En värld full av liv

Min älskade son.

Jag har precis fått dig att somna. Det finns inget mysigare än ligga mittemot dig och se hur dina ögonlock blir tyngre och tyngre. Jag skulle kunna ligga såhär i timmar. Tankarna flyger iväg. Jag längtar tills du får se vart vi bor. Jag längtar till alla efterlängtade möten med vänner. Jag längtar efter att få visa upp dig, det vackraste jag nånsin fått.

Nu har storasyster varit här sedan i söndags. Jag åkte till Kristinehamn denna gång. Först åkte jag och hämtade lite möbler jag köpt via en köp/sälj-sida. Jag ringde upp min fina vän Kristin och frågade om hon ville med. Hon svarade att hon tog varje tillfälle att få träffa mig. 

I sånna stunder kommer jag på hur otroligt mycket jag saknar mina vänner. Hela vårt sociala liv har knappt existerat i snart 4 månader. Jag har ingen aning om hur mina vänner mår och det kan kännas fruktansvärt ibland. Att inte kunna finnas där för dom. Skratta och gråta. Det längtar jag oxå efter. Och jag vet att telefoner funkar att ha här men ärligt talat tar orken slut. Det kan säkert låta väldigt underligt för många men så är det. 

Jag och Kristin åkte som sagt för att hämta möbler. Kvinnan som sålt möblerna var tyvärr inte dör men hennes sambo och son öppnade dörren. Sonen hade så fint ljust hår och gick med napp i munnen. Han var så söt! Jag började genast fundera på hur du kommer se ut när du är i hans ålder. 

Vi stuvade in möblemanget och åkte till huset där Bobban var för att kolla till våra katter. Med skeptiskt öga tittade han på möblerna och frågade: Vart ska du få plats med allt?

Haha ja serveringsbordet ska in i vardagsrummet i allafall. Byrån ska målas vit och ställas i Albins rum. Men slagbordet köpte jag bara för det var fint och för att jag fick den för en schysst deal.

Sedan åkte jag för att hämta Meja. Hennes mamma sa att hon var lite trött och hade ont i huvudet men att hon nog mest tyckte det var lite nervöst att få hålla lillebror och vara hos oss. Vi bestämde att vi skulle höra av oss om hon inte ville vara på sjukhuset hela veckan.

Så fort vi satt oss i bilen började jag pladdra på och det syntes på en gång att hennes nervositet försvann och allt blev som vanligt. På kvällen höll hon i dig för första gången. Stolta storasyster. Sedan började hon skriva i boken om henne och dig. Äntligen får hon vara en "större" del av ditt liv. Det är ju inte så lätt att skapa systerkänslor när hon inte har fått göra annat än se på dig. 

Dagen efter fick hon skjutsa dig i vagnen. 

Vi har försökt hittat på saker med henne för varje dag så hon inte bara måste sitta inom dessa 4 väggar. Och än så länge har det funkat jättefint. 

Det är lätt att skämma bort henne med saker men man har ju så dåligt samvete att hon får genomgå detta också så det får vara så för en tid. Hon har dessutom fått saker hon kan fördriva tiden med här.

Och så har vi varit till lekterapin med henne. Hon älskar att vara där. Igår hade vi tjejkväll ( med dig oxå såklart) medan pappa var på hockey, en i personalen var så snäll och fixade plats åt honom. Trots att färjestad förlorade var han väldigt tacksam för att få komma härifrån några timmar. det var han värd. På fredag ska hon och jag gå på bio har vi bestämt.

Och vad har då hänt med dig då min lille prins? Jo under dessa fyra dagar då jag inte skrivit har de först plockat bort dina elektroder. Sedan plockade de bort saturationsmätaren. Så det enda du har nu är sonden! Det är ju helt otroligt att få gå runt med dig vart vi vill i rummet nu. Inte sitta fastklistrade i sängen pga dina sladdar.

 Du har varit på hjärtultraljud idag som visade att din ductus hade blivit mindre men de tror inte det har någon inverkan på ditt tillstånd.

Läkaren skulle ringa till Göteborg efter ultraljudet så vi får säkert höra i morgon på ronden vad som sagts. Matmängden har gått upp till 45 ml och 50 ml varannan timme. Ikväll vägde du 3360 gram, huvudomfånget var 33,4 och längden 49 cm.

Operationen är alltså 140 gram bort konstaterade just din pappa. Det är ju skrämmande och skönt på en och samma gång. Jag tror inte jag kommer fatta det förrän vi haft det där mötet med kirurgerna i samtalsrummet dagen innan du ska opereras. 

Jag tittar ofta på ditt bröst och tänker att än så länge är du hel. Snart kommer det bli ett ärr där som alltid kommer göra oss påminda om den resa vi är i nu. Men det kommer också finnas där för tacksamhet. Att de kunde göra dig till en människa som får växa och bli stor. Att vi får chansen att lära känna dig. Få fortsätta älska vår son lika mycket som vi älskar dig nu. ❤