Fortsätt till huvudinnehåll

Love is in the air

Albin Michael Gottfried Gustafsson❤
Igår hade vi en riktigt jobbig dag. Jag och din pappa hade sovit ut ordentligt vilket var välbehövligt. Jag ringde på morgonen till avdelningen och de sa att allt hade gått bra under natten. När vi kom till dig låg du och sov. Du sover väldigt mycket här i Göteborg.
Jag blev tvungen att fråga ifall de ger dig någon medicin eller något men nej, du får inget mer.

Både din pappa och jag får hålla dig i våra famnar och redan när klockan slår 13.30 säger de att vi ska åka upp till operationssalen. Allt ska kopplas bort på dig. Det tar lite tid. En stor syrgastub kopplas på din säng. Det ser ut som du planeras att åka till månen. 
När vi åkt upp får vi komma in i ett litet rum som fungerar som en sluss. Personalen har innan sagt att de inte vet om en förälder får vara med när du sövs. Pappa har sagt att han gärna avstår det om så är fallet. Men när kirurgerna kommer in för att hämta dig förstår vi att ingen ska följa med. De säger att de inte kan säga hur lång tid det tar, det beror på vad de ser för något. Men kanske runt 2-3 timmar. Vi pussar dig hejdå. Säger att vi älskar dig. Det är tur att du inte förstår vad som ska hända. När du rullas in är det sista vi ser en hand som åker upp i luften. Du vinkar hejdå till oss. Där börjar mamma gråta. Pappa kramar om mamma. Vi åker ner i den trånga hissen med personalen som säger att vi ska vila nu så hör de av sig. Pappa kramar om mamma igen och säger att allt kommer gå bra.

Vi går till en restaurang jag och din far. Håller hårt i varandras händer. I restaurangen är det nästan tomt. Ugnsstekt falukorv med mos äter vi. 
Vi läser på Facebook om alla vackra hälsningar vi fått. Vi tar varandras händer och går bort till hotellet. Tar en gratiskaffe och slår på ett Simpson-avsnitt. Båda är rätt utmattade och när telefonen ringer har vi båda stängt ögonen.

De säger att vi kan komma nu. Kl är 16. Du ligger på uppvak och när vi kommer dit är läkaren Anders där som vi pratade med igår. Han säger att allt gått fint. De kunde dock inte spränga upp så mycket som de hade hoppats på. Han hade varit orolig för att det hade gått sönder om han använt en större ballong. Så säger han att nu är det bara att vänta och se hur natten och morgondagen blir. Om det räckte med detta, att det gav resultat eller om den här operationen med shunten är ett faktum. 

Nu får vi äntligen gå fram till dig. Du sover så gott. Vår älskade kämpe. Du är så vacker. Vi har bara varit borta i några timmar men jag tycker att du har växt. Pappa tycker du har krymt. Han säger att det är väl inte så konstigt med tanke på att du fastat hela dagen. Nu får vi ge dig mat igen. Jag lyckas pumpa till dig ett mål. Efter några timmar flyttas du ner till hjärtavdelningen igen. Nu ligger ni 3 st barn på salen. Vår granne har åkt. 
När vi sitter därnere och får en liten inblick i andras liv är det precis som att vara i programmet: rakt in i hjärtat som vi ser varje torsdag. Vad orättvist livet är. Både jag och din pappa har fått tårar i ögonen när vi tänkt på andra barn vi sett här. Så ofattbart. Där kommer det en liten tjej i en prinsessklänning och går i korridoren med sin mamma. Hon är som vilken vanlig tjej som helst men hon släpar på en stor maskin efter sig. Med slangar och drop. Men hon ser inga begränsningar, bara möjligheter. Eller pojken som åker trehjuling fram och tillbaka. 
Det har kommit in en liten tjej som fått sin bröstkorg öppnad. Det enda hon piper ur sig är Nej Mamma Aj. Varje gång hon säger detta knyter det sig i magen på både mig och pappa. Hon kan tala om för sina föräldrar att det gör ont. I hennes röst hörs en rädsla som är så stark att den känns i ryggraden. Vilken stark liten tjej. Både jag och din pappa är ense om att vi ska försöka hitta en present till henne när vi ska på lunch idag och du har din vila.

Pappa säger att han såklart inte är glad över att behöva göra den här resan. Men han är glad över att få göra den med mig. Så tar vi varandras händer. Jag är också glad att ha dig vid min sida Anders. Att få dela detta med någon man älskar. Det är vi otroligt tacksamma för. Att behöva gå igenom detta själv hade jag nog inte klarat av. 

Underbara personalen lånade tillslut ut en pump till mig. Prisa Gud! Jag hoppas att jag får låna den tills vi åker hem. 
Jag och din pappa har köpt mat som vi ska laga idag!!! Hur längesen var det tro? Det blir kött med potatis och Bea. Jag känner mig pirrig i kroppen bara av att tänka på det.

