Fortsätt till huvudinnehåll

Försent för Edelweiss

Nu ligger du och vilar på min arm.
Igår var vi ute på långpromenad med dig. Det var så fint väder så vi bestämde oss för att gå en tur. Från början gick vi bara runt kvarteret men sedan kom vi på att vi skulle försöka ta skogsvägen tillbaka för att försöka komma ut vid björkvallen. Vilken terräng! Stundom guppade det riktigt mycket så vi fick gå så försiktigt som möjligt. Visst är det något speciellt med skogsluft? Frisk och härlig! Nu när våren börjar komma är det otroligt skönt att få vara ute i solen.

Idag har vi varit till sjukhuset igen och träffat läkare Hugo. Det blev som vanligt ont om tid, kvittar hur vi planerar. Precis när vi skulle åka bytte din pappa blöja på dig och då passade du på att bajsa en riktig sprätt-bajs! Hamnade på fotpall och portfölj som stod en bit bort. Då kommer jag att tänka på den gången på sjukhuset då du bajsade ner stol och garderoben som stod på andra sidan rummet. Du kan allt du Albin.
Nåväl, inlägget kanske inte bara ska handla om ditt bajsande.
Hugo tyckte ditt hjärta såg oförändrat ut. 
Sedan vägde vi dig: 3730 gram vägde du idag. Stora killen! Vi har idag börjat ge dig ersättning. Mjölken från frysen har tagit slut och pumpning ger inte många droppar. Däremot när du ammar sväljer du så då får du i dig min mjölk. Vi ska även ge dig mer mat var tredje timme istället för varannan. Än så länge har det gått fint.


Sedan du kom har jag sjungit för dig. Varje dag. När vi sedan kom till Karlstad och jag hörde din pappa sjunga för dig, sjöng han barnsånger. Då gick det upp för mig att jag inte sjungit en enda barnsång för dig. Jag sjöng låtar som jag tyckte om, låtar som beskrev hur jag kände för dig. Kärleksvisan. När man är liten och trött. Håkan Hellström. Så nu sista tiden har det blivit tvärtom-bara barnsånger.
Igår när du låg och kämpade med ditt bråck sjöng jag Försent för Eselweiss. 
I slutet av denna inspelning hör man hur ditt bråck mullrar. Ni kan tänka er hur det är för denna lille kämpe.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Ack Värmeland du sköna

Då var denna dag till ända.  En sak jag kan tänka mig är svårt att förstå för er som inte har haft barn på neo är att dagen består av ett enda stort schema. Jag förstår om det låter konstigt. Vad finns mer att göra än att titta till sitt barn? Nu är ju mitt fall lite annorlunda eftersom jag har min sambo på MAVA så det är ju ännu ett till ställe jag vill vara på. Men om jag backar några dagar tills innan Anders hamnade på MAVA:  8.00 går upp och gör sig i ordning 8.30 upp en våning & pumpar bröstmjölk 9.00 träffar lillen och lyssnar till ronden.  10.00 Upp en våning till och kollar blodtrycket 10.30 går ner och äter frukost 11.00 går upp och pumpar bröst 11.20 förbereder känguru 11.40-14.40 sitter hud mot hud 14.40 byter blöja och bäddar rent 15.00 pumpar bröst 15.15 går ner och lagar/ äter lunch 16.00 går upp igen till killen och pappa sitter känguru ( jag kollar på) 18.00 pumpa bröst ( här finns möjlighet till handling, gråtande sammanbrott eller sitta och prata med...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...