnasiegrupp som spelade på scenen och alla var så grymt duktiga, jättefint manus med regi som Kim Lundberg stod för. Tror ni inte jag bölade i slutet? Jag har ju trots våra omtumlande månader kunnat vara på många kulturella framföranden och det har kvittat om jag sett musikalen Allt eller inget, julshow, Mia skäringer eller denna, nånting händer i mig som får ögonen att tåras. Jag antar att det är min starka kärlek för teaterscenen men också får jag en otrolig tacksamhet för att jag får vara här och nu. Sorgen över att livet tagit sig denna krokiga väg och förhoppningen att vägen ska leda oss fram till det vi längtar så efter, att du ska få må bra. Att du inte ska behöva ha din rynkade panna längre. Att alla dina tårar och alla dina skrik ska få förvandlas till skratt.
Din farmor och faster har varit och hälsat på idag. Äntligen fick faster hålla dig i sin famn. Du fick en söt gosis som lät lite när man skakade den. Sedan sjöng dom Lilla Ludde för dig, den verkade du gilla.
Framåt kvällen tog jag dig på en promenad till lilla affären vi har här på Djurgården. Första gången jag går ensam med dig på hemmaplan. På promenaden får jag än en gång tårar i mina ögon. Solen skiner på mig där jag går med min lilla bebis på vår gata. Tänk att vi är där vi är nu. Att det blev såhär tillslut. Det var inte bara önsketänkande när vi var i Umeå och jag drömde mig bort till den dagen jag skulle få ha dig i vagnen, det blev så också. Trots tvivel.
Jag kommer på mig själv att jag känner mig så stolt. Jag är så stolt över dig Albin så du förstår inte. Tänk att just jag får gå med dig såhär. Starka lille kämpen.
Jag orkar inte skriva om ditt bråck mer för det är oförändrat. Möjligen att det låter än mer för var dag som går.
Ikväll har vi haft mello-mys här i soffan hela familjen. Ätit gott, skrattat gott. ( Rätt låt vann) Och i morgon ska din syster till sin mamma igen. Vad veckan går fort ändå. En del säger att du är lik henne. Om så är fallet kan du skratta dig lycklig min skatt. Jag vet inte än vem du är mest lik. Men jag tror att du kommer bli en liten mini-Anders.
I morgon kommer din mormor och morfar hans på besök. Mamma ska försöka städa undan lite i morgon är det tänkt. Du får säkert vara med i bärsjalen om jag känner dig rätt. För ligga ensam vill du inte göra många minuter. Och det gör ingenting. För att ha dig nära mitt hjärta, känna pulsen slå, kunna nosa dig i nacken och höra dina andetag är bland det bästa jag vet. Och jag tänker njuta varje minut.
(När hemsjukvården var här i torsdags vägde du 3655 gram)
Kommentarer
Skicka en kommentar