Fortsätt till huvudinnehåll

Det är visst nån som är tillbaka

Så var vi i Karlstad igen. När vi kom på kvällen blev jag nästan lite rörd av att se personalen. Underbara Karlstad-personal ❤ nu är vi "hemma". 
Resan hade gått jättebra för Albin. 
Och jag och Anders skippade lunchen på vägarna och stannade istället till hos min mamma och min Hans och fick mat. Det var så längesen vi var i Mariestad och i deras hem. Väldigt mysigt. 

Sedan vi kom till Karlstad har även Anders mamma hälsat på och kommit med mat. Nu är vi i karantän här tills proverna är klara så vi får inte vistas i pentryt riktigt än. Det är guld värt att vi kan få hjälp med maten!

I går hade vi samtal med vår läkare och han har sagt att vi kommer ha detta familjerum tills vi ska till Gbg. MEN! Det ser ut som att vi får åka på permission! Få åka hem några timmar till huset om vi så vill! Detta får ske i vår egna takt. Det är inte så att vi packade på en gång och åkte direkt. För denna sjukhusmiljö är ju vår trygghet. Händer det något eller tycker vi han beter sig annorlunda är personalen bara en tryckning bort. Men herregud vad skönt att ha möjligheten. 

Så sa han att vi kan ju börja med att gå ut med barnvagnen om ni har någon?
Alltså vi har ju ingenting :)
Kläder vi köpt och som vi fått av vänner och familj när resan drog igång. Men annars -nada! När jag tittar på gravidappen som jag inte haft förmågan att radera från telefonen, har det stått att 15% av checklistan är gjord. :)
 Jag har fått lite sms av vänner som undrat om vi varit intresserade av att köpa barnvagnar men det har känts så långt bort. Att vi har tid med det. Vi har såklart fortfarande tid. Men nu är det dags att börja handla. Tänka på HEM!

Igår var vi alltså ute på vår första promenad! Eftersom avsaknaden av barnvagn var ett faktum fick vi en sån där bär-tröja att linda in honom i. Och när han väl var "invirad" på mig gick vi ut. Hade egentligen velat gått till huvudingången och skrikit HÄR ÄR MIN SON!!!
Men läkaren avrådde oss skarpt till att ta en väg med mycket människor och tur är väl det. Lillen har inte fått alla sina vaccinationer än så innan dess blir det lagom dos med vistelse utanför sjukhusets dörrar.

Nu har du sådär skitjobbigt med ditt bråck. Att du inte haft problem av bråcket i gbg som perdonalen där har sagt, det måste vara bullshit. Inatt testade vi att du fick sova bredvid mamma. Hur mysigt det än är att ha dig nära har mamma fått så lite sömn inatt att hon känner sig som en zombie. Älskade unge, det kurrar därinne i din lilla kropp. Det är magen och tarmar som rör sig fram och tillbaka så du skriker hejdlöst. Nu ser man dessutom när du har så ont att dina ögon tåras. Vi har försökt med Alvedon men det hjälper väl sådär. Antar att föräldrar till bebisar med kolik har likadana dagar som vi. Jag känner mig så svag när jag klagar över sömnbrist. Det är vi ju inte ensamma om. Så har väl alla föräldrar med sina bebisar. Jag antar att denna psykiskt påfrestande resa gör det något jobbigare än vad det hade varit annars. Men men. Nu ska mamma hoppa upp för hon ska åka med din farmor och titta på bebis-saker. Och i morgon kommer mormor oxå så vi ska slå våra kloka huvuden ihop. Det ska bli fantastiskt roligt att gå titta på saker till dig. I helgen ska vi även få hjälp med att diskutera ditt rum du måste ha när du kommer hem. Nog för att du kommer sova hos oss men skötbord och annat måste ju få sin plats. Och vi ska få hjälp med väggar och golv så det blir fint. Din morfar har skojat om att han sparat en motorcykel bård till dig som ska upp, vi får väl se hur det blir med den saken.

Din storasyster skulle egentligen kommit och hälsat på men hon har fått magsjukan. Stackarn hade spytt 12 ggr. Så vi vågar inte ta hit henne än hur mkt vi egentligen vill❤

Detta inlägg blev lite hastigt skrivet eftersom jag måste hoppa upp och göra mig iordning nu. 

