Ta mig till kärlek, ta mig till dans, ge mig nåt som tar mig någonstans

Så är Mejas sportlovsvecka till ända. Igår när hon skulle till sin mamma bestämde vi oss för att åka hem, HELA familjen. 

Känslan var oslagbar! Äntligen fick vi visa dig vart du ska bo när du blivit frisk.

Vi tog på dig dina kläder och satte dig i babyskyddet. Det gick inte lång tid innan du somnade. Vi hade köpt en bas som väntade i Kristinehamn så vi satte dig i passagerarsätet bredvid din pappa. Mamma fick säga åt pappa att han skulle kolla på vägen, att jag hade koll på dig. Det var väldigt svårt för pappa.

Väl hemma väntade min mamma och Hans. Strax efteråt kom även Therese och pappa Göran. Mamma hade lagat mat så vi åt allihop. Heeelt underbart! Nu var vi hemma. Önskade att tiden kunde stå stilla. Vi ville aldrig att kvällen skulle ta slut.

Vi visade dig huset. Gick upp till rummet som ska bli ditt. Vi har nog aldrig längtat efter vardagen så mycket som vi gör nu. 

Nu när vi fått känna på "hur det kommer bli" när vi alla ska bo här.

Katterna var nog mer intresserade av de nya grejerna som kommit in i huset. Liggdelen och babyskyddet.

När vi skulle åka blev det jobbigt. Vi vill inget mer än att få bygga upp vår vardag i huset med dig. Snart så.

Det är tur att vi fått friheten att få åka hem. Som plåster på såren på något vis. 

Vi har trott att Gbg varit väldigt nära. Hela tiden har det sagts att de ska förbereda Gbg på att du snart är 3500 gram så vi inte ska behöva vänta. Men i fredags ( när din vikt var 3472 gram) kom läkaren och sa att Gbg sagt att eftersom du är så stabil ska vi vänta lite till. Vi förstår att ju längre vi kan vänta så du växer och ditt hjärta växer, blir riskerna under operationen mindre. Vi fattar det. Men eftersom vi frågat detta när vi var i Gbg, om det kan bli så att operation kommer skjutas fram ytterligare, har vi fått svaret nej. När du väger 3500 gram kommer du opereras. Hela vårt liv kretsar runt din vikt, ditt bråck, din framtida operation och när vi ska åka. Där har vi lagt ribban. 3500 gram. Självklart har vi tänkt ut vilken dag du ungefär kommer ligga på det och då ska vi åka. Nu rasade den planen. Nu vet vi inte vart vi ska lägga ribban. Ovisshet är så sjukt jobbigt för psyket. Tänk om vi bara kunde få ett datum. 

Vi får se vad de säger i Gbg på tisdag om oss. Det är verkligen tvådelat, vi ser ju hur ont du har av ditt bråck. Det tänker inte kardiologerna på när de planerar för dig. 

Jag hör hur jag låter när jag skriver detta. Det är bra att du växer mitt älskade allt. Vi vill ju att din operation ska få det bästa resultatet. Och det har läkaren i Gbg sagt ska gå när du väger 3,5. Men jag säger som vanligt att vi litar på läkarna. De vet bäst.

Inatt kunde vi få hjälp med ett mål. Dessutom var vi väldigt oroliga för en vän som vi fick reda på inte mådde så bra så natten gav inte många timmars sömn. Det resulterade i att vi sov i omgångar ända till lunch tid idag. Stackars städaren knackade på runt elva-tiden och skulle städa vårt rum som var alldeles kolsvart. Han brydde sig inte om att tända lampan så han gick här runt våra sängar och städade golvet i blindo. Han måste ju tycka vi är bra konstiga.

Vi bestämde oss att åka hem en sväng idag med. Du somnade lika gott i bilen idag. Vi visste att din morfar var i huset och målade för fullt. Bobban ringde och var oxå sugen på mat och när de hämtat maten ringde även Therese som oxå skulle äta mat. Det resulterade i att vi alla satt i vardagsrummet som på den gamla goda tiden. ( Utom din morfar som slet i ditt rum)Anders sa att han tyckte det var så mysigt att ha folk som kom och gick här:) vi fick ner din morfar till kaffet. Det är så mysigt att höra honom berätta historier och härma stofiler från Gullspång där din mamma är uppväxt.

Sanna kom förbi en kortis för att få se dig. Hon har verkligen längtat efter att få se hur du ser ut. Hon har såklart sett bilder men det är ju inte samma sak. Vi kan inte föreställa oss hur liten du en gång varit. Nu är du stor som en riktig bebis. 

Nu är vi åter i Karlstad. Ingen vikt är tagen på dig än men igår vägde du 3507 gram. Där var det delmålet till ända.

Du har fortfarande svårt att suga på bröstet. Du trevar och är intresserad men du får inget bra tag. Jag har dagar som är jobbigare än andra. En del dagar blir jag så förbannad och frustrerad på mig själv att mjölken inte sinar alls bra. Men när du är vid bröstet verkar mjölken strömma till. Det har väl med hormonerna att göra. Lite trevligare med dig vid bröstet än dessa trattar. Är så trött på bröstpumpning att jag börjar gråta ibland. 

I morgon tänker jag skriva om hur du kom ut. Vill mest skriva en liten förvarning eftersom en del kanske tycker det är för intimt... Eller nåt. Vad vet jag. Det är en del av min resa och pga min förlossningsångest jag hade innan blev det ett kapitel för sig. Jag vet att vi ska tänka framåt så jag ska skriva ur mig det och sedan gå vidare.

Min fina familj❤