På salen har ni nämligen vilostund mitt på dagen. Då släcker de ner och drar ner persiennerna. Föräldrarna ombeds att vara någon annanstans. Det är en himla bra idé faktiskt. För då tar föräldrarna lunch utan att få dåligt samvete. 

Vi håller tummarna för att denna dag blir lugn för dig älskling. Att ditt syrgasbehov kan minska så detta ingrepp har gett resultat. I vilket fall som helst är du den tappraste lille grabb vi kunnat få. Det är så otroligt många som är med oss i detta, jag tar tillfälle i akt att tacka än en gång för all styrka ni ger. Nu håller vi tummarna för att detta gått bra för kanske, KANSKE får vi komma hem till huset innan den stora operationen behövs göras❤

Smulgubben

Kommentarer

  1. Hej. Vi känner inte varann men jag blir så väldigt berörd av din blogg och följer er resa. Du skriver så fint om er lille son! Varma kramar till er alla från en annan nybliven mamma.

    SvaraRadera
  2. Blir så berörd av det du skriver så tårarna bara rinner, men så skönt att denna operationen är över och hoppas ni snart får återvända hem. Och ni är ju enastående som orkar tänka så på andra som kämpar,mitt i eran egen kamp. Albin har fått några enastående föräldrar! / en mormor

    SvaraRadera
  3. Du skriver så fint, livet är allt bra hårt. Känner igen mej i en hel del du skriver, vi och vår grabb tillbringade hans tre första veckor på drottningsilvias barnsjukhus och Ronald mcdonald. Han opererade sin matsteupe, det är tur att de små är riktiga kämpar!! ❤

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Heart of gold

Februari, mest känd som Vabruari. Det är vad vi gör nu, hosta & snor har hittat till Abbe.  Men februari är även en månad då hjärtat får stå i fokus. Och i vår familj har både pappa & son opererat hjärtat, faktiskt helt oberoende av varann.  Efter en hjärtlig förfrågan från Hjärt-Lungfonden kommer Albins berättelse här ❤️ Albin föddes 8 november 2014, den minsta bebis jag nånsin sett. Pga havandeskapsförgiftning behövde han komma ut redan i vecka 25 och med sina nätta 600 gram tog han oss med storm.  Vi visste nu att ingenting skulle bli som förut. Vad vi inte visste var om vår pojke skulle överleva. Han lades i respirator och i två dagar satt jag och stirrade in i plexiglaset på kuvösen, följde blicken från sladdarna som satt på min pojk till maskinen de var kopplade till. Och jag tänkte att det krävdes så mycket för att hålla honom vid liv.  Efter två dagar fick jag äntligen hålla honom i min famn för första gången och det var egentligen först då som det kom en

600 gram kärlek

Hejsan på er alla därute. För drygt en vecka sedan såg livet väldigt normalt ut. Jag (Emelie) & min sambo (Anders) bodde i vårt lilla vita hus som vi flyttade in i i somras, hade Anders dotter  (Meja) varannan vecka, kelade med våra 2 katter, tvättade, städade, diskade, gick till jobbet och somnade tillsammans i den klassiska skeden varje kväll.  Tisdagen den 4 november förändrades allt.  Det är nämligen så att jag och Anders skulle få vårt första gemensamma barn. En liten pojke växte inuti mig, en liten pojke som såg ut som en liten björn när vi fick se hans profil på ultraljudet den 18 september.  "-detta var allt en liten teaterapa" sa barnmorskan på ultraljudet. Inte ville han ligga still en enda gång. Jag kände stolthet från första stund. Till och med i magen hade han fått ärva den estetiska nerven både hans mamma och pappa delar. Anders grät, han skulle få en pojke. En liten grabb som han kunde bygga lego med som inte var rosa. Köra bilbana och kolla spindelmannen.

Till mitt sista andetag ska jag älska dig med hjärtats alla slag

Älskade Albin. Tänk att det har gått en hel vecka sedan vi kom hem. Ofattbart när jag tänker på det. Sakta plockar vi upp spillrorna av våra liv för att bygga upp en så bra grund det bara går.  Resan har varit allt annat än lätt. Om du inte varit så stark vet jag inte hur jag kunnat fortsätta leva. Tack min älskade son för att du är den du är. En krigare från första stund du tog ditt första andetag. Tack till dig för att du orkade kämpa och fortfarande gör. Och tack till gudarna däruppe som hörde alla våra böner.  Idag har vi fått tid för din operation. 7 juli ska ditt bråck äntligen åtgärdas. Sjung Halleluja. Då har du kämpat med det i 8 månader. Jag ska inte sticka under stolen med att det bara känns helt fantastiskt. Ännu en gång som vi går in genom sjukhusdörrarna. Ännu en gång vi ska skrubba dig till tårar. Ännu en gång vi ska lämna bort dig för att sedan se dig ligga utslagen på iva. Med sond igen. Men tänk efteråt. När du inte har ont av det längre. Fy satan i gatan vad vi ska l