Tänk att i morgon skulle du ha anlänt till oss❤


Kommentarer

  1. Vad härligt stolt Anders ser ut!

    SvaraRadera
  2. Vilka stolta föräldrar! !♡ Jo sömnlösa nätter känner vi igen, likaså bråkiga små magar. Men vi har inte er bakgrund så ändå lite svårt att sätta sig in i er situation. Dina väl valda ord i blogginläggen gör det dock lite lättare att försöka förstå. Ni är så fantastiskt starka!! Tänker på er!!♡

    SvaraRadera
  3. Vilken härlig bild! Och så stolta förädrar, med all rätt! Så glad för er skull, det verkar gå framåt med stormsteg nu. Känner igen så mycket av det du berättar, kan inte tro det är 9 år sen vi var med om ungefär samma resa fast som morföräldrar.
    Förstår ni ser fram emot att handla till Albin imorrn, ni hittar säkert mycket fint. Kram från Eva i Arvika.

    SvaraRadera
  4. Bärsjal is the best shit! Skulle ha klarat mig utan vagn till lilltrollet, hon avskydde den. Attans tur att jag hade sjalarna. Helt klockrent på alla sätt. Allt från när trollet var liten o ville vara nära hela tiden, till när jag skulle börja jobba o ville få äta frukost i fred. Bara knyta upp halvsovande troll på ryggen då. När hon var närmare två år och inte ville sitta still i en skrinda på Nordens Ark, då var det bara att sjala upp henne på ryggen igen. Helt fantastiskt att ha händerna fria o ändå ha pejl på var ungen är. Man får dessutom MÅNGA snygga mysiga sjalar för halva kostnaden av en vagn.
    Om det inte hade varit så förb--t mycket andra saker i vägen skulle jag letat upp mina sjalar o skickat till dig ögonblickligen. Nu lär det nog ta ett tag innan jag tar mig in till det hörnet. Men det finns här, o vi kan lösa det på nåt vis ska du se.
    Det finns ett jättebra forum om bärsjalar - sjalbarn.se Läs när du har tid o ork. Iaf förr var det en outsinlig källa till inspiration och visdom. =)

    SvaraRadera
  5. Men å så härligt att ni fått gå på promenad! Så speciellt, jag minns vad stolt man kände sig :-D Underbart att det pratas om permission också! Stor kram till er!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spinde...

Sätter hjärtan och städer i brand

Längesen nu. Konstigt ändå att jag skriver just här, just nu.  Struntar i att beklaga mig över den tid som varit, allt det som gjort att inlägg uteblivit.  Jag startar tomt.  Hur är livet med er? Ni som läst om oss. Jag tänker på det rätt ofta, alla er som jag inte vet om. Men som gråtit för oss och känt äkta glädje med oss. Vilka är ni?  Vad gör den där bästa sjuksköterskan i Umeå nu för tiden? Alla underbara sköterskor i Karlstad? Ni fattas mig <3 Själv försöker jag få ihop pusslet. Mycket jobb som är kreativt och spännande men ändå krävande och ensamt stundtals. Jag pusslar ihop revy. Något jag verkligen älskar för mig själv men ändå hatar att jag älskar. För tiden tas ju från något jag älskar högre- mina barn.  Ekvationen är svår. Saknaden från scenen har varit stor så jag unnar mig och får stöd.  Jaha vad ska vi säga om mitt misslyckande över att boken fortfarande inte är klar?  Den ligger där i datorn och väntar otåligt. Det gör j...

Hela världen hör hur ditt hjärta slår

Min fina son.  Du är verkligen den starkaste människa som finns du, Albin Lejonhjärta. När jag tittar på dig önskar jag att jag kunde ta alla dina slangar och infarter och sår på mig och att du fick vara pigg nu. Vi längtar så efter ditt skratt så det gör ont. Men det får väntas lite till. Igår när vi kom till sjukhuset fick vi skrubba dig en sista gång. Du fick lanstingskläderna på dig som var i stl 80 så du drunknade i dom. Vi gick till dagrummet och du fick titta på fiskarna som du är så fascinerad av.  Så kom sköterskan och sa att det var dags att gå upp. Jag höll dig i min famn tills vi kom till rummet där narkosläkaren väntade, då fick pappa hålla dig en stund. Efter det satte vi oss ner och narkosläkaren sprutade in något som kunde göra dig lite fnittrig. Men du blev lugnare och tröttare där du satt i mitt knä. Så tog han dig ur min famn och Anders frågade om det var dags att säga hejdå, det var det. Vi sa att vi älskade dig och pussade dig på pannan, sedan var du borta...