Albin Michael Gottfried Gustafsson❤
Igår hade vi en riktigt jobbig dag. Jag och din pappa hade sovit ut ordentligt vilket var välbehövligt. Jag ringde på morgonen till avdelningen och de sa att allt hade gått bra under natten. När vi kom till dig låg du och sov. Du sover väldigt mycket här i Göteborg.
Jag blev tvungen att fråga ifall de ger dig någon medicin eller något men nej, du får inget mer.
Både din pappa och jag får hålla dig i våra famnar och redan när klockan slår 13.30 säger de att vi ska åka upp till operationssalen. Allt ska kopplas bort på dig. Det tar lite tid. En stor syrgastub kopplas på din säng. Det ser ut som du planeras att åka till månen.
När vi åkt upp får vi komma in i ett litet rum som fungerar som en sluss. Personalen har innan sagt att de inte vet om en förälder får vara med när du sövs. Pappa har sagt att han gärna avstår det om så är fallet. Men när kirurgerna kommer in för att hämta dig förstår vi att ingen ska följa med. De säger att de inte kan säga hur lång tid det tar, det beror på vad de ser för något. Men kanske runt 2-3 timmar. Vi pussar dig hejdå. Säger att vi älskar dig. Det är tur att du inte förstår vad som ska hända. När du rullas in är det sista vi ser en hand som åker upp i luften. Du vinkar hejdå till oss. Där börjar mamma gråta. Pappa kramar om mamma. Vi åker ner i den trånga hissen med personalen som säger att vi ska vila nu så hör de av sig. Pappa kramar om mamma igen och säger att allt kommer gå bra.
Vi går till en restaurang jag och din far. Håller hårt i varandras händer. I restaurangen är det nästan tomt. Ugnsstekt falukorv med mos äter vi.
Vi läser på Facebook om alla vackra hälsningar vi fått. Vi tar varandras händer och går bort till hotellet. Tar en gratiskaffe och slår på ett Simpson-avsnitt. Båda är rätt utmattade och när telefonen ringer har vi båda stängt ögonen.
De säger att vi kan komma nu. Kl är 16. Du ligger på uppvak och när vi kommer dit är läkaren Anders där som vi pratade med igår. Han säger att allt gått fint. De kunde dock inte spränga upp så mycket som de hade hoppats på. Han hade varit orolig för att det hade gått sönder om han använt en större ballong. Så säger han att nu är det bara att vänta och se hur natten och morgondagen blir. Om det räckte med detta, att det gav resultat eller om den här operationen med shunten är ett faktum.
Nu får vi äntligen gå fram till dig. Du sover så gott. Vår älskade kämpe. Du är så vacker. Vi har bara varit borta i några timmar men jag tycker att du har växt. Pappa tycker du har krymt. Han säger att det är väl inte så konstigt med tanke på att du fastat hela dagen. Nu får vi ge dig mat igen. Jag lyckas pumpa till dig ett mål. Efter några timmar flyttas du ner till hjärtavdelningen igen. Nu ligger ni 3 st barn på salen. Vår granne har åkt.
När vi sitter därnere och får en liten inblick i andras liv är det precis som att vara i programmet: rakt in i hjärtat som vi ser varje torsdag. Vad orättvist livet är. Både jag och din pappa har fått tårar i ögonen när vi tänkt på andra barn vi sett här. Så ofattbart. Där kommer det en liten tjej i en prinsessklänning och går i korridoren med sin mamma. Hon är som vilken vanlig tjej som helst men hon släpar på en stor maskin efter sig. Med slangar och drop. Men hon ser inga begränsningar, bara möjligheter. Eller pojken som åker trehjuling fram och tillbaka.
Det har kommit in en liten tjej som fått sin bröstkorg öppnad. Det enda hon piper ur sig är Nej Mamma Aj. Varje gång hon säger detta knyter det sig i magen på både mig och pappa. Hon kan tala om för sina föräldrar att det gör ont. I hennes röst hörs en rädsla som är så stark att den känns i ryggraden. Vilken stark liten tjej. Både jag och din pappa är ense om att vi ska försöka hitta en present till henne när vi ska på lunch idag och du har din vila.
Pappa säger att han såklart inte är glad över att behöva göra den här resan. Men han är glad över att få göra den med mig. Så tar vi varandras händer. Jag är också glad att ha dig vid min sida Anders. Att få dela detta med någon man älskar. Det är vi otroligt tacksamma för. Att behöva gå igenom detta själv hade jag nog inte klarat av.
Underbara personalen lånade tillslut ut en pump till mig. Prisa Gud! Jag hoppas att jag får låna den tills vi åker hem.
Jag och din pappa har köpt mat som vi ska laga idag!!! Hur längesen var det tro? Det blir kött med potatis och Bea. Jag känner mig pirrig i kroppen bara av att tänka på det.
På salen har ni nämligen vilostund mitt på dagen. Då släcker de ner och drar ner persiennerna. Föräldrarna ombeds att vara någon annanstans. Det är en himla bra idé faktiskt. För då tar föräldrarna lunch utan att få dåligt samvete.
Vi håller tummarna för att denna dag blir lugn för dig älskling. Att ditt syrgasbehov kan minska så detta ingrepp har gett resultat. I vilket fall som helst är du den tappraste lille grabb vi kunnat få. Det är så otroligt många som är med oss i detta, jag tar tillfälle i akt att tacka än en gång för all styrka ni ger. Nu håller vi tummarna för att detta gått bra för kanske, KANSKE får vi komma hem till huset innan den stora operationen behövs göras❤
Smulgubben
Hej. Vi känner inte varann men jag blir så väldigt berörd av din blogg och följer er resa. Du skriver så fint om er lille son! Varma kramar till er alla från en annan nybliven mamma.
SvaraRaderaBlir så berörd av det du skriver så tårarna bara rinner, men så skönt att denna operationen är över och hoppas ni snart får återvända hem. Och ni är ju enastående som orkar tänka så på andra som kämpar,mitt i eran egen kamp. Albin har fått några enastående föräldrar! / en mormor
SvaraRaderaDu skriver så fint, livet är allt bra hårt. Känner igen mej i en hel del du skriver, vi och vår grabb tillbringade hans tre första veckor på drottningsilvias barnsjukhus och Ronald mcdonald. Han opererade sin matsteupe, det är tur att de små är riktiga kämpar!! ❤
SvaraRadera