Fortsätt till huvudinnehåll

We were strong enough to fight for this life

Idag lämnade jag din syster på hennes dans och när jag skulle hämta henne fick jag se henne dansa. Musiken och hennes rörelser fick mig än en gång till tårar. Den här känslan av att leva i nuet och ta vara på varje ögonblick som ges är så otroligt stark nu för tiden. Jag tackar dig för det Albin. Jag tror ärligt talat inte att jag givit all min hundraprocentiga uppmärksamhet på något innan. Gör man saker grunnar man alltid på något annat där i bakhuvudet. Så är det inte nu.

Så är det när jag ser din storasyster dansa. Då ser jag bara henne. Följer hennes rörelser med blicken. Känner en sån stolthet att den där flickan får jag vara med 50% av hennes liv. Och så även du. Det har varit en tuff resa för henne också. Och jag kan verkligen förstå om hon ser din ankomst som aningen jobbig. All oro för dig som hon har svårt att förstå. Jag minns speciellt i början när vi kommit till Uppsala och hon tyckte det var jobbigt att vi skulle vara hos dig hela tiden. Och allt var så omständligt. Hur ska man förklara för ett barn att läget är kritiskt? Att du svävade mellan liv och död? Man vill samtidigt inte att hon ska få huvudbry. Det var svårt.
Men nu har vi fått känna på vardagen som hel familj. Och det mår vi alla fyra så bra av. Att få gå på Ica och leta efter ströbröd. Att det sociala livet börjar komma tillbaka. Få sova i sin säng. Klappa katter. 

Det känns som vi behövde få ny energi inför det som komma skall. Tillbaka till sjukhus. Din stora hjärtoperation. Att få se dig med sond igen när den nu äntligen är borttagen. Och alla slangar och sladdar. Ett steg tillbaka. Men så är det inte. Det är hundra steg fram när operationen är gjord. Det kommer kännas som tomma ord när du ligger i respirator. Men jag ska försöka tänka positivt. Det är mitt motto nu för tiden. Att se möjligheter istället för begränsningar. Att alltid ha ett leende på läpparna. Jag sa det till din pappa häromdagen att jag vill bli ihågkommen som den mest positiva människa han känner:) 

I morgon bär det av till barnmässan med meja. Det har hon pratat om i flera veckor och det ska bli så kul! Då kommer farmor till dig och ska få Albin-mys. På söndag kommer mormor och morfar hans på besök. De har med sig en hel låda med gamla saker som din moster skickat med. Ska bli kul att gå igenom den!

Sedan har du premiär-legat i din säng! Du tittade så på mobilen som hänger ovanför, det ser ut som du gillar musiken och tittar storögt på figurerna som cirkulerar. I morgon kanske vi försöker sova alla i sovrummet. Det vore fantastiskt skönt att få sova under natten. 

Ha en underbar helg alla som läser. Och tack till er som fortfarande orkar läsa mina inlägg, ni är guld värda❤




Kommentarer

  1. Tack för att du delar med dig av er resa och ert liv! 🌹
    Jag har läst din blogg från start och inte lyckats läsa ett enda inlägg utan att få tårar i ögonen.
    Det är så underbart att få läsa om alla framsteg som eran lilla Albin gör. Hoppas att du kommer fortsätta skriva så att vi får följa med på hela resan. All lycka i världen till er! // Anna

    SvaraRadera
  2. Så härligt att få lite vardag. Det är ju det livet handlar om! Skönt för meja också. Om ni behöver handla nåt idag så kika in på Willys, jag jobbar 11-19 i kassan :-D kram!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Heart of gold

Februari, mest känd som Vabruari. Det är vad vi gör nu, hosta & snor har hittat till Abbe.  Men februari är även en månad då hjärtat får stå i fokus. Och i vår familj har både pappa & son opererat hjärtat, faktiskt helt oberoende av varann.  Efter en hjärtlig förfrågan från Hjärt-Lungfonden kommer Albins berättelse här ❤️ Albin föddes 8 november 2014, den minsta bebis jag nånsin sett. Pga havandeskapsförgiftning behövde han komma ut redan i vecka 25 och med sina nätta 600 gram tog han oss med storm.  Vi visste nu att ingenting skulle bli som förut. Vad vi inte visste var om vår pojke skulle överleva. Han lades i respirator och i två dagar satt jag och stirrade in i plexiglaset på kuvösen, följde blicken från sladdarna som satt på min pojk till maskinen de var kopplade till. Och jag tänkte att det krävdes så mycket för att hålla honom vid liv.  Efter två dagar fick jag äntligen hålla honom i min famn för första gången och det var egentligen förs...