The first cut is the deepest

Jag ligger på sängen med ett kort i min hand. Jag har väntat i fyra timmar på att få se dig och sjuksköterskan från operationsrummet har lovat att ta ett kort på dig innan ditt ansikte täcks av alla de ting som du behöver för att överleva. 

Men så blir det inte. Hon kommer in med ett kort på dig och ber om ursäkt att det inte blev som det utlovat. Det gör inget. Så länge ditt hjärta slår är jag glad.

Men låt oss ta detta från början..

Redan innan jag blev gravid har jag haft ångest för detta med förlossningen. Jag vet inte när jag började känna så men jag kan komma ihåg filmer från när jag fortfarande var barn där tanken tog sin början. Jag kommer ihåg nån film om en pojke som förlorat sin mamma under hans födelse och jag redan då förstod att man tydligen kunde dö av att föda barn.

Jag kommer även ihåg att Victoria Beckham från Spice Girls hade gjort kejsarsnitt och att jag hade någon plan för att det skulle nog jag välja när jag blev vuxen:) 

I vuxen ålder är det dock inte dödsångest vid förlossning som jag haft utan rädslan för hur oerhört ont det kommer att göra och alla de saker som kan gå fel. Så när jag väl blev gravid började jag såklart oroa mig. Det kändes dock väldigt skönt att jag kände mig mogen för att bli mamma och jag vet inte om det var hormonerna i min kropp som gjorde att jag ändå kände mig trygg med en vaginal förlossning. Det var så du skulle komma ut och jag skulle ha månader på mig att förbereda mig för din ankomst. 

En arbetskamrat och vän hade en bok jag skulle få låna, som hon verkligen rekommenderade. Jag hade inte riktigt bestämt än hur jag skulle gå tillväga men att det vore skönt att få prata med någon professionell om min ångest.

Men så kom tisdagen den 4 november då jag plötsligt ligger i en ambulans påväg till Uppsala och det har sagts till mig att pojken måste ut.

Så blir det inte riktigt. Vi går på kontroller fram till fredagen, under dessa dagar lugnar jag ner mig. Det känns inte som att de behöver plocka ut dig i alla fall, 

och när jag sedan måste flyga till Umeå på fredag kväll är det inte heller för att du ska ut, läkaren säger att du kommer nog ligga kvar i flera veckor till.

Därför kommer allt som en chock när jag vid lunchtid dagen efter hör läkaren säga: Om en timme får vi förlösa honom.

Jag kommer ihåg att jag på morgonen blivit lovad att se en informationsfilm som handlar om kejsarsnitt och nånstans lugnat mig med att när jag sett den här filmen vet jag lite mer. Nu ligger jag där i sängen och hör läkaren fråga om jag har några frågor.

Mitt huvud är helt tomt. Jag vet att jag frågar, för säkerhets skull så jag inte förstått fel, att detta ska ske via kejsarsnitt. Känner mig riktigt dum att ställa frågan. Sedan undrar jag om jag kan bli sövd. Jag är osäker på hur jag kommer palla att vara vaken. Tyvärr finns det inga alternativ, för min och bebisens hälsa behöver jag vara vaken. 

Hon säger att det snart kommer in nån som ska sätta en urinkateter på mig.

Jag försöker samla ihop mig. Min första tanke är att jag måste ringa till Anders. Jag vet att han kommer bli förtvivlad att han är så långt bort. Jag känner mig ovanligt stark och trygg när jag ringer till honom. Få inte panik. Vi avslutar samtalet rätt fort. Finns inte så mycket att säga. Han ska kolla flyg men vi vet redan att han inte kommer komma hit i tid. 

Det har ju varit min största rädsla, att vara själv. Men nu när läget är som det är och det finns inget jag kan göra. Och ingen idé att tycka synd om mig själv. Nu får vi tagga. Jag stryker på min mage och pratar med dig. Nu gör vi detta, nu överlever vi detta du och jag.

Jag skriver en status på Facebook och får genast massa svar från folk som tänker och hejar på oss. Det ger energi! Jag ringer även min mamma och förklarar läget. Hon känner sig maktlös att inte kunna hjälpa sin dotter. Sedan kommer sköterskan som ska sätta kateter. Jag försöker slappna av men när hon kommer emot "väggen" gör det ont och jag får ut ett beklagligt Aj. 

Sedan tror jag att jag får någon tablett men jag är osäker på vad det var för något. Sköterskan försvinner och jag ligger där med min urin-påse. Jag har haft problem med urinvägsinfektioner sedan barn och kan inte låta bli att känna hur obehagligt det känns.

Så var det dags. Jag ringer upp Anders och säger att det händer nu. Han säger att han älskar mig och att allt kommer gå bra.

Jag körs in till Slussen och människor med gröna mössor kommer ut och hälsar. Jag får en mössa på mig. Sedan körs jag in. Hela min kropp skakar. Jag är så jävla rädd. En förklarar vad som sker. Först ska jag förflytta mig från säng till operationsbordet. Darrande hoppar jag upp. En annan, något yngre, sticker in en infart i handryggen. Jag förbannar mig själv att jag är så svårstucken. Det funkar i princip bara att sticka mig på handryggen och det känns lite obehagligt. Nu står en framför mig och håller i mig. Hon förklarar vad som ska göras och sekunden efter händer det.

"-nu kommer du känna att det blir kallt på ryggen! Det är för att de ska tvätta av dig."

"- Nu kommer det stickas. Det är lokalbedövningen"

"-Nu kommer du få ryggmärgsbedövning"

Hon säger att det är väldigt viktigt att jag håller mig framåtlutad mot henne när sticket kommer för jag så fort som möjligt ska lägga mig innan bedövningen börjat kännas.

Så ligger jag då där på britsen. Det är riktigt obekvämt för det känns som att jag ligger mer på ena sidan, att jag inte är rak och att jag kommer trilla ner i backen.

De stryker mig på bröstet med nån slags våtservett. 

"-Detta känns kallt va?"

Jag nickar till svar

"-Känns det här kallt?"

De stryker längre ner för att se att bedövningen gett verkan men jag kan inte svara på det. Det kändes ju kallt det med. Tänk om de börjar skära i mig fast bedövningen inte funkar, ligger jag och tänker.

Jag ursäktar mig gång på gång att jag skakar så mycket. Undra hur detta snitt kommer bli när jag skakar så mycket.

En kirurg skojar och säger "-Vart är lakritsremmen?" De andra skrattar instämmande. Då kommer det en svart båge med ett skynke för att jag inte ska se vad som händer där nere. Det hade egentligen inte behövts. Jag blundade nämligen hela tiden.

Allt detta har nog inte tagit mer än 5 minuter. De presenterar högt vilka de är. Stämningen mellan dom känns lättsam. Som om det är ett gäng kompisar som ska meka med en bil, fast nu är det en människa. Det kommer en kvinna och presenterar sig ( inga namn har gått in i min skalle, inte heller deras yrkesroll) och sitter vid min huvudända. Hon förklarar att hon kommer sitta hos mig om jag vill. Hon har lagt sin hand på min axel och utan ett ord tar jag hennes hand i min.

Hon får agera både sambo och mamma nu.

Precis innan kommer en kirurg upp till mitt ansikte och säger: 

Ja, kärleken övervinner allt!

Hon syftar på min tatuering jag har vid min bikinlinje.

Så börjar de. Det är det obehagligaste jag varit med om. Jag blundar hårt och försöker koncentrera mig på att lugna min kropp så den slipper skaka. Känslan är så äcklig. jag känner ingen smärta men ändå att de håller på. Det känns som att de spelar amerikansk fotboll och jag tar alla tacklingar. Som att de gör ett hopp och deras armbågar stångar till min mage. Jag hinner tänka så mycket. Jag tänker att detta måste gå vägen. Han får inte dö. För då kommer inte jag bli mamma. Finns inte en chans att jag kommer bli gravid igen. 

Jag tror att det tar runt 20 minuter innan jag hör det lilla ljudet av dig och de berättar att jag blivit mamma. Efter det känner jag att de får stångas bäst de vill. Nu är han ute. Efter en stund kommer någon och förklarar att han nu ligger på Barn 4 och att han var så duktig och ville andas själv. Att jag får träffa honom om några timmar.

Medan jag sys ihop pratar de på som om jag inte fanns. Jag funderar på om de glömt att jag inte är sövd. För någon är det sista operationen innan han ska bli förflyttad. De pratar om pengabristen inom sjukvården. När en tillslut säger till en annan:

"Det ser ut som att du gjorde ett fint snitt"

kan jag inte hålla mig längre utan säger:

"-det tycker jag låter bra"

Då hör jag hur de fnissar. 

"-Jasså du ligger här och tjuvlyssnar du"

Så var det äntligen klart. Tror de häll på 1 1/2 timme. Av de 7-8 personer som nyss varit i rummet återstår det nu bara 3 st. De lägger över mig på sängen likt när "Rädda Willy"-Willy ska transporteras och kirurgen undrar hur det känns.

Jag bara gråter och gråter och snyftar fram att jag är så tacksam. Tack, tack, TACK!! 

Dagen efter är det dax att dra ur katetern. Jag sitter på toan och en sköterska ber mig räkna till tre.

Sedan duschar hon av mig medan jag sitter på toan. Hon sätter sedan en stol vid spegeln och ber mig försöka gå dit. Det är så obehagligt. Det känns som såret kommer gå upp. Jag sätter mig och hon börjar kamma mitt hår. Scenen från filmen Mamma Mia spelas upp. När modern kammar sin dotters hår och de sjunger: Slipping through My fingers...

Tre dagar efteråt ska jag skrivas ut från BB. Jag får då en broschyr om eftervården från kejsarsnitt. I bladet står även hur ett planerat kejsarsnitt går till. Det är precis det jag varit med om men jag blir så förbannad att det låter så jävla enkelt. Men det är då jag förstår att hela denna upplevelse hade varit annorlunda om jag bara hade varit mentalt förberedd. 

Men inget snack om eftervård för mammans psyke. Det fanns det ändå inte utrymme för. Varje sekund gick till att oroa sig för dig. Trauma-vad är det?

Jag vågar inte titta ner på såret på säkert en vecka. Ber Anders ta kort, ber honom titta. Speciellt när tejpen ska bort skakar mina fingrar. Obehagligt är förnamnet.

Jag vet att jag tänkte när jag åter låg i förlossnings-rummet efter snittet att jag verkligen skulle komma ihåg hur detta varit. Att jag aldrig ska skaffa fler barn.

Men nu när det gått flera månader kan jag komma på mig själv att tänka på fler kommande familjemedlemmar. Men det är väl så vi funkar. Skulle varenda mamma känna hur ont det gjorde innan underverket kom ut skulle det inte finnas några syskon på denna jord.

Jag kan till och med känna mig tacksam ibland att du kom ut via kejsarsnitt. Det var väl helt enkelt menat att det skulle bli såhär.

Och tänk så bra det blev❤

(3567 gram ikväll)